Hannele Mikaela Taivassalo: Hej igen, undergången

Hannele Mikaela Taivassalo 25 april, 2023

Sänk bokmomsen till noll och rättvisemärk ljudboksshoppar som ger författare en skälig ersättning. Det är två exempel på åtgärder som Hannele Mikaela Taivassalo vill se för att rädda den finlandssvenska litteraturen. Krisen är redan påtaglig.

I MIN TIDERÄKNING känns det länge sedan februari och min februarikolumn ”Hej, undergång!”, det har hänt så mycket sedan dess. Finland har gått till val och demokratin har talat, fast nog inte till fördel för konsten och kulturen. Min roman har kommit ut, och försvunnit in i tomheten, på något sätt, som böcker ibland gör. Jag har arbetat som en galning samtidigt som jag försökt hantera en utmattning. Jag har firat min sista förtioplusårsdag och förlorat ett par fritidsintressen. Jag har strulat och dansat, kollapsat och skrattat, rest och författat. Jag har hånglat och min toalett har läckt fukt. Livet är sataniskt grymt men underbart samtidigt, och ändå kan jag inte låta bli att tänka vidare på februaritankarna. Våren har kommit, solen skiner, måsarna skriker – men för litteraturen är det kris och evig februari.

Våren har kommit, solen skiner, måsarna skriker – men för litteraturen är det kris och evig februari.

I februari skrev jag om hur de marginaliserade genrerna marginaliseras ännu mer i den digitala verkligheten. Jag skrev också om hur polariseringen blir ännu större: de skönlitterära romanerna som inte är bestsellers eller genreromaner trängs undan till marginalen – och allt kommer inte att rymmas där. Någonting kommer att försvinna.

Följden av de ekonomiskt hårda tiderna för litteraturen är att utgivningen smalnar, författare refuseras och försvinner, och allt fler läsare söker sig till ljudbokstjänsterna medan förlagen i sin tur ger ut allt färre titlar som ljudböcker och nästan enbart bestsellers eller genrelitteratur, vilket igen gör att de författare och böcker som inte finns på ljudbokstjänsterna helt enkelt inte finns tillgängliga för de läsare som håller till där.

För att exemplifiera: på basen av höstkatalogerna publicerar Schildts & Söderströms två av de skönlitterära höstböckerna som ljudböcker, medan Förlaget i sin tur enbart publicerar Kjell Westös roman som ljudbok. Samt tre verk av Tove Jansson. Resten av den nya finlandssvenska litteraturen finns helt enkelt inte där du som boklyssnare rör dig.

Resten av den nya finlandssvenska litteraturen finns helt enkelt inte där du som boklyssnare rör dig.

Allt detta fick jag igen nöjet att i slutändan kanske lite mera konstruktivt än februarimörkt tänka på tillsammans med många andra som kom från olika håll i det litterära, finlandssvenska ekosystemet under Folktingets och Finlands svenska författareförenings webbinarium måndagen den 24 april. Rubriken var ”Finns den finlandssvenska boken om 10 år – digitaliseringens utmaningar ur ett minoritetsperspektiv”.

Seminariet initierades av Folktingets kultur- och medieutskott – och redan detta tycker jag att trots allt sätter en positiv ton på hela diskussionen och illustrerar det som många av talarna återkom till och alldeles separat hade tänkt: Att vi måste göra någonting åt den katastrofala situation litteraturen är i, och att vi måste göra det tillsammans. Hela det litterära fältet. Och också påverkare utanför litteraturfältet behöver jobba för litteraturen. De påverkarna tror jag personligen är de allra viktigaste. Tack, Folktinget! Hej, gräsrötter! Hej, politiker!

Det fanns en bred representation av fältet med i denna diskussion, den kan illustreras med de fyra inledare publiken fick höra: Ylva Perera, litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet; Tapani Ritamäki, förläggare på Förlaget M; Anna Friman, litterär chef på Shildts & Söderströms och undertecknad, i egenskap av ordförande i Finlands svenska författareförening snarare än som enskild författare.

I den efterföljande paneldebatten deltog också Fredrik Rahka, som representant för Finlands förlagsförening snarare än som VD för Förlaget; Peter Sandström, Sanastos ordförande men även författare; Anna Vuopala, regeringsråd, Utbildnings- och kulturministeriet; Minna Castren, forskare, Helsingfors universitet; Wivan Nygård-Fagerudd, ordförande för Svenska folkskolans vänner och som moderator författaren Monika Fagerholm, också medlem i Folktingets Kulturutskott.

Vi måste göra någonting åt den katastrofala situation litteraturen är i, och att vi måste göra det tillsammans.

