Det är ett halvsekel sedan symbolen för det danska frisinnet och toleransen, Fristaden Christiania, utropade självständighet från det omkringliggande samhället. Vägen till acceptans för det sociala experimentet har varit lång och krokig men än är man inte framme. Och just på målstrecket till den stora födelsedagen har invånarna splittrats i politisk polarisering, som mer än någonting påminner om just det omkringliggande samhälle som man skulle ta avstånd från.
Plötsligt i måndags kom ett tråkigt besked; Fristaden Christianias efterlängtade femtioårsfest är inställd. Som orsaker angavs dålig åtgång på biljetter, coronatrötthet och konkurrerande evenemang, men den som följt debatten kring fristadens framtid under senaste tid kunde ana att det låg något helt annat bakom.
I mitten av augusti hölls ett hastigt inkallat fællesmøde bland invånarna. Fællesmødet är Christianias högsta bestämmande organ, där alla vuxna som är bosatta på fristaden har rösträtt. Samstämmighet, diskussion och konsensus har varit tongivande värderingar i församlingen, men nu verkar modern politik med allt vad det innebär av kompromisslöshet och polarisering ha smugit sig in också i den gamla hippiekommunen. Vi är ett litet gäng journalister och fotografer som väntar utanför byggnaden kallad Den Grå Hal på att mötesdeltagarna ska komma ut och ge kommentarer. På dagens agenda står haschgatan Pusher Streets framtid.
Nu verkar modern, polariserad politik ha smugit sig in också i den gamla hippiekommunen.
I den omedelbara bakgrunden ligger sommarens gruvliga våldsdåd kring Pusher Street, alldeles i Christianias hjärta, där handeln med cannabis i olika former pågått helt öppet i decennier. Det var inte första gången någon dött i uppgörelserna mellan de kriminella gängen som slåss om att kontrollera Gaden, men natten till den 3 juli i år kom den 22-åriga lokalinvånaren Svend i vägen för kulorna. Enligt polisen gjorde mördaren sannolikt ett misstag, det var inte Svend som skulle skjutas utan någon ”högre upp”. Svend var visserligen själv lätt involverad i den illegala droghandeln, men ingen tongivande figur eller hot mot någon. Men blodsdropparna från en af Stadens egne børn fick nu bägaren att rinna över för många christianitter. Restauranger och andra verksamheter på området stängde i respekt för de anhöriga, och invånarna tvingade i vredesmod langarna bort från Pusher Street. Gatorna i fristaden fylldes av blommor, ljus och brev, en väggmålning uppfördes till Svends minne och sorgen lade sig som en våt filt över den somriga fristaden som nu äntligen hade börjat leva upp igen efter vårens drakoniska restriktioner, som liksom resten av Köpenhamn hade tvingat också Christiania att släcka lamporna.
Fristen höll till tisdag, sedan var gängen tillbaka och handeln med cannabis, värd miljarder kronor årligen, i full gång igen.
Relationen mellan invånarna på Christiania och de kriminella gängen som under olika tider kontrollerat haschhandeln på Staden är minst sagt komplicerad. Trots – eller kanske just tack vare – den exotiskt öppna inställningen till cannabisbruk och -handel är Christiania ett av Danmarks största turistmål, jämförbart med Tivoli, Strøget och Den Lille Havfrue. Innan corona räknade man med en halv miljon besökare årligen, och turismen innebär stora pengar för lokalföretagen och invånarna – och för langarna, såklart. Pushers har också deltagit i fristadens försvarslinjer när polisen med jämna mellanrum slagit till.
Haschhandeln ska enligt en överenskommelse mellan gängen och invånarna vara i lokal ägo, vilket innebär att varje liten bod där de bruna kakorna står på hög ”officiellt” har en lokalinvånare som ägare. I verkligheten är det ändå organiserade kriminella som styr businessen – genom tiderna har motorcykelgäng, på danska kallade rockerbande som Hells Angels, Bullshit och Bandidos slagits om den äran, och senare utmanats av nya entreprenörer; etniska grupperingar och organiserade gäng som Loyal To Familia och Black Army. Enligt polisen var också dödsskjutningen i juli relaterad till kampen om marknadsandelar.
Haschbodarna på Christiania ska vara i invånarnas ägo, men i verkligheten är det yrkeskriminella som styr handeln.
