Det är inte bara bostadssituationen som är hopplös i Stockholm, även pendlandet tycks vara en plåga. Därför har Mattias Björkas nu skaffat sig en eldriven moped. Den väcker såväl nya insikter som förträngda minnen.
Min alldeles nya elmoped står i förrådet. Den är ganska tung, så man får ta i lite när man ska ha ut den. Jag glömmer att hjullåset sitter kvar, så när jag drar mopeden bakåt följer låset med hjulets rörelse runt och knäcker framskärmen. ”Voi vittu” säger jag, vilket känns lite mjukare här i Stockholm faktiskt.
Jag kör i väg, helt tyst, modernt! Men i 25 km/h. Det här är en så kallad klass 2-moped och lagstiftaren har tänkt till riktigt ordentligt. Som ett tack för den låga hastigheten får man nyttja cykelbanorna. Bland cyklarna är man absolut inte långsammast, men ingen speedking heller. Om man vill köra fortare, 45 km/h, så absolut, men då förpassas man till körbanorna. Bland bilarna är man långsam och utsatt men med bonusen att man ibland kan krångla sig förbi köer. Summa summarum, ingen ska få ha för roligt, olägenheterna ska portioneras rättvist och jag applåderar klarsynen.
Ingen ska få ha för roligt, olägenheterna ska portioneras rättvist och jag applåderar klarsynen.
Och jag är ändå inte ute efter att ha roligt. Mopeden är bara den senaste framstöten i de logistiska strider jag utkämpat i Stockholmsområdet de senaste åren, ända sedan det stod klart att min dotter skulle gå i förskola och sedermera även i skola långt ifrån mina områden. Alla färdslag har prövats och befunnits otillräckliga. Och för att ingen ska tro att problemet sitter i mitt huvud kan vi ta dem en och en:
Med bilen fastnar man i köer både morgon och eftermiddag, eftersom alla andra kötthuvuden också har bestämt sig för att åka bil, trots att de bor i en storstad med väl utvecklad kollektivtrafik. Bussen på den relevanta sträckan är en vedervärdig upplevelse med så täta stopp att den inte hinner lägga i tvåan. Tunnelbanan kan man också räkna bort, av geometriska orsaker. Jag bor i ett hörn av en triangel och ska till ett annat, men hörnen förbinds bara via en avlägsen spets inne i stan. Cyklar med alla sorters barnstolar har jag testat, och visst var det trevligt några vackra dagar under sen vår eller tidig höst, men största delen av läsåret är kallt och mörkt och det är tungt att cykla och hur som helst hade det börjat bli allt mer vingligt i takt med att dottern har lagt på kilon.
Lyser och lågar
€33.50Därför alltså nu en ansats med elmoped. Dottern sitter bakom och greppar mig om livet. Hittills har det fungerad, men jag är garvad och kan gott föreställa mig utmaningarna som lurar längre fram på säsongen. I går var det 20 grader varmt och ändå frös jag om både fingrar, ben och bål. Kyleffekten vid mopedkörning verkar vara sådan att det blir vantar och mössa vid 18°C, full vintermundering vid 8° och Expedition Antarktis vid -2. I högstadiet tog jag inte in detta, att de som körde moped till skolan borde ha blivit hälsade med honungste och en öm fras: ”Men lilla vän du är ju alldeles stelfrusen”.
När jag nu själv åker mot skolan i maklig takt tänker jag på dem och hur jag föraktade dem för deras pubertala motorintresse. De bondade med sina farsor över de små motorerna, filade topplocket med deras tysta godkännande. Lärde sig växla med koppling, bromsa med i första hand frambromsen. Låter underbart så här i efterhand.
Man får mycket tid att tänka i 25 km/h, och inne i hjälmen hörs inte så mycket från yttervärlden. I stället börjar jag höra röster, deras gräsliga pojkröster från flera decennier tillbaka: ”Björkas har köpt en fittit långsam mopo!”
”Vad sa du, pappa?”
”Nä int nå, jag sa bara att vi får ju köra på cykelbana.”
______________
Mattias Björkas är finlandssvensk musiker och ny FRLGT-kolumnist bosatt i Stockholm. Tillsammans med sitt band Vasas Flora och Fauna gav han 2019 ut boken Atlas – noter, texter och bilder på Förlaget. (Foto: Tien Vu Ngoc)