Här finns verkligen en bredd – delvis med intressekonflikter och olika perspektiv snarare än ett homogent sällskap, vilket kan vara ytterst bra – och en vilja att diskutera de problem litteraturen som sådan faktiskt står inför just nu. Den här texten är en kolumn och inte ett referat, så den speglar främst mitt perspektiv, författarperspektivet, och mitt eget inlägg. Men samtidigt är det just i samtal man också bäst utvecklar sina egna tankar och töjer sina perspektiv.

FÖRLAGEN HAR STORA problem, det ser vi. Läget för litteraturen är faktiskt krisartat. Vi hör om pågående samarbetsförhandlingar, anställningsstopp, manusstopp och betydande nedskärningar i verksamheten. Utgivningen på bägge de större förlagen i Svenskfinland slimmas. Vad betyder det i praktiken? Jo, det betyder till exempel färre titlar, men också färre författarskap. En del kommer att bli refuserade, och det finns inget annat förlag av den typen att vända sig till eftersom bägge finlandssvenska förlagen med löneanställda aktivt snarare vill eller måste göra sig av med titlar och författare.

Övriga förlag saknar ofta redaktionella resurser och kan inte heller ta emot hur många manus som helst. För stor utgivning i förhållande till redaktionell kapacitet är igen kvalitetssänkande. Förstås också för de större förlagen. Låt oss inte heller i diskussionen glömma att redaktörerna är en viktig del av litteraturen, för den litterära kvaliteten. Både som textarbetare, bollplank och litterär bedömning. Och helst också som litterära och intellektuella krafter i både samtal med författare som i samhällsdiskussioner – inte som produktformare. Men till det förra behövs också tid.

Klimatet hårdnar: förlagen tenderar bli mindre lojala mot sina författare, osäkerheten för författarna är stor både ekonomiskt och på andra plan. Också i tillit. Många författare ger säkert upp. Pandemin och restriktionerna har redan varit hårda mot konsten, hur ska vi klara en recession? En högerregering? I sann sannfinländsk anda tänker säkert många att vi då blir av med ett överflöd: den litteratur som inte är lönsam är väl knappast viktig, som partiets kulturpolitiska program säger. Men: förlorar vi bredden förlorar vi så småningom det vi fortfarande kan kalla en litteratur.

Pandemin och restriktionerna har redan varit hårda mot konsten, hur ska vi klara en recession? En högerregering?

När vi avslutade framtidsdiskussionen kunde vi konstatera att vi nu endast påbörjat den. Vi har kanske inte kommit någonstans, men vi har kartlagt en del av problemen, problem på olika nivåer. Förhoppningsvis genererar det analyser och diskussion, som vi sedan bör dra mer konkreta slutsatser ur. Och sedan agera efter.

KONSTEN ÄR JU alltid i kris, det konstaterades också, men det är chockerade att så många av oss insett att litteraturen faktiskt står inför en verkligen omvälvande kris, och att vi måste gå till motattack. Det räcker inte att skriva, vi måste göra politik. Vi måste kräva lagar som skyddar i synnerhet den svagare parten – alltså den enskilde konstnären, snarare än företag eller publik – och vi måste hitta nya lösningar. Om de stora ljudboksplatformerna inte har utrymme eller intresse för vår finlandssvenska litteratur, och vi inte heller har intresse av dem borde vi skapa nya plattformar.

Digitala och rättvisemärkta ljudboksshoppar som påminner mera om kultiverade bokhandlar? Som är läckra och attraktiva som chokladbutiker eller vinbarer? Och skulle inte hela vår demokrati vara betjänt av att vi sänkte momsen för böcker och tidningar till noll? Chokladen och vinet kan vi glatt köpa och betala skatt för, men det som bildar oss alla borde vara tillgängligt.

Chokladen och vinet kan vi glatt köpa och betala skatt för, men det som bildar oss alla borde vara tillgängligt.

Mitt svar på seminariets fråga om den finlandssvenska boken finns om tio år var alltså ja. I någon form kommer det att finnas finlandssvenska böcker, det känns självklart. Men om vi om tio faktiskt har en finlandssvensk litteratur? En stark och bred helhet, i den bemärkelse vi är vana vid? Det är skrämmande att märka, men just nu är jag inte alls säker på det.

__________

Hannele Mikaela Taivassalo (f.1974) är författare och litterär aktivist, FRLGT-kolumnist och ordförande i Finlands svenska författareförening. Hennes senaste roman Det förflutna återvänder utkom på Förlaget i februari 2023 och hennes tidigare verk In transit framförs som opera på Helsingfors festspel i augusti 2023. Mer av Taivassalo och våra andra författare och handplockade skribenter hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto: Gerhard Reus)