Det var sommaren 1971 som en blandad grupp vinddrivna existenser bestående av livsstilshippier, konstnärer, hemlösa, anarkister och narkomaner började husera på det nyligen övergivna Bådmandsstræde kasernområde i Christianhavn, strax öster om Köpenhamns centrum och den pittoreska turistfällan Nyhavn. Man byggde lekplatser och rustade upp baracker till bostäder, verkstäder och ställen att hygge sig. Kring hundrafemtio personer flyttade in mer eller mindre permanent under sommaren, och den 26 september utropade man Fristaden Christiania – ett socialt experiment, ett liv bortom marknadens och samhällets villkor i frihet, kreativitet och progressiv fælleskab. Bland annat Bøssehuset var en av de första trygga, öppet homosexuella samlingspunkterna i Köpenhamn på 1970-talet. Det står fortfarande kvar. Sommarfesterna lär vara legendariska.
Christianias första decennier präglades av stark social samhörighet och rå politisk vilja. Konfrontationer med polisen var så gott som vardag, och samtidigt utövade man ihärdig politisk lobbning för att legalisera fristadens oberoende status. Det skedde med mycket små framsteg, men redan på 1970-talet valdes de första christianiterna in i stadsfullmäktige, Københavns Borgerrepræsentation, och 1989 nådde man politiskt samförstånd om bevarandet av fristaden som ett officiellt socialt experiment. Det dröjde ändå till 2004 innan danska Folketinget med övertygande majoritet antog christianialoven, en lag som erkände fristaden och syftade till viss normalisering av ägandet och ansvaret på området. Efter år av rättsprocesser grundade christianiterna 2012 en fond som lyckades köpa loss de trettiofyra natursköna hektaren med tillhörande byggnader från statens fastighetsförvaltning Slots- og Ejendomsstyrelsen – alltför billigt enligt den politiska högern. Senaste fem år har Köpenhamns kommun bekostat merparten av ett stort renoveringsprojekt på området – nya tak, skorstenar, dörrar, mögelbekämpning mm. Enligt högern var det åter bara ett sätt för hippierna att sätta ”snablen ned i kommunens pengekasse”. Christianiterna tog gärna emot pengarna, men inte någon kommunal hjälp. Man insisterade på att utföra samtliga reparationer själv.
Varje gång Pusher Street stänger, rinner problemen ut på Köpenhamns gator.
Trots fortsatta rättsfall kring olagliga byggnader runt den vackra Christianshavns Vold och det allmänt hostila förhållandet gentemot myndigheterna, har de mediala konflikterna fokuserat främst på handeln med cannabis, oroligheterna kring den och vad man egentligen borde göra av den. Varje gång polisen – eller invånarna själva – drivit bort langarna från Pusher Street, har det lett till problem och territorialkrig på andra håll i Köpenhamn, då gängen ryker ihop över vem som får sälja vad i vilket hörn. Att bieffekterna av den illegala handeln inte rinner ut på gatorna är ett ansvar som christianiterna traditionellt har sett som sitt. Att upprätthålla en junkfree haschmarknad har varit en stolthet, något unikt i världen. Men nu börjar alltså flera av invånarna få nog av situationen och frågar varför det är Christiania som ska bära det ansvaret. Och är det ingen som tänker på barnen?
Trots icke-våldsmanifestet som är en av tre ”lagar” på fristaden, har grova attentat inte varit alldeles ovanliga på Christiania. I april 2005 vandrade sex maskerade män med automatvapen in på Pusher Street och öppnade eld in i folkmassan. En lokalinvånare dog och tre skadades, och orsaken var den samma som alltid; mördarna tillhörde ett gäng från stadsdelen Nørrebro som blivit nekade andelar av Christianias droghandel. I maj 2007 stormade i sin tur polisen fristaden på order av myndigheter som krävde rivning av ett särskilt hus kallat Cigarkassen, som var i så dåligt skick att det måste rivas. Kanske hade den här incidenten blivit bara en bland många små duster med ordningsmakten, men rykten började cirkulera att myndigheterna tänkte ta hela handen om man gav dem lillfingret, så man gav dem långfingret istället och barrikerade ingångarna till fristaden. Polisen gick till anfall med tårgas, sköldar och batonger och christianiterna svarade med fyrverkeripjäser och kullerstenar. Kampen pågick fram till morgontimmarna, och en särskild hjälte som levt kvar i mytologin är christianiten som lyckades smyga in bakom polisens linjer, urskilja aktionens kommendör och hälla en spann med kiss och bajs i nacken på honom. Över femtio personer arresterades.
Några år senare, i april 2009, exploderade en handgranat på uteserveringen till Café Nemoland. En person miste käken men ingen kunde bindas till dådet och orsaken förblev oklar.
En av christianiterna lyckades smyga upp bakom polischefen och hälla en spann med kiss och bajs i nacken på honom.
