Covid-krisen gav prov på hur irrationellt och godtyckligt politiker fungerar i paniktillstånd. Klimatkampen gynnas inte heller av signalpolitiska låtsasbedrifter eller uppskruvad alarmism – arbetet för global hållbarhet är för viktigt för att utföras i upplevt nödläge.
Diskussionen om huruvida världens regeringar borde utlysa klimatnödläge har böljat aktivt i ett par år. Nu har frågan fått ny aktualitet i Finland, där den lokala Extinction Rebellion-grupperingen Elokapina under senaste månaderna arrangerat flera uppmärksammade sit in-demonstrationer i Helsingfors centrum. Merparten av deltagarna är ungdomar, men också äldre aktivister har varit med om att stoppa trafiken i centrum, utstå glåp från förbipasserande och hot av motdemonstranter, få tårgas sprayad i ansiktet och bli bortburna eller gripna av polisen.
Förra veckan kedjade man sig fast i dörrhandtagen till Statsrådsborgen, vilket gav polisen en ursäkt att ta till hårdare medel än nödvändigt. Tiotals personer, ibland över hundra, har gripits vid varje tillfälle och rörelsen har därmed uppnått åtminstone ett första mål; att få människor att tala om dem och deras krav. I jämförelse med brittiska Extinction Rebellion som inte varit främmande för lagöverträdelser och aktioner som fört tankarna till terrorism, har den finska falangen ändå varit väldigt fogliga.
Elokapina har uppnått sitt första mål, att få människor att tala om dem.
Elokapinas krav är att finska regeringen ska utlysa officiellt miljö- och klimatnödläge i landet, vilket aktivisterna tänker sig skulle tvinga riksdagen att i brådskande ordning börja lagstifta om konkreta åtgärder för att sänka nivån av miljöfarliga utsläpp och styra konsumtionen av naturresurser ner till ekologiskt hållbara nivåer inom närmaste åren. Det är en målsättning som är lätt att understöda: Overshoot Day eller Den ekologiska skuldens dag inträffade i år den 10 april i Finland, 6 april i Sverige, 26 mars i Danmark och 12 april i Norge. Koldioxidutsläppen från energisektorn förväntas öka till rekordnivå ännu 2022 på grund av det ökande behovet av elektricitet. Elokapina har inte fel i sin generella målsättning att styra världen mot större hållbarhet, det är en uppfattning som delas av en överväldigande majoritet. Men huruvida utlysning av officiellt nödläge faktiskt är vad vi behöver, är inte alls lika självklart. Det kan tvärtom vara skadligt, både för utvecklingen mot hållbarhet och människans välmående överlag.
Då WHO i fjol mars utlyste pandemi och regeringen klassade Covid-19 som en ”allmänfarlig” sjukdom, utlyste undantagstillstånd och aktiverade beredskapslagen, fick vi en unik inblick i vad det innebär när man börjar lagstifta i vad man upplevde som ett nödläge. Inte bara glömde man snabbt bort så gott som alla andra hänsyn än corona-projektet, också tonen i den offentliga kommunikationen blev osaklig och förmyndande, medan alarmism och lydnad blev medborgerliga dygder. Ett uppskrämt folk krävde beslutsfattarna på allt hårdare ingrepp mot de egna rättigheterna och friheterna. Landskapsgränsen till Nyland militariserades, bärande samhällsservice och privata näringsverksamheter tvingades i stå, äldre medborgare ålades hemarrest, barn berövades på skolgång, hobbyer och morföräldrar, folk tvingades dö ensamma, sjuk- och hälsovården portade icke-brådskande fall osv osv – allt detta utan helhetlig konsekvensbedömning eller garanti för åtgärdernas effektivitet.
Corona-responsen visade tydligt att nödläge inte är ett tillstånd som gagnar bra beslutsfattande.
I sin iver att ”knäcka coronan” omstöpte regeringar samhällen till stödfunktioner för en enögd uppfattning om folkhälsan, som plötsligt inte innebar något annat än frihet från Covid-19. Vad som var en utmaning för sjukvårdssektorn förvandlades till en systemisk, självförvållad katastrofsituation som ännu nitton månader senare fortfarande pågår, och vars mångdimensionella skadeföljder vi långsamt börjat upptäcka. Om det är något vi borde lärt oss av corona-paniken är det att nödläge – vare sig verkligt eller inbillat, påtvingat eller självpåtaget – inte är ett tillstånd som gagnar bra beslutsfattande.
