Simon Ventus: Blir 2023 året vi får en riktig kulturminister?

Simon Ventus 14 februari, 2023

De kreativa branscherna förtjänar en kulturminister som förstår kulturens ekonomi. Det är det inte många som gör, skriver debuterande författaren och teaterarbetaren Simon Ventus.

I APRIL GÅR Finland till riksdagsval. Redan nu går spekulationerna vilda om vilka partier som kan tänkas tumma på vilka principer för att få en plats vid bordet när rösterna är räknade och regeringsförhandlingarna tar vid. Vid det bordet ter det sig självklart att olika ministerposter väger olika tungt.

En generellt accepterad topp trea är statsminister, finansminister och utrikesminister. Sen finns det – beroende på det politiska läget både i Finland och internationellt – ministerportföljer som varierar i sexighet bland kandidaterna. En ministertitel som hängt med i över femtio år men trots det inte verkar vara något att bygga en karriär på, är kulturministerns. Under Sanna Marins regering har kulturministern bytts ut fyra gånger. Varför är det så?

De kreativa branscherna är, sina mjuka värden till trots, något som kunde vara hård politisk valuta.

De kreativa branscherna som berörs av kulturministerns portfölj är sina mjuka värden till trots något som kunde vara hård politisk valuta. Det vill säga om det fanns en politiker som vågade vara stark i frågor som i praktiken dagligen berör så gott som varje finländare. Jag väntar ännu på att vi skall få en handlingskraftig, driven och framsynt kulturminister. Kanske 2023 är året då det sker?

KULTUR- OCH KONSTSEKTORNS centralorganisation KULTA r.f. lyfter (igen) inför valet fram behovet av att statsstöden till de kreativa branscherna borde höjas till en procent av statsbudgeten. Som argument för sitt krav för de fram att kultur är ett villkor för vår existens, samt att en levande och stark kultur stödjer vår mentala trygghet, vårt välbefinnande och kan vara varumärkesstärkande för Finland internationellt. Dessa är relevanta och viktiga argument, men fungerar de på våra politiker? Teosto, som representerar de finländska låtskrivarna, tonsättarna och musikförläggarna ställde frågan direkt till partierna. En av förhandsfavoriterna enligt gallupundersökningarna inför valet är Sannfinländarna. De svarade krasst att det inte är realistiskt att höja anslagen för konst och kultur med tanke på statens ökade ränteutgifter. Och visst, de kreativa branscherna har historiskt varit lätta att vifta bort som något ”roligt men inte nödvändigt” då de ställts mot andra budgetposter inom välfärdsstaten. Men kanske är det ett misstag att avfärda kulturekonomin så lättvindigt?

År 2019 fick kulturbranschen statligt understöd på 1,2 miljarder euro. Samma år producerade branschen tjänster för 13 miljarder euro.

Kulturindustrin är en av många sektorer i Finland som är subventionerade av staten. Enligt Taloustutkimus rapport från 2022 fick kulturbranschen år 2019 statligt understöd på 1,2 miljarder euro. Samma år producerade branschen tjänster för 13 miljarder euro. En betydande del av denna omsättning går direkt tillbaka till staten och kommunerna i form av olika skatter och arbetsgivaravgifter. Ifall man dessutom tar i beaktande de hälsofrämjande effekter som ett aktivt kulturliv enligt forskning bidrar till för både samhället och den enskilda, är statens satsning på kulturbranschen rena rama guldgruvan.

Som arbetsgivare är kulturbranschen också betydande. Enligt statistikcentralen sysselsatte kategorin Kultur, nöje och fritid år 2022 fler personer än såväl metallindustrin som pappersindustrin.

Satsningar på de kreativa branscherna är alltså både effektiva och lönsamma för staten. Borde inte det räcka för att få politikerna att höja understödet till en procent av statsbudgeten då flera av de stora partierna (enligt Teostos utfrågning) ställer sig positiva till detta? Hittills har det inte räckt, även om kulturen lovordas i tal både här och där, inte minst under slutspurten inför val.

ATT GARANTERA DE ekonomiska ramar som de kreativa branscherna kräver borde vara en självklarhet, eftersom tjänsterna som produceras är sådana som används flitigt av så gott som alla finländare. Till kategorin räknas bland annat litteratur och tidningar, audiovisuell kultur, multimedia och dataspel, nöjesfält och scenkonst. Av dessa grenar inom de kreativa branscherna har jag själv, på grund av mitt arbete, bäst inblick i scenkonsten.

Publikmängden på landets teatrar hade före pandemin hållits på samma nivå i över tjugo år.

Sakkunnigorganisationen Tinfo samlar årligen in statistisk från scenkonstfältet. Deras öppna data visar att publikmängden på landets statsunderstödda teatrar, operahus, sommarteatrar och danskompanier under perioden 1997–2019 hållits stabil. Med en fluktuation både uppåt och neråt på enstaka procentenheter har de lockat omkring 3,5 miljoner besökare per år. Att publikmängden hållits så jämn, under en period då kampen om kundernas tid och uppmärksamhet ökat drastiskt, är så anmärkningsvärt att det skulle förtjäna en egen kolumn.

Ifall det skulle vara unika besökare, talar vi alltså om drygt sextio procent av Finlands befolkning. Stora kast i besökarstatistiken syns först när pandemirestriktionerna trädde i kraft, vilket är ett tecken på att den frustration branschen gett uttryck för de senaste åren inte är obefogad. De statliga och kommunala understöden innebär i praktiken att en teaterbesökare bara betalar omkring en tredjedel av vad en teaterbiljett egentligen kostar. Det är alltså rätt uppenbart att många människor i vårt land inte skulle ha råd att ta del av kultur i den utsträckning de gör idag om inte kulturbranschens basfinansiering säkras. Men det kan hända att det kräver en stark kulturminister.

Finns det någon sådan i horisonten?

____________

Simon Ventus är försäljningschef på Wasa Teater och regelbunden kolumnist för FRLGT. Han debuterar som författare i vår med kriminalromanen Den som offrar sig, den första delen i deckarserien Brottsplats Österbotten. Läs fler aktuella kolumner av Simon och våra andra skribenter här nedan och på FRLGT. (Foto: Daniel Lincoln)