Knivhuggningar har förekommit med regelbundna mellanrum på Staden under senaste fem år, men skjutvapenvåld är inte alls lika vanligt, och väcker alltid mer uppmärksamhet. För exakt fem år sedan, den 31 augusti 2016, var en langare på väg hem med dagens kassa men gick rakt in i en av de rutinkontroller som polisen upprätthåller runt fristaden. Istället för att låta sig visiteras och bokföras, cut his losses och ta sitt straff vilket hade varit det normala, drog han pistol och började skjuta mot de två politibetjenterne. Efter en uppmärksammad storjakt och belägring sköts den för polisen välkända 25-årige bosnisk-danske langaren till slut ihjäl. Poliserna han försökt döda överlevde, den ena var svårt skadad, och samhällets sympatier lade sig bakom ordningsmakten. Som en följd av vansinnesdådet tvingade christianiterna åter en gång langarna ut från Pusher Street och förklarade att nok er nok, men då liksom nu, liksom varje gång, återvände de efter några dagar och snart var handeln i full gång igen. Efterfrågan skapar utbud – och det finns stora pengar att göra.
Femtio år, två generationer, är en lång tid för vilket samfund som helst, och alldeles särskilt för ett som under hela sin existens sökt sin identitet och omgivningens acceptans. Min analys? Under de ytterst strikta coronarestriktionerna våren 2021, då hela danska samhället tvingades stänga ner i en teater av kontroll och makt, var det något som till slut brast också på fristaden. Det sägs allmänt att pandemin och restriktionerna fungerade som katalysatorer för samhällsutvecklingen, att alla oundvikliga processer snabbades upp. Distansarbete och implementering av digitala läromedel styrdes upp på några dagar, och på det politiska planet fick vi bevittna bland annat Ungerns glidning in i regelrätt auktoritarism, en process som hade förväntats ta flera år, men nu skedde över en natt i skuggan av coronakrisen. På det individuella planet blev det plötsligt klart för många att de levt på ett ohållbart och oönskat vis, och det på riktigt viktiga tycktes nu framträda tydligt – en trädgård, familjen, fritid, kanske hund – och samma gällde föreningar och organisationer, som nu tvingades ställa in evenemang, skicka hem personalen och samtidigt tänka över vad man egentligen sysslat med på autopilot alla dessa år. Är det så här det ska vara?
Under hela våren 2021 stod Pusher Street öde på både kunder och langare. Fristaden isolerade sig med höga staket och hönsnät från den omkringliggande stadsdelen Christianshavn och resten av Danmark. Men kunderna fortsatte knacka på och langarna i sina mjukisbyxor, pilotjackor och hoodies blev en vanlig syn i kvarteren runt Christiania. I april gjorde polisen ett stort tillslag mot dem, och överraskades av att det bland de arresterade fanns över hundra minderåriga, som på ett eller annat sätt jobbade för knarkgängen. Flera av ungarna var från Christiania och man insåg att de organiserade brottslingarna slagit klorna djupare än man vågat tro i återväxten. Risken för att Stadens ungdomar skulle gå en kriminell bana till mötes blev plötsligt alldeles uppenbar, och nyilskna blickar började riktas mot verksamheten på Pusher Street. Och sedan sköts Svend ihjäl.
Under hela våren 2021 stod Pusher Street öde och fristaden isolerade sig med höga staket och hönsnät.
Idéhistoriker kallar det social upheaval då stora kulturella flyttblock som man trodde var orubbliga, plötsligt börjar röra på sig. Alla har väl alltid insett att den illegala haschhandeln på Christiania är ett ohållbart arrangemang, men ett som man lärt sig att leva med som fait accompli. I pandemins och restriktionernas kranka ljus, som visade att nästan vad som helst är möjligt – till och med att stänga hela länder – drabbades sannolikt många av en magkänsla att saker inte behöver fortsätta som de alltid varit. Nu hade man kanske en window of opportunity att få radikal, bestående förändring till stånd. Så i slutet av juli författade en grupp på hundrafemtio av Christianias cirka sexhundra vuxna invånare ett öppet brev i lokaltidningen Ugespejlet, där man en gång för alla krävde ett slut på våldet och den illegala droghandeln på Gaden. På det tidigare nämnda fællesmødet höll gruppen, som ytterligare vuxit och fått mer stöd, benhårt fast vid sin kompromisslösa position; nok er nok! Det gjorde man i öppen trots mot den politiska traditionen på Christiania; att komma till alla möten med öppet sinne, lyssna, diskutera och försöka finna kompromisser och komma till konsensus. Men inte denna gång. Diskussionen var låst från början, och kränkningen har bidragit till det sår i samfälligheten som nu fortsätter blöda, också över den veckolånga festivalen som skulle kulminera på själva femtioårsdagen av självständighetsförklaringen den 26 september. Men som alltså inställdes i måndags.
