Kristian Petrov: Barfotalöpning och myten om framsteget

Kristian Petrov är docent i idéhistoria, passionerad löpare och näringsexpert. Med filosofisk blick analyserar han trender i hur vi äter och motionerar, och söker de tankeströmningar som styr våra uppfattningar om kost, idrott och hälsa. Bakom den orimligt hårda kritiken mot barfotalöpning finner Petrov myten om det ständiga teknologiska framsteget, som har sina rötter i den franska revolutionen och upplysningen.

För ett decennium sedan blev barfotalöpare en vanligare syn längs med gator och motionsslingor. Inspirationen kom framförallt från Christopher McDougalls bästsäljare Born to Run (2009) och en uppmärksammad artikel av Harvardprofessorn Daniel Liebermann i tidskriften Nature året därpå. Barfotatrenden blev rätt kortvarig men hann förorsaka orimligt starka kritiska reaktioner, med tanke på hur få som verkligen ägnade sig åt barfotalöpning. Skepsisen var särskilt framträdande hos ortopedtekniker – inte helt oväntat då yrkeskåren får sitt levebröd av att konstruera fotriktiga skor och stöttande inlägg – men också hos aktörer associerade med de stora skotillverkarna och idrottssponsorerna, så som Nike som på 1970-talet fick en hel värld att ”rulla på hälen” med nya dämpande skor.

Inför OS i Rio 2016 introducerade Nike sin nya ”supersko” Vaporfly som under senaste år – och särskilt under OS i Japan i somras – tog världen med storm. 1970-talets hälrullningsteknik har accentuerats och lyfts upp till en ny nivå med hjälp av så kallad ”wave light pacing”-teknologi, som gör att löparen kan spara motsvarande fyra procent energi per löpsteg. Beroende på vem man frågar är detta både ett löfte och ett hot, en form av teknologisk dopning som kan innebära att alla rekord inom kort- och långdistanslöpning samt hoppgrenar snart måste nollställas. Att det var just Nike som utvecklade skon – samma företag som för ett halvsekel sedan introducerade den första häldämpande skon – understryker berättelsen om ett konstant pågående framsteg, där människan genom sin frihetslängtan och kunskapstörst med teknologins hjälp lämnar naturens begränsningar bakom sig.

Det är berättelsen om ett konstant pågående framsteg, där människan med teknologins hjälp lämnar naturens begränsningar bakom sig.

En av mina idéhistoriska forskningsinriktningar handlar om kost, men om löpning främst anknyter till fysisk aktivitet – förutom att det också är ett kulturellt fenomen – finns det i fallet med barfotalöpningen en intressant parallell till kostdebatten, nämligen tilltron till att ny teknik alltid gör någonting bättre och rent av kan överträffa naturen själv. Jag tänker då i första hand på en del dietister och nutritionister som haft särskilt uppskruvade förväntningar på functional foods (sv. mervärdesmat). ”Fiberberikad”, ”vitaminberikad” och ”probiotika” har varit som magiska formler, nästan oavsett vad det handlat om för råvara från början. ”Extra protein” kan få den sötaste kvarg att anses som det perfekta mellanmålet och lika högteknologiska som svåruttalade innovationer som Quorn och Oumph! anses inte bara innehålla ”färre kalorier, lägre fetthalt och mindre kolesterol”, utan kan till och med fås att framstå som själva lösningen på klimatproblemen.

