Nora Hämäläinen: Kultur och bildning behöver hoppfullhet

Kulturlivet och humanistisk bildning lever under ständiga hot om nedskärningar och avveckling. Då universitet, kulturinstitutioner och medier rationaliserar sina verksamheter, snävar man till utbudet, ignorerar kunskap, urholkar traditioner och gör oss alla fattigare. Pandemin har accelererat den onda spiralen, det är dags för kulturens förvaltare att börja ingjuta nytt hopp hos sina medarbetare, skriver filosofen Nora Hämäläinen.

Att förvalta kultur är inte nödvändigtvis svårt, men när det ska göras som del av en större helhet tycks det ibland bli snudd på omöjligt. Ändå förvaltas stora delar av vår kultur just av och inom organisationer och instanser som har flera olika viktiga uppdrag: universitet, tidningsredaktioner, kommuner och public service-bolag. När jag talar om kultur här, menar jag det inte i den bredaste bemärkelsen av odling av det mänskliga, men inte heller en alldeles snäv bemärkelse.

För att förstå det problem som jag vill tala om behöver vi ett brett kulturbegrepp som omfattar en rad ganska heterogena verksamheter som ändå har vissa viktiga drag gemensamt. Hit hör litteratur, bildkonst, dans, teater, essäistik, kritik, ambitiös reflekterande journalistik, humanistisk forskning, konstnärlig forskning, och även de delar av samhällsvetenskaplig forskning som handlar om förståelse av komplexa mänskliga sammanhang. Hit hör alla de människor som på ett eller annat sätt arbetar inom dessa områden, helt och delvis professionellt eller idéellt, och därmed upprätthåller förutsättningar för alla andra att ta del av – och även kanske bidra till – levande kultur på dessa områden. Utan historiker ingen pågående historieskrivning; utan skådespelare och regissörer ingen teater; utan dansare och danslärare inga dansskolor.

Genom pandemin har kulturbranschen behandlats strängare än andra sektorer, på grunder som ingen ens försökt motivera med specifika smittskyddshänsyn.

De flesta skulle hålla med om att dessa är viktiga verksamheter i ett civiliserat samhälle och källor till befogad stolthet när till exempel en finländare inom någon av dem blir framgångsrik utomlands. Vi ser det som självklart att stater och kommuner avyttrar skattemedel för kultur, och att ett brett spektrum av samhälleliga institutioner har ett kulturförvaltande uppdrag. Det satsas mycket på kultur och det händer fina saker inom det finländska kulturlivet.

Samtidigt tycks kulturen och de som arbetar med den ständigt hamna i konstiga positioner. Några närliggande exempel:

Genom Covid-pandemin har kulturbranschen behandlats strängare än till exempel restaurangbranschen, på grunder som ingen ens försökt motivera med specifika smittskyddshänsyn. Det har förstås handlat om att skydda företag från konkurs, men också om att kulturarbetarnas situationer är obekanta och svåra att förstå för såväl politikerna som den breda allmänheten. Jag säger inget mer om detta.

Inom Helsingfors universitet har Humanistiska fakulteten en längre tid befunnit sig i något som sett ut som en avvecklingsspiral: professurer förblir obesatta på obestämd tid, små ämnen står under konstant nedläggningshot. Resurserna för timundervisning – som tidigare genererat ett brett kursutbud med många olika lärare också i små ämnen – har krympts till nästan ingenting. Man tycks idag utgå från att all undervisning ska skötas av den fasta personalen, men många humanistiska ämnen har haft en professor och en lektor, som nu ensamma ska utbilda studenterna från introduktionskurser till magisters- och vidare till doktorsnivå. Det blir för skört och för tunt, och så börjar man dra in utbildningsprogram. Senast handlar det om teatervetenskapen som enligt nuvarande plan ska upphöra som separat studieinriktning, även om lektorn och professorn i ämnet kommer att finnas kvar. I en adress riktad till universitetets och fakultetens ledning, undertecknad av teaterchefer och konstprofessorer, påtalas att ett studieprogram i teatervetenskap har avgörande betydelse för teaterfältet och dess utveckling i Finland, särskilt då det för närvarande är det enda programmet av sitt slag i landet. ”Helsingfors kan inte rädda hela landet”, svarar fakultetens dekanus Pirjo Hiidenmaa (Hbl 14.12) på teaterfältets oro, och säger att det handlar om ”helt normal utveckling av studieutbudet”.

