Malin Kivelä: Telefonäventyret

Malin Kivelä 15 februari, 2023

Författaren Malin Kivelä fick orsak att skaffa sig en ny telefon. Men varför behandlar teknikvärlden en medelålders kvinna som en idiot?

KANSKE BERODDE ALLT på att jag varit galet förkyld i många dagar. Kanske såg jag suspekt ut i min lite håliga jacka som det kom fjädrar ut ur och min röda näsa som fortfarande rann. Men min resa till centrum häromveckan för att köpa mig en ny telefon gav upphov till vissa reaktioner som jag inte kan låta bli att reflektera över.

Jag gillar i allmänhet att vara den som har de sämsta tekniska prylarna …

Jag hade suktat efter en iPhone i tiotals år. Jag hade haft hemska Nokias och fina Samsungs för jag hade varit aktivt emot att iPhonar kostade minst 600 euro (bara för det där äpplet!), att det kom en ny varje år och att det ansågs lite töntigt i mina kretsar att inte ha en. Jag gillar i allmänhet att vara den som har de sämsta tekniska prylarna, bara för att få leka rebell på en sista front och stoltsera med min konstnärliga fattigdom. Ändå har jag alltid haft Apple-dator, och jag kunde inte undgå att se att mina vänners telefonbilder alltid var mycket skarpare och attraktivare än mina. Men nu hade min Samsung gett upp. Man måste gissa sig till innehållet på skärmen för alla sprickor och jag kunde inte ladda ner en enda app mer, för att minnet var fullt. Och samhället funkar via appar numera, så är det bara, helt ännu var det inte dags att bli eremit i ödemarken.Och sen uppenbarade sig företaget Swappie som återanvänder Iphonerna och sålde dem uppfixade, begagnade rätt billigt. Framför allt hade jag såklart ångest över mobilindustrin: gruvorna, råvarurovet. Jag ville inte vara medskyldig till att ett enda giftigt, svårtillgängligt grundämne grävdes fram mer.

Swappie gjorde alltså bytet till äppelarmén alltför lockande. Överhuvudtaget var jag då, i början av året, i färd med att försmidiga mitt praktiska liv. Jag grundade bland annat en firma (som jag nu är i färd med att avsluta, lättnaden är obeskrivlig).

JAG KLEV IN i Swappie-affären i Kampens köpcentrum och framförde mitt ärende för den unga försäljaren med juvelprydda naglar. Onekligen var det svårt att se klart då ögonen var igenmurade och jag behövde snyta mig varje minut men försökte att inte låtsas om det. Mössan var stor, och halsduken, som var tänkt att maskera mitt tillstånd, täckte halva ansiktet (ofräscht onekligen att ge sig ut bland folk i detta skick).

Jag sa att jag ville köpa en telefon, denna minut.

Jag sa att jag ville köpa en telefon, denna minut. Att det fick vara nog nu med min gamla, hemska. Försäljaren såg försiktigt på mig och började sen tala väldigt tydligt. Som till en åldring? De telefoner jag hade kollat på på nätet (ljuvliga guldfärgade) fanns tydligen bara just där, i näthandeln, men hon kunde få dem hit tills imorgon, sa hon. Nej, det gick inte, detta skulle ske nu, sa jag, hade jag en gång gjort den här odyssén (14 minuter med spårvagn) så tänkte jag åka hem med en ny telefon i min ficka. Men när jag förklarade att jag ville ha en med mycket minne så sa jag av misstag ”akku” dvs. batteri, och då var det kört. När jag skulle uppge min adress höll jag på att säga adressen där jag bodde på lågstadiet. Jag blev så stressad.

Mitt gamla simkort var givetvis för stort för att flyttas till den nya smäckra (tyvärr inte guldfärgade utan knallröda) telefonen, för under min gamla telefons dinosauriska tid användes dessa gigantiska, äckliga, som inte ens gick att bryta i mindre bitar som senare generationers. Jag anvisades till DNA-affären på första våningen för att skaffa mig ett nytt, tidsenligt. Jag köade där, svetten lackade i den uppsprickande dunjackan, jag kom fram till sist och förklarade mitt ärende, helt sakligt. Jaha, du ska byta från Samsung till Iphone! Huh huh! skrek försäljaren. Det kan vara en överraskande krävande omställning, hördu. Då rekommenderar jag verkligen vårt paket: ”Gå över från Samsung till Iphone”, endast 7,90 i månaden. Nej tack, jag är ganska bra på sånt här, sa jag, jag klarar mig. Ge mig bara mitt nya simkort, tack. DU BEHÖVER INTE BETALA FÖR SIMKORTET OM DU TAR VÅRT PAKET! Nej tack, det är säkert ett bra paket (för dem som inte alls kan), men jag vill inte ha det. Jag betalar hjärtans gärna för mitt simkort bara jag slipper ert paket och får gå härifrån nu.