Den allmänna teknikutvecklingen har onekligen gjort livet bekvämare och löst mängder av besvärliga problem. Tvättmaskinen är ett sådant exempel, som en del bedömare menar var en större innovation för mänskligheten än internet. Samtidigt kan det vara nyttigt att påminna sig om att teknikoptimism i sig inte alltid leder rätt – samhällsutveckling förutsätter ständiga innovationer, men en enskild innovation behöver inte vara en välsignelse bara för att den är ny. Under större delen av 1900-talet sågs till exempel industriförädlat vitt socker som det nyttigaste och mest rationella man överhuvudtaget kunde äta, just för att det var så raffinerat, sterilt och ”näringstätt”, det vill säga kaloririkt. Och vem minns inte samma sekels vurm för lobotomi, kärnklyvning, konstgödsel, bekämpningsmedel och fossila bränslen? Ett mer kuriöst exempel är mikrovågsugnen. Den är naturligtvis praktisk för den som har bråttom och vill värma upp matrester eller tina upp en nedfryst söndagsstek, men när mikron lanserades på bred front under 1970- och 1980-talen trodde många att det var i mikrovågsugnen man skulle laga all sin mat. Kokböcker lanserades där mikrandet framställdes som kvintessensen av en modern livsstil, kännetecknad av easy livin’, good housekeeping och speedy, sophisticated, delicious from-scratch meals on the table moorning, noon and night. En kokbok utlovade att konsumenten äntligen skulle slippa den traditionella matlagningens wasted food, overheated kitchens, or messy clean-up. Mikron skulle inte bara göra matlagningen enklare, snabbare och mer underhållande, också själva maten skulle bli godare: ”If you’ve been using your microwave just for basic kitchen tasks, you don’t know what you’re missing” (Hensperger 2010).

Som enda art i naturen fick människan plötsligt för sig att löpa på ett helt nytt sätt, och negligera årmiljoner av evolution.

Idag småler vi kanske åt idén om mikrovågsugnen som ett gastronomiskt framsteg, inte bara för att viktiga B12- och C-vitaminer tenderar att försvinna i mikron, utan tillsammans med dessa även matens själva doft- och smakämnen. Jag tror att det är en liknande typ av oreflekterad teknikoptimism som åtminstone delvis ligger bakom det mest hårdnackade försvaret för den häldämpande skon. Utan denna framstegsoptimism blir det närmast absurt att människan, som enda art i naturen, plötsligt en dag fick för sig att hon skulle springa på ett helt nytt sätt, genom att byta löpsteg från framfota- eller helfotsisättning till hälrullning, och negligera årmiljoner av evolution. Men det är just så förföriskt som de häldämpande skorna har kommit att marknadsföras, som att de till skillnad från föregångarna är ”högteknologiska” och resultatet av ”avancerad forskning”.

Idén bakom barfotalöpning är att fötterna, som är basen för alla människans rörelser, inte mår bra av att vara instängda i trånga och uppbyggda skor. Fötterna, som därmed kapslas in och inte används på det sätt som de evolutionärt anpassats för kommer att försvagas, och som följd därav kan även övriga kroppen drabbas av en rad åkommor. Vissa barfotalöpare vittnar om att det var först när de ställde sina konventionella löparskor på hyllan som de åter kunde börja springa utan att besväras av tidigare knä- eller ryggproblem. Foten är i själva verket konstruerad som en fjäder, vilket rimmar väl med att människan anatomiskt sett är en av naturens uthålligaste långdistanslöpare. Problemet är att med fötterna instängda i skor går den naturliga fjädereffekten om intet. Man får visserligen en ny sorts rekyleffekt av den uppbyggda skon – som förvisso kan vara större – men till priset av att hälen vid varje stegisättning får ta emot en stöt som fortplantar sig till knäet, med större kraft än vad barfotalöparen får ta emot på fram- eller helfoten.

Foten är i själva verket konstruerad som en fjäder, och människan en av naturens uthålligaste långdistanslöpare.

Barfotalöpstilen kännetecknas framförallt av rak kroppshållning, kortare (och snabbare) steg som sätts i under kroppen och inte framför den, vilket innebär att knäet inte ”översträcks”, och där kontakten med marken är mer muskeltonus-orienterad och oftare sker via mellanfoten eller framfoten istället för hälen. Även om konceptet som sådant kan tyckas naturligt eller åtminstone harmlöst är det många som varit starkt kritiska mot löpformen. Det har talats om skadlig ”tålöpning”, ett helt nytt ”skadepanorama”, nya ”muskulära skador” och ”okända långtidseffekter”. Vid sidan av ortopedteknikerna och representanterna för skoindustrin, har också inflytelserika aktörer inom mainstream-löpningen tillsammans med vissa fysioterapeuter avrått från barfotalöpning emedan det skulle vara alltför skadligt. En enkel sökning i databasen PubMed på ”barefoot AND running” ger vid handen att det saknas vetenskapligt stöd för att kunna dra någon sådan entydig slutsats.

