Janne Strang: Gör flygandet till ett nöje igen

Är den förnedring, plåga och paranoia som flygresandet blivit till faktiskt nödvändigt att upprätthålla? Kunde vi göra resande trevligt igen?

Flygplatsen Arlanda utanför Stockholm har hela våren lidit av massiva köer till säkerhetskontroller, vilket gjort att många resenärer förutom att tvingas stå och svettas i en tätpackad aula i över en timme, också missat sina avgångar. Företaget Swedavia som handhar kontrollerna skyller köerna på bemanningsbrist och Arlandas renovering, men när situationen redan pågått i månader handlar det inte längre om ett undantagstillstånd som man kan förväntas tolerera, utan medveten misskötsel eller inkompentens.

På Helsingfors-Vanda flygplats har man däremot fått renoveringen nästan färdig och den nya Terminal 2 designad av ALA Architects – i samma stil som deras arbete med biblioteket Ode – känns fräsch och fungerande. Tills man kommer till säkerhetskontrollen. Också här har man försökt modernisera genom att köpa in senaste generationens smarta scanners som bland annat ska tillåta passagerarna att lämna elektronik och toalettvätskor i väskan – och Finavia att spara på personal.

Rullbanden stannades upp, köerna stoppades och kaos gjorde entré.

Scannern som ser ut som en jetmotor är utrustad med AI som bedömer huruvida bagaget är ok, varpå det styrs in på ett rullband där passageraren når det och kan gå vidare. Eller så ligger det något i baggen som datorn inte känner igen, och då skickas den till ett annat band för en extra mänsklig titt. I teorin låter det fint, men senaste jag själv reste styrde maskinen in nio av tio väskor till manuell kontroll, och för det fanns det såklart inte kapacitet. Banden stannades upp, köerna stoppades och kaos gjorde entré. (Att hälften av säkerhetspersonalen samtidigt skulle byta arbetsskift var bara insult upon injury: Då jag bad en av uniformerna att räcka mig min väska snäste han bara att hans arbetspass minsann var slut. Finland, I love you, never change.)

Säkerhetskontroll på Denver Intl. (Originalfoto)

Situationen i security kommer säkert att normaliseras på både ARN och HEL i något skede, men det vi borde fråga oss är varför det överhuvudtaget är normalt att behandla varje enskild flygresenärer som en potentiell terrorist.

Det kompletta vansinne som säkerhetsteatern vid flygfälten utvecklats till under senaste tjugo år har sina rötter i terrorattackerna den 11 september. Dels handlade det om att mota vissa verkliga faror i grind, dels började man värja sig mot alltmer fantasifulla hot och dels krävde den politiska korrektheten att man inte profilerade bara vissa människor och grupper – läs arabiska män – som misstänkta. Men till stor handlade det om att få vanliga människor att våga börja flyga igen.

I säkerhetsteatern avklär man folk inte bara ytterrocken utan hela personligheten.

Logiken var, att när du själv utsätts för rigorös och kränkande intim kontroll och förnedring, kunde du vara säker på att också alla andra på planet – däribland potentiella kapare och terrorister – utsatts för samma behandling.

En annan psykologisk aspekt är att folk generellt blir mer medgörliga om de behandlas förnedrande – tvingas klä av sig skor, bälten och blazers, och öppna sin väska med privata ägodelar för uniformerade personer att rota runt i. I säkerhetsteatern avklär man folk inte bara ytterrocken utan hela personligheten, genom att behandla dem som namnlös boskap vars skyldighet det är att inför väktarna bevisa sin duglighet och oskuld. Det försätter passageraren i ett underkuvat tillstånd. När har du senast hört någon skratta högt på en flygplats? Som lobotomerade kollin är det lättare att baxa in oss i trånga säten med tio centimeter för lite knäuttrymme, och lyda kabinpersonalens order.

Vi har kommit långt på avvägar från slutet av 1900-talet då passageraren var en kund att serva och Pan Am:s Boeing 747 hade två våningar för att man ska kunna stå och flörta i baren där uppe på nattflyget över Atlanten. Numera känner man sig mest som ett problem flygbolaget motvilligt tvingats frakta.

Baren på andra våningen i en Pan Am Boeing 747 på 1960-talet.

Hur gick vi med på allt detta? Effektivering och ekonomi- och miljöhänsyn, förstås. Men också av samma skäl som alltid, när utvecklingen går åt fel håll: rädsla. I rädslotillstånd är folk beredda att gå med på nästan vad som helst för att få en snuttefilt av trygghet att suga på, och de allt mer invasiva, utbredda och förnedrande säkerhetskontrollerna är just den söliga tygbiten.

Ironiskt nog är detta precis vad 9/11-terroristerna var ute efter.

Ironiskt nog är det precis vad 9/11-terroristerna var ute efter – att lamslå det fria, lättsamma och öppna samhället och införa just det paranoida och autoritära obehag som vi sedan gjorde mot oss själva.

I den omedelbara paniken för tjugo år sedan var det kanske förståeligt att överreagera, men är vi inte snart mogna att avveckla dumheterna i säkerhetsteatern och börja behandla resenärer som vuxna och pålitliga, normala människor? Kan vi försöka göra flygresandet till något av ett nöje igen? Eller åtminstone inte en total plåga.

__________

Janne Strang är kolumnist och kurator för FRLGT med en nostalgisk längtan till flygets guldålder. (Foto: Pan Am-reklam från 1960-talet, konstnär okänd)