Men implikationerna inom fakulteten är lika problematiska: det finns väldigt många ämnen som är ”för små” och det finns ingen instans som har överblick över konsekvenserna av att man börjar städa bort dem eller inordna dem i större helheter. Helsingfors Universitet utgör heller inget undantag, utan del av något som ser ut som en trend: inom Aalto-universitetet kommer magisterutbildningen i fotokonst att uppgå i ett större magisterprogram från hösten och få nästan halverad antagningskvot, med nya studenter endast vartannat år (HS 13.1). Akademisk forskning och utbildning bygger på långsiktighet och kontinuitet: det behövs även en inhemsk kontinuitet av modersmålen, där stafettpinnar går vidare till nya forskare, lärare och sakkunniga. Den sakkunskap som med stort arbete byggts upp kan raseras genom till synes rationella administrativa förändringar som dessutom utåt sett verkar små.

Akademisk forskning och utbildning bygger på långsiktighet och kontinuitet. Den sakkunskap som med stort arbete byggts upp kan raseras genom till synes rationella administrativa förändringar.

Här handlar det förstås om universitetens finansiering och därmed i sista hand om politiska beslut. Men kännetecknande för beslutskedjor av den här typen är att ingen med ansvar riktigt vill vidkännas (eller kanske inte vet!) vad man har och vad man därmed också kan förlora.

Ett annorlunda men ändå besläktat fall är Hbl:s aktuella reform av innehållet på kultursidorna. I en artikel den 13 december rapporterade tidningens kulturchef Fredrik Sonck om ”omprioriteringen” och intervjuar den nya chefredaktören Erja Yläjärvi. Upplägget ger vid handen att reformen styrs av chefredaktörens ambitioner och att kulturchefen har en underordnad roll. Vi får bland annat veta att recensionsverksamheten kommer att minska med 20–25 procent, men att det inte handlar om en nedskärning utan man är ”ute efter samhällsrelevant kulturdebatt, fördjupande artiklar och intervjuer”. Det låter kanske bra?

Kort innan hade jag läst upprörda och oroade inlägg på Facebook där åtminstone en recensent meddelade öppet att hen hade blivit avtackad just med hänvisning till det minskade behovet av recensioner. Kritikbyrån, som verkar med en treårig finansiering från Kulturfonden för att förbättra de finlandssvenska kulturkritikernas arbetsvillkor, var varskodda om planerna och hade författat en skrivelse till Hbl om recensionernas betydelse för kulturen i stort. Den texten, i uppdaterad form, publicerades först efter Soncks text, jämte några andra kritiska inlägg strax före jul.

Det kan verka som en obetydlig incident, där en liten grupp förlorar lite biinkomster och blir sura. Men det handlar snarare om hanteringen av förtroendekapital. Det finns otroligt mångsidiga och kunniga kulturskribenter som skriver på svenska i Finland, och Hbl har varit deras viktigaste scen. De har med säkerhet mängder av goda idéer om hur recensionsverksamheten och kulturjournalistiken kunde utvecklas. I stället får de höra att man nedprioriterar en kärnverksamhet där deras särskilda kompetens kommer till uttryck, till förmån för något annat, förmodligen skrivet av någon annan.

Det finns otroligt mångsidiga och kunniga kulturskribenter som skriver på svenska i Finland.

Hur kunde man ha gjort i stället? Man kunde ha fått med kulturskribenterna i den tilltänkta reformen till exempel genom öppna redaktionella diskussionstillfällen. Man kunde ha låtit bli att peka ut recensionsverksamhet som en ointressant form av kulturjournalistik, och i stället frågat hur den kan göras ännu bättre. Man kunde ha låtit reformarbetet ledas av en person med god kännedom av medarbetarkåren och god markkontakt på kulturfältet. Den offentliga delen av omprioriteringen kunde ha inletts med särskild satsning på just ”samhällsrelevant kulturdebatt” och ”fördjupande artiklar”, för att visa att man har vision och muskler för det. Problemet är att det i hög grad just är inom kritikerkåren och deras nätverk som man hittar dem som har intressanta saker att bidra till en kultursida. Man måste arbeta med dem, inte mot dem. Arbetar man mot dem lägger de av eller börjar skriva på finska eller i Sverige eller på engelska – eller börjar göra podcaster i stället. Det kanske inte uppstår så många nya kunniga kulturskribenter. Man förlorar människor, traditioner och kunskapskapital.

