I Sveriges Radios modeprogram Stil härom veckan jämfördes Seinfeld med Madame Bovary. Temat var leda och Gustave Flauberts bok liknades vid den ikoniska 1990-talsserien (som började sändas 1989). Båda är verk som drivs av ledan. När sedan litteraturkritikern Annina Rabe hälsades välkommen av Stils programledare Susanne Ljung skulle det handla om leda i modern litteratur. Rabe nämnde då Inlandet, min debutroman, som exempel.

Huvudpersonen i min bok kan nog sägas uppleva leda. Men hon säger själv att “Tråkigt är fel ord för det jag har.”. Redan när jag skrev boken var det så, och var tvunget att vara så, att det inte hände någonting. “Man väntar ju på att något ska hända”, sa mina kurskamrater på den skrivutbildning jag gick, och jag svarade att man får fortsätta vänta, för det kommer inte att hända något. Med min handledare jobbade jag istället just på det händelselösa, hur många antihändelser kan man ha i en bok innan alla läsare har tappat intresset?

Den kulturdebatt om tillståndslitteratur och handlingslitteratur som började i somras – där böcker som min egen ställs mot böcker som bygger på handling och ofta är skickligt dramaturgiskt uppbyggda – hade jag länge missat. Ironiskt nog, eftersom hela debatten började med en artikel i Göteborgsposten där jag själv var intervjuad. Alba Mogensen, som skrivit artikeln, kontaktade mig för länge sedan om en spaning om tillståndslitteratur. Hon sa att det är många som skriver så just nu.

“Att tänka dramaturgiskt har aldrig varit intressant för mig. Det är språket, platsen och karaktärerna jag vill undersöka”, sa jag i intervjun. Och så var det när jag skrev Inlandet. Jag bara skrev, inte ens i den ordning som boken utgör i dag. Jag skrev utifrån platser och känslor och saker som hände men var så vardagliga att de inte kunde kallas händelser.

Med det sagt har jag ingenting emot dramaturgi. Det kan finnas (måste finnas!) ett slags dramaturgi för att en bok ska kännas läsvärd. Sedan kan den förstås vara mer eller mindre synlig. Det har bara varit så, åtminstone för min del, att dramaturgin inte har varit det första jag har tänkt på när jag skriver.

“… alla mina tankar om skrivande kommer genom att jag lever – genom att observera hur jag lever”, säger Rachel Cusk i en intervju i The New Yorker.

Hon pratar om Konturer-trilogin (som börjar med Konturer (Outline, 2014)). Cusk skriver här också en typ av tillståndslitteratur. Här finns inget egentligt driv framåt i själva berättelsen, historien förs framåt nästan enbart av de människor Faye möter i boken, och det de berättar. Men i debatten om tillståndslitteratur och handlingslitteratur har jag inte hört Cusk nämnas, troligen för att debatten ofta handlat om unga författare och debutanter.

Det hittills mest intressanta i debatten var när Johannes Anyuru, Anneli Jordahl och Aris Fioretos pratade om tillståndslitteratur med Jessika Gedin i Babel. Här pratades också om varför det är just debutanter som ofta skriver i kategorin – kanske för att man är oetablerad som författare och därför inte vågar skriva om allt, inte vågar skriva om det som inte är ens egen berättelse?

Men sedan sa Johannes Anury också att det kan finnas ett klassperspektiv i tillståndsromanen. Att de som är omgivna av det litterära, och söker sig till författarskolor har ett mer händelselöst liv. Det är alltså de som har det bra, de mer välbärgade. “Jag tror att om man är tjugo år och går på en författarskola och är från medelklassen så tar det emot att skriva om krig.”

I Seinfeld är det också medelklassen vi möter. Den medelklass som inte behöver kämpa så hårt och därför inte heller ställs inför dramatiska händelser. Det är en “show about nothing” som seriens karaktärer Jerry och George säger när de ska sälja in en teveserie baserad på deras liv till NBC. Det vill säga ungefär den teveserie som de själva är med i, en serie om ingenting. Kalla det leda, kalla det tillståndsberättelse, och, om du inte gillar det, stäng av teven.

Så klart får man gilla olika typer av litteratur (och teveserier) och så klart får man föredra det dramaturgiska och handlingstäta, men det som förvånar mig i debatten om tillståndslitteratur och handlingslitteratur är att man så tvunget måste ställa saker mot varandra. Den ena typen av litteratur hotar ju inte att utplåna den andra. Det finns tusentals författare och de flesta har ett helt eget och unikt sätt att skriva.

Jag menar inte att man inte ska diskutera litteratur, tvärtom ska man det! (Det är en av livets meningar, enligt mig.) Men att ställa litteratur mot litteratur känns onödigt dramatiskt, som om man sökte konflikt. Det behöver faktiskt inte hända något hela tiden.

______

Tips: I litteraturpodcasten Samtal mellan vänner (del 6) pratar förlagsredaktören Hanna Ylöstalo och litteraturjournalisten Kaneli Johansson om Inlandet, och tillståndsromanen kontra de episka berättelserna.