Hos polisen säger man sig vara beredda att hjälpa till, så fort invånarna bestämt sig huruvida de verkligen vill ha langarna bort. Men samtidigt frågar den andra sidan vad det egentligen skulle innebära. Vad vore Christiania utan doften av haschrök som puffar fram bakom hörnen, och ligger som en dimma över Nemolands och Månefiskerens terasser, de leriga stigarna och ojämna kullerstensgatorna, utan den förtrollande örtens förmåga att få de slitna fasaderna att framstå som arkitektoniska konstverk, de grova terrassbänkarna och träborden som skyddande hamnar, dimensioner iväg från vardagens krav och larm. Vad skulle hända med restaurangerna, barnteatern, lopptorgen, sportklubben, mataffären, designbodarna, cykelverkstaden, utställningshallarna och konsertlokalerna, om de plötsligt bara var helt normala ställen, men i nedgången miljö?
Hur stor roll spelar egentligen den ambivalenta spänningen mellan öppenhet och olaglighet för vår uppfattning om frihet, trots och möjlighet, rent av för mental hälsa? Rätt stor, vågar jag påstå. Christiania har kallats ett andningshål, och det ligger något i det. Nere vid vattnet och på volden kommer jag alltid att tänka på Winston Smith och Julia som drar ut på den engelska landsbygden för att undkomma Storebror och kunna träffas ifred. Det bor ett löfte i själva idén av Christiania om att saker, riktigt stora saker i samhället, kunde vara annorlunda. Vi är inte de döda.
Lösningen på våldsproblemet lika självklar som den är fjärran – legalisera cannabis.
Skulle det otänkbara ske och fællesmødet besluta sig för att rydde op på Pusher Street, skulle det ändå inte vara första gången som det sker ett kulturskifte i förhållandet till droger på Christinania. Under de första åren var till exempel heroin fullständigt accepterat och man uppskattar att åtminstone ett tiotal överdoser som ledde till dödsfall inträffade där, innan man kollektivt beslöt förbjuda samtliga tunga droger på hela fristaden. Förbudet, som även gäller kokain, är i kraft ännu idag, liksom förbudet mot vapen och gängemblem. En fjärde, mer inofficiell ”lag” på Staden är förbudet mot att springa – have fun, don’t run! I en semi-illegal miljö innebär alla hastiga rörelser ett möjligt hot.
Lösningen som alla väntar på och som kunde utrota kriminaliteten på Christinia är lika självklar som den är fjärran: legalisera cannabis. Varje fællesmøde som genom åren dryftat problemen med Pusher Street och konstaterat att ”nok er nok”, har kommit till exakt samma slutsats. Bara genom att göra handeln laglig, licensierad och beskattad kan man bli kvitt våldet som de stora, svarta pengasummorna för med sig. Det är en långvarig pipe dream men kanske inte fullt lika omöjlig som den en gång var? I Nordamerika har delstat efter delstat i både USA och Canada funnit att legalisering inte bara minskat antal drogbrott – duh! – utan också annan brottslighet, samtidigt som statskassan fått en välkommen bonus. Laglig och kontrollerad distribution av cannabis kunde också förhindra att brukare kommer i kontakt med tyngre, svårt problematiska droger, och att avklä ”gräset” förbudets lockelse kunde även ha en hämmande inverkan på intresset hos unga. För att inte tala om den mentala lättnad och anti-psykotiska effekt det kunde innebära för många normala vuxna att slippa känna sig kriminella och förföljda.
Vilka de politiska och sociala förutsättningarna är för en legalisering av cannabis i Danmark, Norden och Europa får bli ämnet för en senare essä. Men det är svårt att tänka sig en bättre femtioårspresent till Christiania än att til syvende och sidst få se sin livsstil laglig, myndig och accepterad. Och fristaden är definitivt värd att bevaras. Den är unik, såväl i sin ambition som i sina tillkortakommanden.
Genom hela sin brokiga historia har christianitterne tack vare enad front lyckats hålla stånd mot alla yttre fiender – men hur ska det gå nu när splittringen är intern?
________
Janne Strang (f.1974) är journalist och kurator för Förlagets innehållssida FRLGT, och sedan 2020 bosatt i Köpenhamn. Fler artiklar av Janne och våra andra fina skribenter och författare hittar du här nedan och via frl.gt. (Foto: Janne Strang)