Innan jag tittar på innehållet i kritiken mot barfotalöpningen, vill jag fokusera på de kulturella, sociala och ekonomiska förutsättningarna för motståndet mot barfotalöpning, vilka jag ytterst relaterar till framstegsidén.

1972 var året då Nike lanserade den första häldämpande löparskon med dropp. Samma decennium såg utvecklingen och diversifieringen av olika nischade träningsformer, däribland joggning, som blev emblematisk för ett nytt sätt att leva med en tillhörande modeanpassad klädkod. Författaren Jim Fixx populariserade joggning i slutet av decenniet med bästsäljaren The Complete Book of Running (1977), där den dämpande löparskon upphöjdes till den centrala attiraljen – och vägen till hälsa, viktnedgång och psykiskt välbefinnande. I och med träningens nya symbios med modeindustrin, började såväl försäljningen av löparskor som utvecklingen av nya modeller öka explosionsartat. Skotillverkarna blev på bara ett par decennier de största sponsorerna av enskilda atleter och de största idrottsevenemangen och den uppbyggda löparskon uppenbarade sig som själva identitetsmarkören för en aktiv och framgångsrik livsstil.

Barfotalöpare satte världsrekord och erövrade medaljer ännu långt in på 1990-talet.

Fram till 1970-talet hade löpare emellertid klarat sig hyggligt i platta gymnastikskor, och ännu längre tillbaka i tunnbottnade sandaler, mockasiner eller helt barfota. Vem minns inte Abebe Bikilas världsrekord i maraton i OS i Rom 1960, barfota på asfalt? Även om de blev allt mer sällsynta fortsatte barfotalöpare sätta världsrekord och erövra medaljer långt in på 1990-talet. Men de nya skorna som Nike presenterade 1972, med häldämpning och kraftigt dropp, framstod just som ”moderna” och ”avancerade” och därmed var det svårt att inte lockas med i att de också var bättre än sina föregångare. Den moderna människan skulle inte kunna springa i något annat än moderna skor, tiden var kommen för en hel värld att börja ”rulla på hälen”.

Det är inte alltid människan tänkt att allt nytt är bättre än gammalt. Bakgrunden till den rådande positiva tilltron till framtiden står att finna i 1700-talet med början framförallt i Frankrikes upplysning och revolution. I ljuset av samhällsutvecklingen hände också någonting med människors föreställningsvärld – istället för att som tidigare tänka sig att allt blev sämre och sämre, och att alla svar stod att finna i det förflutna, började människor föreställa sig att det var precis tvärtom. Med hjälp av kunskap och innovation skulle man gå en strålande framtid tillmötes och maximera friheten, rättvisan, lyckan och välståndet. Med industrialiseringen accelererade den tekniska utvecklingen och man blev allt mer övertygad om att alla problem man stötte på bara var rester från det förflutna och att lösningarna låg i den snara framtiden. Nordborna var inget undantag. Inte minst svenskar har kallats för ”upplysningens älsklingsbarn” och ”världens mest moderna land”. Den som uppfattas som skeptisk till en viss förändring blir inte sällan kallad för bakåtsträvare, utvecklingsmotståndare, reaktionär eller gnällspik. Framstegsidéns centrala ställning i kulturen omkring oss kan förklara varför tonläget i diskussioner som ifrågasätter innovationer, som den uppbyggda löparskon, ofta blir så högt.

