I sin bok om rekord i myrornas värld glömde Katja Bargum bort att lista den snällaste myran av dem alla – den lilla och fredliga gula tuvmyran som är mjuk om rumpan och nästan blind, bor under jorden och sköter väl om sin boskap bladlössen.
Bland det roligaste som finns är när ens böcker väcker inspiration hos läsaren. Efter att min och Jenny Lucanders barnbok Myrornas rekordbok kom ut fick jag höra om sexåriga Majken som börjat rita sin egen rekordbok om myror. I hennes bok finns dock ett rekord som saknades i vår: titeln som den snällaste myran.
Jag kände mig genast väldigt träffad. I rekordboken beskriver jag bland andra den mest skräckinjagande myran (gaffelmyran som använder sina käkar som grillspett för att flå tusenfotingar), den listigaste myran (stackmyredrottningen som lurar en annan arts arbetare att adoptera henne medan hon dödar deras egen drottning) och det värsta myrstinget (pistolmyran vars gadd känns som, just det, ett pistolskott). Varför denna betoning på aggression och våld? Varför fick den snällaste myran inte plats? Jag vet inte.
Varför fick den snällaste myran inte plats i vår rekordbok? Jag vet inte. För självklart har jag en åsikt om vilken den är!
För självklart har jag också en åsikt om vilken som är den snällaste myran. Det är den gula tuvmyran (Lasius flavus), sockermyrans gulliga kusin som lever ett stillsamt liv inne i en grästuva, ömt vårdande sin boskap av bladlöss. (Se huvudbilden till artikeln som föreställer en gul tuvmyra tillsammans med en bladlus. De vita småkrypen på bilden är hoppstjärtar, ett av de mest allmänna djuren i jordmånen.)
Den gula tuvmyran är bara några millimeter lång. Den har ingen gadd utan försvarar sig vid behov med käkarna, men klarar inte av att få grepp på människans hud. På grund av sin färg förväxlas den dock ibland helt oförtjänt med myrorna som jag i rekordboken kallar ilsknast i Finland, nämligen rödmyrorna som ger svidande stick.
Tuvmyran är dock gul eller orange, inte röd, och mycket trindare än de ettriga rödmyrorna. Dess bak är bullig och täckt av ett fint ludd. I forskningsgruppen jag tidigare jobbade i brukade vi kalla de gula tuvmyrorna för “blöjbakar”.
Tuvmyrorna sköter om bladlössen och skyddar dem från fiender. Som tack får de mjölka en söt vätska ur bladlössens bak.
De gula tuvmyrorna lever nästan hela sitt liv under jorden. De bygger bo under en grästuva och får all sin näring från bladlöss som lever i gräsrötterna. De sköter om bladlössen och skyddar dem från fiender. Som tack får de mjölka en söt vätska ur bladlössens bak.
Myrorna är goda bladlössherdar. De hjälper bladlössen att övervintra genom att ta hand om deras viloägg genom vintern. På våren “planterar” de äggen på gräsrötterna så att de nykläckta bladlössen genast hittar mat.
Det underjordiska livet gör tuvmyrorna till en ytterst fredlig art. Medan stackmyrorna ovanför utkämpar slag om revir och bladlössträd, vandrar tuvmyrorna lugn omkring i sina tunnlar och beblandar sig inte med andra. Tvärtom kan de vid behov samsas om utrymmet. Ofta hittar man deras kolonier alldeles invid eller inuti andra arters kolonier. När vi på våren brukade gräva upp kolonier av svart slavmyra att ha i laboratoriet, var det inte sällan som ett antal gula blöjbakar plirade upp från spaden.
Jag säger plirade, eftersom tuvmyrorna vid närmare betraktelse faktiskt ser lite närsynta ut (vilket naturligtvis gör dem ännu gulligare). Deras fasettögon består bara av ett tiotal fasetter eller ommatidier, vilket är mindre än hos de flesta andra insekter. I jämförelse med sockermyrorna (100 ommatidier), stackmyrorna (500 ommatidier) eller trollsländor (30 000 ommatidier!) är de gula tuvmyrorna så gott som blinda. I mörkret under jorden behöver de inte synsinnet, och energin som går till att bygga och upprätthålla ögon kan användas på annat. Samma utveckling kan ses hos många arter som lever i mörker, som till exempel grottlevande fiskar och underjordiska kalråttor.
Generna för stora ögon finns kvar hos arten – de aktiveras bara aldrig hos arbetarna.
Förmågan att bilda större ögon finns dock kvar, vilket tuvmyrans drottningar vittnar om. De brunluddiga drottningarna flyger i juli–augusti ut på bröllopsflykt och grundar ett nytt bo. Man behöver synen till att flyga och leta efter boplatser, och drottningarna har därför helt normala ögon. Eftersom samma larv kan utvecklas till endera arbetare eller drottning, visar det på att generna för stora ögon finns kvar hos arten – de aktiveras bara aldrig hos arbetarna.
När drottningarna ska ut på bröllopsflykt finns det en chans att även se de små arbetarna. De håller nämligen vakt över drottningarna och ser till att de ivriga flygarna inte far iväg förrän omständigheterna är precis perfekta. Helst ska det vara en varm, stilla kväll. Om drottningarna försöker starta för tidigt grabbar arbetarna bestämt tag i deras ben och drar in dem igen.
Efter bröllopsflykten är det dags att bygga ett nytt bo. Om det är ont om goda boplatser kan två drottningar slå ihop sig och jobba tillsammans. De gräver de första gångarna under en grästuva och börjar lägga ägg. Ofta får samarbetet ett brutalt slut när de första arbetarna kläckts ur äggen: drottningarna ger sig in på en tvekamp till döden. Segraren får hela boet och alla arbetarna.
Drottningarna ger sig in på en tvekamp till döden. Segraren får hela boet och alla arbetarna.
Varför ger sig drottningen in i samarbetet, om det slutar så illa? Svaret ligger i sannolikhetskalkyler. Vardera drottningen har femtio procents chans att överleva och ärva drottningariket. Om chansen att lyckas bygga bo ensam är mindre än femtio procent så lönar det sig, även om slutet visar sig bli döden.
Även denna process är lyckligtvis lite snällare hos den snällaste myran: ibland räcker det med att drottningarna drar sig tillbaka i olika ändor av tuvan och inrättar sina egna drottningadömen där.
____________
Katja Bargum är biolog, vetenskapsjournalist och fackförfattare. År 2007 skrev hon sin doktorsavhandling om myrornas sociala evolution, och 2019 publicerade Förlaget den mycket omtyckta boken Myrornas hemliga liv. Hennes senaste är Myrornas rekordbok (2022) med illustrationer av Jenny Lucander. (Foto: Andrew Murray CC-BY-SA)