Intrycket är att de som nu kräver klimatnödläge gör samma misstag som de som förutspådde ragnarök i Covid. Det är som om det låg ett egenvärde i att ständigt befinna sig i helspännsläge och med klumpen-i-halsen stämma recitera alla tänkbara worst case-scenarier. Det är inte hälsosamt, det är inte klokt och det hjälper absolut ingen. Tvärtom är rädsla en av de största fienderna till mänskligt välmående och den sinnesnärvaro som krävs för att lösa komplexa problem som hur vi ska leva med pandemier och klimatförändring. Som ett led i Covid-responsen strävade man i Danmark avsiktligt till att skapa och upprätthålla en hög nivå av allmän oro. I läckta e-postväxlingar mellan politiker och tjänstemän dryftades strategier för att øge ængsteligheden i samfundet, i praktiken alltså överbetona faran med Covid för att de egna medborgarna skulle må så illa som möjligt så de passiverades och höll sig undan. Också Finlands statsledning gjorde sitt bästa för att oroa folket; ”Ingen är trygg” och ”nu är vi på knivseggen” var ofta budskapet i regeringens presskonferenser. Vad den underblåsta alarmismen gjorde med känsliga människor och barn struntade man fullständigt i. Oansvarigt, omoraliskt och oacceptabelt beteende av dem vi valt att leda samhället.
Det är uppenbart att samma slags ængstelighed har drabbat väldigt många också vad gäller klimatförändringen. Flera verkar uppriktigt övertygade om att Jordens hela ekosystem håller på att krepera och vår art med den. Helsingin Sanomat upphörde sent omsider att uppdatera antalet positiva corona-test i realtid, men började i stället räkna ner till klimatdöden. Nu har läsarna begåvats med en ticker som på sekunden när håller oss à jour med hur länge det är tills +1,5°C uppnåtts. I Hufvudstadsbladet berättades om en ung tjej som klipper stråna från tandborsten före återvinning, eftersom borsten består av olika polymerer än skaftet. På Facebook efterlyser en vän att det jämte tumme, hjärta, skratt och förvåning borde finnas en emoji för ”rädd”. Instagram-bilder på soliga höstdagar genererar bittra kommentarer som ”Njut nu av de sista åren” – indiansommardagar är inte längre sköna små överraskningar som punkterar den kulna hösten, de är vykort från apokalypsen. På vägen till jobbet cyklar jag förbi en banderoll som påstår att ”varje människa är ett klimatproblem” och runt hörnet hänger en plansch med texten ”Stop denying the Earth is dying”.
Att planeten skulle dö, mänskligheten utrotas eller civilisationen kollapsa på grund av den temperaturstegring vi nu upplever är förstås inte sant, lika lite som Covid-19 utgjorde ett existentiellt hot mot vår art. Men tror man verkligen att så är fallet framstår förstås varje tänkbar åtgärd mot koldioxidutsläpp eller smittspridning som rationell. Men det är inte där vi befinner oss. Tvärtom är överilade och ogenomtänkta politiska åtgärder ett mer reellt hot mot mänskligt välmående. Vi har som människor – och det visade Covid-responsen – en tendens att kasta ut våra babyer med badvattnet, att självmant förstöra det vi försöker skydda.
Vägen framåt kan inte vara att rasera välfärdens infrastruktur för signalpolitiska låtsasbedrifter.
Vägen framåt kan inte vara att rasera välfärdens infrastruktur för signalpolitiska låtsasbedrifter. Vad vi behöver är en kontrollerad och hållbar avveckling av fossila bränslen, balanserad mot ekonomiska hänsyn och hand i hand med förutseende anpassning till de naturfenomen som är synliga vid horisonten. Vi behöver också generösa satsningar på framtagandet av klimatvänliga teknologier som i bästa fall kan föda innovationer som aktivt reducerar andelen växthusgaser i atmosfären. Och allt detta är precis vad vi redan gör, låt vara på ett för människan typiskt sätt – två steg fram, ett bakåt. Men ketchupeffekten kommer, och för det behövs inget tomt larm.
Jämfört med den hänsynslösa tillväxthysterin och exploateringen under 1900-talet råder det idag långtgående global enighet om att miljövärden ska samsas med de ekonomiska om sittplatserna på första raden. På världsekonomiforumet i Davos i februari 2020 stod klimatfrågan i centrum som aldrig förr, den ekonomiska tillväxten anses ligga i grön omställning och de rikaste länderna vill på allvar överträffa varandra i klimatledarskap. Stora stater svänger långsamt men bågen böjer sig och varje generationsskifte vid makten accelererar utvecklingen. Bland privata innovatörer pågår forskning på bred front för att minska kolberoendet, sänka ppm-talen och rena utsläppen. De snabba lösningarna – såvida de existerar – är knappast politiska utan teknologiska, och de ekonomiska sporrarna är rikliga. Att bidra till klimatkrisens lösning är bragder i klass med Covid-vaccinerna.