I Sveriges radios hälsojournalistiska program Kropp och själ intervjuades i samband med barfotatrendens ankomst en motionslöpare som aldrig för sitt liv kunde tänka sig att pröva på barfotalöpning, dels för att befintliga skor och inlägg var utprövade under insyn av en ”expert” och dels för att så kallade fivefingers-skor uppfattades så ”erotikdödande”. I samma program slog ortopedspecialisten Carter Farrell fast att ”skor är en frukt av evolutionen och en biomekanisk nödvändighet som vi ska vara tacksamma för”. Att vara barfota tycks för många närmast associeras med ett passerat utvecklingsstadium, vilket kan vara en anledning till att det kan bli så laddat när någon tar av sig om fötterna. Den civiliserade människan strävar framåt och uppåt, allt i enlighet med vad som på 1700-talet utvecklades till en så kallad ”fyrstegsteori” mot ökad civilisation och förfining. Att vara utan skor kan därför symbolisera smuts och fattigdom och kanske rent av ger en påminnelse om den kuvade vilden eller barbaren inom oss.

Att vara barfota tycks för många närmast associeras med ett passerat utvecklingsstadium, en påminnelse om den kuvade vilden eller barbaren inom oss.

Tanken att ”skor är civilisation” fanns inte minst i folkvettsexperten Magdalena Ribbings drygt trettioåriga kampanj mot ”skolöshetskulturen”. Barfota bör man aldrig vara, annat än hemma hos sig själv, på en strand eller – givet att man har tillräckligt välmanikyrerade fötter – i någons trädgård. Den urbane flanören bör gå barfota lika lite som restaurangbesökaren: ”Att sitta på en restaurang med bar överkropp (kanske även små korta shorts och barfota!) är oestetiskt, pinsamt och lufsigt”. Om man går barfota på sommarfesten är det inte mycket bättre än att ”sitta med bar rumpa i soffan” och att skydda underlag mot fotsvett är i Ribbings frågespalter ett återkommande skäl till att sko sig – även om fotsvett som sådant, ironiskt nog, snarare är en följd av instängda tår.

Liknande uppfattningar hittar man också lite varstans på olika nätforum. På sajten familjeliv.se skriver användaren Hottie 92 att den inte ens går barfota hemma hos sig själv, då det är ”synnerligen äckligt, primitivt, dirty men framförallt ohygieniskt!!”. I ett annat forum säger användare Celine att den ”aldrig [skulle] gå barfota i stan, så hemskt ohygieniskt. Det räcker med att händerna blir bombarderade med bakterier och folks ingrodda kroppsvätskor”. Om det i mångas ögon redan på förhand är fel att vara barfota, blir det förmodligen inte mindre problematiskt att löpa skolös.

I ljuset av framstegsidén är det föga förvånande att nya modeller av löparskor marknadsförs på det sätt de görs. När Adidas 2013 lanserade sin Ultra BOOST kunde man nästan missta presentationen för en sekvens ur en science fiction-film. Ultra BOOST beskrivs som resultatet av flera års forskning i strävan efter att skapa den bästa löparskon någonsin. Enligt Eric Liedtke, exekutiv styrelseledamot på Global Brands, har ”alla Adidas främsta teknologier kombinerats i en sko som ger marknadsledande energiåtergivning samt oöverträffad anpassningsförmåga och komfort”. Adidas gödslar generöst med de tekniska specifikationerna men fokuserar inte bara på de tekniska funktionerna, utan lika mycket på de innovativa materialen så som BOOST, EVA, energikapslar och Primeknit: ”Denna sko har en sula av hundra procent BOOST som presterar oavsett yttre förutsättningar, kilometer efter kilometer, säsong efter säsong. Genom tusentals unika energikapslar ger denna teknologi bättre energiåtergivning än traditionella EVA-material. BOOST ger stöd och riktning genom hela steget utan att kompromissa med den energi som krävs för att ge dig din skönaste löpning någonsin.”

Reklamen antyder att det är lika mycket skon som springer, som det är löparen själv.

