”Om man känner att man måste sitta med handen i vargens mun, vad måste man då?”
I min dröm för några nätter sedan hade jag handen i munnen på en varg. Jag satt mitt emot den, den låg framför mig, min hand i dess öppna gap. Vi var bara stilla så, i drömmen, länge. Den såg på mig, intensivt och lystet, ögonen lyste gula. Jag satt och såg tillbaka, de gula ögonen var svindlande, jag försökte svälja bort min rädsla och hålla mitt lugn. Vargens tunga var varm, gommen slät och andedräkten fuktig och mjuk. Men den hade dubbla rader av sylvassa tänder, och jag visste att om den plötsligt slöt sina käftar så skulle jag inte längre ha någon hand. Jag satt mycket stilla, andades ansträngt. Den såg på mig, som om den också väntade.
Jag kände att jag ville upprätta någon form av förbindelse, kanske förstå något, men det var också oklart vad.
Vargen hade en människa som satt bredvid den. Det var inte dess ägare, det här djuret hade ingen sådan, men det var en människa som på något sätt mästrade denna varg, som kände den bättre än jag.
”Jag skulle inte göra det där om jag var du”, sa vargens människa.
”Jag vet”, sa jag, ”men jag måste göra det.”
Också i drömmen var det oklart för mig varför jag måste göra det.
Jag kände att jag ville upprätta någon form av förbindelse, kanske förstå något, men det var också oklart vad.
Nästa dag satt jag på ett café med min vän och berättade om denna dröm. ”Det låter som en livshållning”, sa hon, och så hade jag också tänkt. Det är lätt att tänka så, men kanske svårare när man försöker formulera hållningen, överföra bilden till livet. Vad kan då just denna drömmens vargmytologi stå för? Om man känner att man måste sitta med handen i vargens mun, vad måste man då?
Det är inte en dröm om att döda vargen – att ta tag i saker och övervinna dem, besegra och vinna – det är att iaktta och vänta på en oviss utgång. Det är inte att lösa problem eller övervinna faror, men kanske att möta dem, utgången oviss. Det är kanske vad vi gör, du och jag, när vi möter en annan människa, visar tillit. Det är kanske vad vi gör när vi vågar välja ovisst i livet, utforska, vågar tro och vågar försöka, trots allt? Hur vansinnigt och riskfyllt valet än verkar.
Om man känner att man måste sitta med handen i vargens mun, vad måste man då?
Eller kanske behovet att bara gå rakt in i de tillfällen som uppenbarar sig, trots att man vet hur illa det kan sluta.
Jag tror inte att vargen i drömmen var ond, men inte var den heller god – den var intresserad och definitivt outgrundlig, och det fanns inga skäl för mig att lita på den. Men också det visste jag. Jag kunde bara inte undvara att se hur det skulle gå.
Vi väntade båda, vargen och jag, det var som om sekunderna stannade, spändes mellan oss. Prövande lät den de vassa tänderna röra min hud, alldeles lätt kände den på mig med sina käftar, utan att genomborra, medan den såg på mig. Det var omöjligt att undgå att veta vad den kunde ha gjort, men jag höll kvar min hand.
Vad gör man, när man sitter med handen i vargens mun och väntar, och inte vet på vad? Vad är det, och varför?
Till vilken nytta är det, och vad är det vi väntar på medan vi skriver oss framåt? […] Ingenting är klart för den som skriver.
Plötsligt tänkte jag att det är som att skriva. Varför gör vi det, vi som gör det, det är oklart. Till vilken nytta är det, och vad är det vi väntar på medan vi skriver oss framåt? Det är oklart. Och vad ska hända med det som skrivs, i vilken mun ska det landa? Ingenting är klart, för den som skriver, när den skriver, inget är givet. Och ändå: vi väntar, skriver vidare. Det går år inne i en text som ska bli en bok. Det är vansinnigt, kanske utan nytta, men vi måste ha tillit. Och det är lika intensivt som de gula ögonen och lika ambivalent som vargen, och svårt att säga vad denna – på sätt och vis – väntans modiga handling egentligen kommer att leda till. Kanske skriver du dig fram till ingenting, kanske når du ingen, kanske sluts käftarna plötsligt och din hand slukas i en munsbit. Eller kanske händer det något annat, något oerhört, något så hemligt och omvälvande, att du inte ens kan föreställa dig vad. Det är livet, det är människan, det är konsten; allt det som är outgrundligt.
Du har haft din hand i vargens mun.
__________
Hannele Mikaela Taivassalo (f. 1974) är författare, skrivhandledare och litterär aktivist. Hennes senast roman I slutet borde jag dö utkom på Förlaget 2021. (Foto: Ash)