Då EU i november 2019 utlyste klimatnödläge, var det bara dygdigt prat. Också utan att ringa i röda klockan hade man radat upp precis samma målsättningar för medlemsländerna. I september 2020 drog Helsingfors stad i larmsnöret, men vilka fördelar det inneburit att fatta beslut under ett rådande nödläge är högst oklart – de fullmäktigegrupper som förstått att bry sig om övergången mot större hållbarhet kommer att fortsätta med det oberoende, och de som motsätter sig – ni vet exakt vilka jag menar – kommer att fortsätta ställa sig på tvären som de alltid gjort. Vad och vem det skulle gagna att också Finland som stat hissade SOS-flagg, är väldigt dunkelt.
Vad och vem det skulle gagna att också Finland som stat hissade SOS-flagg, är lika dunkelt.
Antingen betyder alltså nödläge ingenting i praktiken, eller så betyder det just vad ordet skall betyda; en akut farosituation som måste åtgärdas omedelbart. Men eftersom det inte är varken rimligt eller möjligt att plötsligt fjättra samtliga tillbudsstående samhällsresurser till reduktion av koldioxidhalten i atmosfären, urvattnas begreppet på sin mening. ”Nödläge” är helt enkelt ett fel valt ord att använda; det är samtidigt både för starkt och för svagt, och totalt renons på konstruktivt mervärde för det faktiska miljöarbetet. Strävan mot ekologisk hållbarhet är inte en quick fix, utan ett permanent tillstånd. Att då snacka om akut nödläge är alarmistisk varmluft.
För Elokapina och några prominenta politiker i riksdagen skulle en utlysning av nationellt klimatnödläge sannolikt betyda mycket för sinnesfriden och den politiska karriären, men för klimatet betyder det ingenting. Det handlar om en illusorisk framgång och politiskt självbedrägeri att man uppnått något trots att inget uppnåtts. Skulle det lugna någon att veta att vi nu lever under officiellt nödläge? Fick någon sova ut en natt utan att vakna kallsvettig? Kanske, men någonstans där tar fördelarna slut.
Ett nödläge är inget man väljer att befinna sig i, det är något man upplever eller så inte. Och det är tydligt att stora delar medelklassen inte gör det. Och den är den avgörande kritiska massan som måste fås ombord på miljötåget. De flesta har redan sitt bagage på perrongen, men de vill gärna veta vart tåget är på väg, vad det serveras i restaurangvagnen och framförallt att lokföraren är nykter. Och det är tyvärr inte ett intryck som Elokapina eller många av de politiska spjutspetsarna lyckats ge. Tvärtom framstår de i allmänheten alltför ofta som monomaniska undergångspredikanter, nyfrälsta pionjärer på väg mot de vida vidderna i Väst; ”Kasta allt och följ oss – eller dö!” Hur mycket jag än respekterar deras mod och älskar sturskheten i civil olydnad, är budskapet om att det råder ett akut nödläge som helgar alla medel inte det som inspirerar majoriteten av politiker och väljare.
Aktivismen har fått karaktären av post-religiös performativ masochism, en sekulär självspäkelse för att sona en historisk kollektiv skuld.
Tveklösa övertygelser är något som alltid avtänder den breda massan åskådare. Det ligger nära till hands att tolka okritisk hängivenhet i termer av religion och det är vad som hänt också klimataktivismen. Intrycket som många har, tror jag, då de ropar till aktivisterna att klippa håret och skaffa sig ett jobb, bottnar i en besvikelse över att det verklighetsbaserade, strategisk-politiska påverkningsarbetet för en bättre framtid verkar ha ersatts av en kollektiv förvirring, en festival som mer fått karaktären av personlig biktmekanism för wanna be-helgon. En XR-demonstration med avsikt att sluta i konfrontation med ordningsmakten är lätt att avfärda som post-religiös, performativ masochism, en kollektiv sekulär självspäkelse där fokuset förskjuts från den politiska målsättningen till martyrernas egna upplevelser av att åstadkomma något, men som inte tjänar några syften utöver den.
Med ju större avsmak martyren förskjuter det egna välsignade överflödet, desto närmare kommer hen Gud själv. Men istället för Gamla Testamentets arga Skapare och Domare är det nu själva Jorden som är vred och måste blidkas genom ritualer, som att låta sig bli bortburen av snuten. Eller separera stråna från tandborsten.
_______
Janne Strang är journalist och kurator för Förlagets innehålls- och opinionssida FLRGT. (Foto: Lukas Juhas)
Ge miljön en chans
€27.90
Pappa, jag och havet
€18.90
Scandorama
€26.90