Formuleringarna ”presterar oavsett yttre förutsättningar”, ”i kilometer efter kilometer” och ”ger stöd och riktning genom hela steget” är intressanta, eftersom de antyder att det är lika mycket skon som löparen själv som springer. Oavsett om skorna ökar hastigheten (hur mycket skorna ökar hastigheten kan dock diskuteras då världens snabbaste maratonlöpare, åtminstone fram till Vaporfly-modellens ankomst, har föredragit löparskor med betydligt mindre dämpning och dropp) kommer muskulaturen och rörligheten i fötterna att bli mer passiv och begränsad. På sikt, om man nu inte kompenserar med ordentlig prehab- och rehabträning vid sidan av löpningen, kommer muskulaturen och rörligheten till och med att tillbakabildas, då det är skorna som så att säga får göra jobbet. Om det är skon som ”ger stöd och riktning genom hela steget” tränas inte djupsensibiliteten (proprioceptionen) på samma sätt och risken för stukningar vid oväntade nivåskillnader torde öka.

I barfotalöpning är det fotsulorna och vadmuskulaturen som talar om när man måste vila. Där går det inte att köra på ”i kilometer efter kilometer, oavsett yttre förutsättningar” även om man har en sofistikerad sko. Löparen måste lyssna på kroppen mer än vad man kan göra i dämpande skor som stör kontakten mellan nervtrådarna och underlaget.

Vilka aktörer är det då som är kritiska mot barfotalöpning? Först och främst skoindustrin. Den häldämpande droppskon är lönsam eftersom konsumenten regelbundet måste byta ut den. Den uppbyggda bakdelens ”energiåtergivning”, ”gelé” eller ”energikapsel” har nämligen oftast ett kort bäst före-datum på cirka ett år. Barfotaskor är därför inte lika lönsamma att tillverka. De håller helt enkelt för länge och behöver inte kompletteras med några inlägg. Barfotaskor kan dessutom i princip utgöras av vilka platta och tunna skor som helst, till exempel hemmagjorda sandaler eller ett par billiga badskor. Nike, som satt mest prestige i den häldämpande skon har tagit fram en egen ”barfotamodell” som man kallar Nike Free. Föga överraskande har den ansetts vara den minimalistiska sko som allra minst motsvarar att springa helt barfota, och ska snarare karakteriseras som ett mellanting mellan en konventionell löparsko och så kallad minimalistisk sko. Om affärsidén är att sälja en sko med mycket material (häldämpning, gelé) som tagits fram under lång tid av ortopediska ingenjörer, så betyder det att det finns alla ekonomiska skäl i världen hos de stora skotillverkarna att försöka ignorera eller aktivt stävja barfotatrenden.

En inte oväsentlig faktor bakom den sjunkande populariteten med barfotalöpning var också de 150 000 stämningar som år 2014 restes mot amerikanska Vibram FiveFingers, den största tillverkaren av minimalistiska löparskor. Stämningen initierades av privatpersoner uppbackade av ett sällsamt stort juridiskt batteri och Vibram, som även var en stor sponsor av forskning om barfotalöpning, förlorade målet då de inte ansågs ha tillräcklig vetenskaplig evidens bakom påståenden om barfotalöpningens fördelar. Företaget har sedan dess tvingats betala omfattande skadestånd.

Det finns alla ekonomiska skäl i världen hos skotillverkarna att motarbeta barfotatrenden.

Även ortopeder har uttalat sig skeptiskt mot barfotalöpning och ”Conversesjukan” förorsakade en inte obetydlig uppståndelse år 2012. Ursprunget var en nyhetsartikel från TT som reproducerades i mängder av dagstidningar och nyhetsportaler, där en läkare citerades om att tunna tygskor till exempel av det då oerhört populära märket Converse, kan leda till problem med hälar, fotvalv, fotleder, knän, höfter och rygg – ett ökande fenomen som läkare skulle ha observerat och informellt börjat kalla för Conversesjukan. Problemet var bara att det inte fanns någon läkare bakom uppgiften. Journalisten måste ha blandat ihop titeln ortopedtekniker (treårig utbildning) med ortoped (en läkare som erhåller ett specialistbevis efter drygt tolv års kombinerad utbildning och tjänstgöring), vilket fick långtgående konsekvenser. Conversesjukan upptogs till och med i Språkrådets nyordslista 2012 och ger i dagsläget över 1 200 träffar på internet. Det suggestivt övertygande uttrycket har kommit att användas regelbundet när någon velat varna för hur farligt det är att gå i tunna skor. Sådana varningar kommer inte sällan just från ortopedtekniker vars arbetsuppgifter bland annat går ut på att få folk att köpa uppbyggda skor eller komplettera sina skor med formgjutna inlägg. När journalister skrivit om barfotalöpning och velat ha med en balanserande negativ röst har ofta just ortopedtekniker kallats in.