Då rekommenderar jag verkligen vårt paket: ”Gå över från Samsung till Iphone”, endast 7,90 i månaden.

När jag kom tillbaka till Swappie hade försäljaren mjuknat, hon drog på munnen åt mina vitsar som bara fortsatte slungas ur min mun i försvar och bände snällt upp luckan för det minimala simkortet med mikrotången i sina glimmande naglar. Jag snöt mig och stack med min nya telefon i fickan ut i solskenet. Jag var en del av Applefolket, nu var jag det äntligen helt och hållet. Nu saknades bara airpodsen som alla mina kompisar lovordade från morgon till kväll.

PÅ HEMVÄGEN UNDRADE jag vad jag just varit med om. Ett vagt fördomsfullt bemötande? På grund av åldersrasism? Försäljningsdesperation? Mitt egna otydliga beteende och tal? En ovana vid figurer som säger fel term för en sak som alla känner till, men som ändå inte är helt bakom flötet? Vid figurer som inte skäms för sina sex år gamla Samsungs som läcker högar med sand när deras skyddsfodral tas loss över den vitglänsande disken? Eller hade jag inbillat mig allt?

Känslan var bekant. Den var en variant av en annan erfarenhet jag har i bagaget: den av att vara kodad som kvinna, framför allt i diskussioner där majoriteten är män ca över 45 (jo undantag finns), som gäller just teknik, sport, fordon och nog också t.ex. politik (är det därför jag gillar att skriva: jag ser inte reaktionerna?) Samma omöjlighet att ändra på några som helst förhandsuppfattningar om en själv. Samma osäkerhet som växer i en, för att man inte hörs och ses på egna villkor. Säger man en dum sak så är man stämplad för evigt, medan de andra kan vara dumma tusen gånger och ändå behålla statusen, utrymmet att uttala sig.

… medan de andra kan vara dumma tusen gånger och ändå behålla statusen, utrymmet att uttala sig.

Min drygt tjugoåriga son (ja: ung, man) bekräftade mina antaganden. Om hans wifi inte funkar så tas han på allvar, frågorna som ställs är relevanta och han får den hjälp han behöver, sa han. Om mitt wifi inte funkar så frågar de jag ber om hjälp om jag verkligen har ett modem (och har tryckt på on-knappen) och helt säkert en anslutning.

FÖRDOMARNA FINNS MITT ibland oss. Vi vadar i deras träsk. Men som tips till marknadsfolket: Jag slutar att gå dit där jag behandlas som en gammal, tosig ”kvinna”.

Och användandet av iPhonen går riktigt bra, tack så mycket. Jag saknar emellanåt Samsung-operativsystemet så som man kan sakna en gammal lägenhet där man visste nästan alltför väl var man lagt allt. Men fördelarna överväger. Hela min dators innehåll i denna lilla manick. Kameran med fantastisk skärpa och färger. En slags enkelhet i logiken. (Och äntligen står det ”sänt från min iPhone” också under mina mejl.)

Jag menar alltså, som vanligt, att man kunde sträva till att försöka ta alla på allvar, se rakt på dem, vilket kön de än tillhör, vilken färg de än har, hur gamla, sjuka eller out of place de än verkar. Själv kan jag medelmycket om teknik, men jag medger när som helst att det fortfarande är mycket jag inte förstår. Som varför porrbotarna älskar mina instastories, särskilt när jag postar om katten. Det känns som slöseri med energi på något sätt.

___________

Malin Kivelä är författare och skriver just nu på en essäsamling om naturen. Hennes senaste roman Hjärtat utkom på Förlaget 2019 och belönades med Svenska Yles litteraturpris. (Foto: Eirik Solheim)