Det har länge funnits ett tydligt krav på att höja konstens och kulturens andelar i statsbudgeten till runda en procent, från nuvarande ca 0,8 procent. Höjningen skulle innebära en finansieringsökning på 110 miljoner euro till konst- och kulturlivet årligen – en ansenlig peng som kunde hjälpa till att täta sprickor i väggarna på kulturinstitutioner, trygga arbetsro åt konstnärer och författare och ge oss mer offentlig konst.

Samtidigt skulle en höjning av kulturanslagen till fulla procenten erbjuda en alldeles unik PR-kupp och identitetsskapande symbolhandling för vilken regering som helst. Det är en goodwill man kan casha in bara en gång, men hittills har ingen velat ta den äran. Man kan fråga sig varför.

Inför riksdagsvalet våren 2019 aktiverades en kampanj vid namn Kulttuuribudjetti prosenttiin! (taffligt översatt till finlandssvenska som Kulturbudgeten upp till en procent!) för att binda riksdagskandidater och partier till kulturlöfte. Kampanjen koordinerades av Konstuniversitetets studentkår Taiyo och Kultur- och konstområdets centralorganisation Kulta, och motiverades – förutom med de uppenbara argumenten om konst och kultur som samhällets grundval och förutsättning för mänskligt välmående – av det faktum att kulturbranschen faktiskt (lite beroende på hur man räknar) står för mellan tre och fem procent av landets BNP, sysselsättning och konsumtion. Det borde synas i budgeten och dessutom har ”alla andra länder” också satsat mer på kultur under senaste år.

Samtliga dåvarande riksdagspartier utom Kristdemokraterna och Sannfinländarna stödde kampanjens målsättning (ja, till och med Blå Framtid, RIP), vilket logiskt sett innebär att också alla partier i Antti Rinnes (Sdp) färska regering har förbundit sig att höja kulturanslagen till en full procent av statsbudgeten. Och visst, det har dom. Det skrevs till och med in i regeringsprogrammet. Men eftersom vi har att göra med politiker, betyder ord och avsikter inte alltid det vi vant oss vid.

”Pitkällä aikavälillä pyritään kasvattamaan kulttuurin ja taiteen määrärahojen osuutta valtion budjetissa asteittain yhteen prosenttiin” det vill säga ”vi strävar under en längre tidsperiod till att stegvis höja kulturens och konstens anslag i statsbudgeten till en procent.”

Operativt ord: höja. Villkorsord: längre tid, sträva till, stegvis. Men ändå, en slags seger. Glädjande var också att det som skrevs in i regeringsprogrammet i början av juni fanns kvar i finansministeriets budgetförslag ännu i augusti, och stannade kvar hela vägen genom riksdagens behandling i september. Konkret blev det en bestående höjning av kulturbudgeten med 15,5 miljoner. För att nå målet på 110 miljoner ska alltså den summan dubbleras, stegvis, för varje budgetår under pågående mandatperiod 2019–23. Det vill säga drygt 30 miljoner år 2021, 60 miljoner år 2022 och 120 miljoner 2023.

En kvalificerad gissning är ändå att vi i dagens polariserade och motsättningsbenägna samhällsklimat sannolikt inte kommer att nå dit. Kulturen är ju liksom inte i kris så som åldringsvården, mögelskolorna, de långtidsarbetslösa och framför allt klimatansträngningarna är. Det är en gammal sanning att Finlands politiska diskurs bara rymmer en stor fråga åt gången och just nu har klimatet första tjing.

Det kunde till och med se oansvarigt ut för en regering att gotta sig i konst och litteratur medan ”planeten brinner” (även om en synlig satsning på kultur kunde vara precis det vi behöver nu, för att lindra ångesten och gjuta lite hopp i barnen om att det finns en framtid värd att bygga. Bara en tanke).

En ytterligare dimension av problemet med kulturfinansieringen är att en stor del av kulturpengarna är ”smutsiga”, det vill säga kommer från Veikkaus. Till konst och kultur gick i år 246 miljoner av tipsbolagets utdelning av ”dumskatten”, det vill säga pengarna vi sätter i spelautomater, på vadslagning, hästar och lottokuponger, och så har det alltid varit. Men i år blev det plötsligt problematiskt då finländarnas spelberoende åkte upp på agendan i och med Veikkaus sällsynt aningslösa reklamkampanj, där en terapeut uppmanar en spelmissbrukare att ge sig hän sin passion.

Veikkaus, liksom Alko, har i egenskap av statsägda, vinstbringande bolag det schizofrena uppdraget att dels göra så stor vinst som möjligt, dels bekämpa missbruket. Reklamen visade tydligt att åtminstone Veikkaus inte tar sitt ansvar. Kruxet är ju att det är missbrukarna som står för en stor del av den vinst som ska redovisas, i bägge bolagen.

För att hastigt sopa frågan under mattan meddelade Veikkaus i början av september om en rad åtgärder. Dels ska ledningens bonusar nu skäras ner om det visar sig att spelmissbruket ökar, del kommer man att minska antalet spelautomater i kiosker, bensinmackar, pubar och mataffärer med 3 000 apparater, från 18 500 till 15 500. Samtidigt inleds en uppgradering av spelens mjukvara för att i framtiden kunna kräva identifiering av spelaren.

En radikal översyn av automatspelandet vore välkommen – vi har glidit en lång väg från den oskyldiga tid när mataffärens kund matade några växelmynt i pajazzon på vägen hem. I dag är varje kiosk och kvartersbutik i princip ett kasino, där samma hålögda missbrukare tillbringar hela eftermiddagar. För bekvämlighetens skull är multi game-automaterna numera utrustade med bankkortsläsare.

I dagens läge drar Veikkaus in över en miljard årligen, och redan de moderata åtgärderna kommer att sänka den summan, stegvis, till minus 200 miljoner år 2022. Lita på att det är en siffra som kommer att figurera i debatten om kulturfinansiering i framtiden.

Det är ingen naturlag att kultur (liksom idrott, vetenskap och ungdomsarbete) måste finansieras genom spelmissbruk. Tvärtom är det en mystisk och konfliktfylld signal det sänder, och det är ett argument som kulturlobbyn kunde börja mata offentligheten med. Precis som det statliga mediabolaget Yle frigjordes från den otillräkneliga viljan hos medborgare att betala tv-licens och i stället numera bekostas med en egen ”yleskatt”, kunde också konst- och kultursektorn alldeles bra lyfta frågan om en särskild ”kulturskatt” (såja, den här gången får finskan göra en tafflig översättning).

I kombination med den gamla sloganen att ”varje euro som investeras i kultur kommer femfaldigt åter” kunde kanske kulturlivet på lång sikt, stegvis, sträva till att frigöra sig från sitt destruktiva beroende av spelautomater, där varje euro som investeras returnerar max åttio cent.