Samma sak gäller artikeln om Conversesjukan på Wikipedia, som helt saknar vetenskapliga medicinska referenser. De källor som anges leder enbart till vad ortopedtekniker har sagt, och det som hävdas i artikeln – att tunna skor orsakar en räcka relativt allvarliga problem – ligger i linje med det ortopedtekniska perspektivet, som styrks genom hänvisningen till ortopedtekniker som källa. Artikeln och den ”diagnos” den för fram uppnår alltså inte det basala källkritiska kriteriet om att undvika beroende och tendens. Något anmärkningsvärt är också att riskerna med för tunna skosulor som ortopedtekniker räknar upp är de samma som förespråkare för barfotalöpning menar uppkommer till följd av alltför uppbyggda skor, eftersom de försvagar muskler och andra strukturer.

Det populära begreppet Conversesjukan blev ett av årets nyord 2012, trots att ”diagnosen” saknade medicinsk grund.

Motionslöpning är en stor folkrörelse som inte kan reduceras till skoindustrin, även om kommersiella intressen kan blandas med de ideella. Löparna inte bara springer utan delar också erfarenheter i sociala medier. De engagerar sig i nätforum, skriver bloggar, arrangerar löptävlingar och jobbar kanske som personliga tränare på gym eller som försäljare i löparsko- och friluftsbutiker. En stor del av de kritiska uppfattningarna om barfotalöpningen har kanaliserats via webbportalen Marathon. En annan aktör inom den kommersiella delen av motionslöpningsrörelsen – och som står skoindustrin närmare – är affärskedjan Löplabbet som visserligen officiellt hållit sig neutrala, medan minimalistiska skor ändå haft notoriskt svårt att leta sig in i sortimentet, och kunder har vittnat om personalens öppna motvilja mot att ens diskutera barfotaskor. På sin Facebooksida länkade Löplabbet 2011 till två utpräglat barfotakritiska källor och även företagets VD Tom Kellheim har i intervjuer öppet uttryckt sin skepsis: ”Jag sprang London Marathon för en månad sedan, och såg några som sprang i barfotaskor. För mig är det en gåta att man gör det.” Det är inte svårt att förstå varför. Redan affärskedjans namn antyder att löpning är en vetenskap som man invigs i via en konsultation med en specialist. Så här beskriver de sin verksamhet i en butik i Stockholm: ”På Löplabbet Testcenter finns, förutom en butik fylld till bredden med skor och expertis, mätmetoderna som tidigare enbart varit eliten förunnad. Här genomför vi biomekaniska och fysiologiska tester som hjälper dig att springa smartare och få bättre koll på din fysiska status.”

Det är naturligtvis den klassiska framstegsidén som legitimerar verksamheten. Teknikens uppgift är att hjälpa naturen på traven och löpningen blir något som mer framstår som resultatet av spjutspetsforskning än naturlig förmåga. Testet går bland annat ut på att studera och analysera fotens anatomi, rörlighet, stabilitet och styrka, och därifrån föreslås en passande sko som ska korrigera de problem som med mycket stor sannolikhet upptäckts i analysen. ”Två 3D-kameror scannar av löpsteg, symmetri i rörelsemönster och belastningsnivå på leder. Resultatet blir din kompletta biomekaniska löpprofil, det vill säga en uppställning över löpvärden som påverkar din löpekonomi.” Det är uppenbart att själva idén med barfotalöpning, att ta av sig skorna och inte fokusera så mycket på förvärvandet av tekniska färdigheter, omkullkastar hela det ekonomiska koncept som Löplabbet och liknande kedjor vilar på.

