Författaren Peter Mickwitz kommer ut som blomsterälskare och krossar myten om blomsterstilleben som småborgerligt koketteri.
Jag har alltid tyckt om blommor. På sommarstället försöker jag odla sommarblomblandningar – utan någon aning om vilka arterna är – och på vintrarna köper jag billiga buketter från Lidl, K-market och Prisma. Jag tycker också pinsamt mycket om att ta bilder av blommor.
Jag tror att mitt förhållande till blommor handlar om att de är så uppseendeväckande, både i vår- och sommarblomning, såväl som i vaser i januari. Blommor är mer än vackra; de förändrar rummet på ett oförutsebart sätt, inne och ute. Rummet blir plötsligt annorlunda, och annorlunda och förändring är viktigt. Så kanske det inte bara är sentimentalitet och begynnande gubbighet som gör att jag är intresserad av blommor.
Blommor är mer än vackra; de förändrar rummet på ett oförutsebart sätt, inne och ute.
Det finns också en annan kontext som gör att jag tycker om blommor och bilder av blommor, nämligen den historiska. Jag har länge varit intresserad av måleri från 1500- och 1600-talen och det är just under denna tid som blomstertillebenet som genre uppstår – genren som numera är en av de mest förbrukade, en inkarnation av småborgerlighet. Men som så ofta är den slitna förståelsen felaktig: blomstertillebenet uppstod inte för att medelklassen och småborgerskapet skulle ha någonting konventionellt vackert att dekorera sina rum med.
Tulpanen reste i mitten av 1500-talet från Turkiet till Wien och därifrån 1570 vidare till Nederländerna. Många är säkert bekanta med den så kallade tulpanmanin i Holland på 1630-talet, då tulpanlökar blev föremål för ekonomisk spekulation och priserna sköt i höjden. Det spekulerades till och med i framtida skördar (historiens första futurer) och kraschen följde, förstås: 1637 sprack det som på några få år hade utvecklats till världens första finansbubbla.
Redan innan tulpanmanin var blomlökar dyrbarheter. Den nederländska poeten Roemer Visscher använde 1614 tulpanen som symbol för att förkroppsliga talesättet ”en tok blir snabbt av med sina pengar”. Alla ville ha blommor hemma hos sig men många hade inte råd att köpa blomlökar – efterfrågan överträffade utbudet mångfalt.* Priserna på blomlökar kunde vara så höga att det var billigare att köpa en oljemålning föreställande blommor än att köpa levande blommor.
Priserna på blomlökar kunde vara så höga att det var billigare att köpa en tavla föreställande blommor än att köpa levande blommor.
Jan Brueghel, 1607.
En annan orsak till att blomsterstillebenet tog fart vid denna tid är att blommor bara blommar en kort tid. Den som hade investerat stora summor i blomlökar ville gärna visa upp sin rikedom även utanför blomningstiden, och lösningen även för detta var en blomstermålning: året-om-blommor.
Den flamländska målaren Jan Brueghel den äldre (1568–1624) anses som en av de viktigaste konstnärerna då blomsterstillebenet uppstod, och redan under sin livstid kallades han för ”Blom-Brueghel”. Som medlem av den stora konstnärssläkten Brueghel var Jan också en skicklig affärsman – hela släkten var det – och han förstod att ta tillfället i akt när ett sådant uppstod: Att måla tavlor föreställande blommor var en bra affär. Att Jan dessutom råkade vara en av släktens skickligaste konstnärer (eventuellt överträffad av sin far Pieter Brueghel den äldre) bidrog förstås till den ekonomiska framgången.
Ekvationen för blomsterstillebenets uppkomst kan alltså formaliseras som följer: ett plötsligt intresse för botanik + pengar + fåfänga.
* Numera produceras det årligen ca 1,7 miljarder snittblommor i Holland.
___________
Peter Mickwitz (f. 1964) är författare, poet och essäist. Hans senaste diktverk Bo i ett hus som ligger i mörker utkom på Förlaget 2021. Läs mer av Peter och våra andra författare och skribenter på Frl.gt! (Foto: Julien Chatelain)