Fysioterapeuter är en yrkesgrupp som i sin vardag möter många patienter med löparskador, såväl konventionella skolöpare som – om än i mindre utsträckning – barfotalöpare. Det finns inte en gemensam syn på barfotalöpning inom professionen och nämnas kan att Fysioterapeutförbundets egen tidning för tio år sedan publicerade en markant barfotapositiv översiktsartikel. Av fysioterapeutiska röster i medierna förekommer såväl positiva som neutrala och mer utpräglat negativa uppfattningar. Den mest namnkunnige av de senare är Jacob Gudiol som inte bara är fysioterapeut utan också tränare, författare, opinionsbildare och folkbildare – kort sagt en influencer. På bloggen Träningsläraallt om träning och kost har Gudiol skrivit tiotals inlägg med fokus på barfotalöpning, vars innehåll han också reflekterat i mångtaliga intervjuer. Det är en imponerande mängd, särskilt som alla är kritiska, i vilka han först försökte avliva vad han kallar myter om barfotalöpning, för att sedan vederlägga den forskning som förment talar till dess fördel. Gudiol bekymrade sig över att barfotalöpning blivit en trend, men kunde successivt andas ut i takt med att den verkade ebba ut.

Trenden med barfotalöpning återkom flera gånger under 1900-talet, och ytterst sett är tekniken lika gammal som mänskligheten själv.

Jag känner naturligtvis inte till Gudiols individuella bevekelsegrunder i denna fråga, men jag skulle tro att många av de fysioterapeuter som överlag är skeptiska tänker så här: En träningsform kan inte rekommenderas som saknar tillräcklig evidens. Detta skäl är legitimt i så motto att modern sjukvård ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Men att det vetenskapliga underlaget är otillräckligt innebär samtidigt att det på rent fysioterapeutiska grunder inte heller går att gå ut och kategoriskt avråda från barfotalöpning, vilket inte så få har gjort. Ett annat skäl till den skeptiska attityden tror jag kan kopplas till framstegsidén. Kan verkligen någonting vara så enkelt som att det handlar om att gå och springa barfota mer? Vad har man då skaffat sig en gedigen fysioterapiutbildning för, om det inte vore för att vara behjälplig i att aktivt mobilisera och manipulera komplexa strukturer och ibland även pröva ut ortopediska inlägg?

Gudiol är samvets- och noggrann. Han väger för och emot och värderar studierna utifrån deras validitet, men vad jag framförallt är kritisk till är hans övergripande inställning till barfotalöpningen som en tillfällig och förflugen trend, som självklart kommer att försvinna. Förutom att hälrullning därmed indirekt riskerar att definieras som människans naturliga löpsteg, bortser Gudiol från att denna ”trend” bara under 1900-talet faktiskt kommit i ett flertal olika vågor. Och ytterst sett är tekniken lika gammal som mänskligheten själv.

________

Kristian Petrov (f. 1975) är docent i idéhistoria vid Karlstads universitet. På fritiden ägnar han sig åt musik och idrott, och hyser ett stort intresse för kost- och näringslära. Mera läsvärt av våra författare och medarbetare hittar du här nedan och via FRLGT. (Foto: Danie Franco)

Malin Kivelä: In i väggen – en essä om utanförskap

Malin Kivelä

Hannele Mikaela Taivassalo: När samhället sjukskriver sig …

Hannele Mikaela Taivassalo

Janne Strang: Människan – bättre än sitt rykte

Janne Strang

Lars Sund: En global majoritet vill nu se åtgärder mot …

Lars Sund

Tapani Ritamäki: Jagos Jokela

Tapani Ritamäki

Mia Franck: Vad slaktar vi nu?

Mia Franck

Mattias Björkas: Pub Svartmes – en novell

Vasas flora och fauna

Eva Kela: Vem är intelligent?

Eva Kela