Det paradoxala är att det idag finns en omfattande grupp professionella konstnärer, skribenter, kulturutövare och forskare som helt eller delvis försörjer sig på stipendier och olika typer av projektfinansiering och har stort kunnande och stor potential för nyskapande på sina områden. Jag skulle våga påstå att gruppen är större och högre utbildad än någonsin, och den ständiga jakten på finansiering och arbetstillfällen har pressat fram en kår av högproduktiva, professionella och internationellt välorienterade personer som gärna vill bidra till samhället på olika sätt. Deras verksamhet finansieras alltså, men det tycks finnas allt mindre plats för deras kunnande eller arbete inom medier och högre utbildning. En viktig del av cirkulationen uteblir: kunskaper, insikter, konstnärliga uttryck, och komplicerande tolkningar delas i mindre kretsar, eller via nätet i slumpmässiga kluster av intresse, men de traditionella institutionerna inom media och utbildning drar sig tillbaka från sina roller som kulturförvaltare.

När Hbl skrev om sin reform av kultursidan tänkte jag omedelbart: ”vi måste skapa något i stället, någon ny plattform”. Samma tanke har slagit många akademiska humanister när universiteten stramar åt. Men vad och hur?

När Hbl skrev om sin reform av kultursidan tänkte jag omedelbart: ”vi måste skapa något i stället, någon ny plattform”.

En rimlig lösning är helt enkelt att fortsätta arbeta och bidra genom olika kanaler, och ge upp dem som inte längre fungerar. Förlag, tidskrifter, mässor, festivaler, projektfinansieringar, föredragsserier, Arbis, och fondfinansierade institutioner utgör delar av ett komplicerat ekosystem där kulturella uttryck och kulturellt kunnande kan leva, samverka och utvecklas. Samtidigt finns det ett viktigt krav som vi borde kunna rikta mot institutioner som ger avkall på sina tidigare roller som förvaltare av kultur: kulturbärande verksamheter borde ledas av personer med god kunskap om och genuint intresse för verksamheten och de verksamma, en förmåga att lyssna, och förmåga att känna igen var de mänskliga styrkorna och resurserna finns.

Ett särdrag för ledarskap inom såväl konstnärlig verksamhet, kulturjournalistik och humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning är att man förvaltar resurser som till stor del finns utanför den egna organisationen: hos konstnärer, frilansare, timlärare, stipendiater, docenter, entusiaster. Det kulturbärande uppdraget består ofta just i att dra in människor och kunnande i olika former och skapa stödande strukturer och sammanhang, i samråd med de verksamma. Det är ett kontinuerligt arbete, och det kan vara svårt om ekonomin är ansträngd eller om det finns stora interna spänningar inom verksamheten.

Men det finns en fråga som kan visa om man är på rätt väg: Känner de människor som berörs hopp eller hopplöshet? Man klarar sig inte länge idag som kulturarbetare eller humanistisk forskare om man inte är utrustad med en viss medfödd hoppfullhet som bär över dålig ekonomi och osäkerhet. Ändå känner vi ofta idag just hopplöshet inför olika reformer som berör vårt arbete eller närbesläktade verksamheter. Jag känner hur luften går ur folk i olika samtalstrådar: ”inte detta, inte igen, inte där också”. Det handlar inte alls nödvändigtvis om resurser, utan snarare om administrativa tänkesätt, medvetenhet om kulturarbetets natur och villkor.

Mycket är vunnet om man som förvaltare av kultur kan undvika att inge hopplöshet och i mån av möjlighet skapa hopp.

Mycket är vunnet om man som förvaltare av kultur kan undvika att inge hopplöshet och i mån av möjlighet skapa hopp. Hoppet lever på att de verksamma känner sig sedda, att deras kunnande bekräftas som värdefullt, som en källa till något nytt och inte som en rest av något gammalt. Det är också ett hopp som oundvikligen sprider sig om man hjälper det att spira.

______________

Nora Hämäläinen är filosof, forskare och essäist bosatt i Helsingfors. Hennes bok Är Trump postmodern utkom på Förlaget hösten 2019. (Foto: Claudio Schwarz)

 

Tatjana Brandt: Från Korvhuset till källarvåning K3 – …

Tatjana Brandt

Kritiken – en omstridd bastard inför nya utmaningar

Malin Kivelä

Janne Strang: Mediechefer, sluta gnälla och börja tävla!

Janne Strang

Nora Hämäläinen: Corona-appar och digitala dystopier

Nora Hämäläinen

Kristian Petrov: Barfotalöpning och myten om framsteget

Förlaget

Peter Mickwitz:  ”Jag är elitist”

Peter Mickwitz

Hannele Mikaela Taivassalo: Den fria tanken är humaniorans …

Hannele Mikaela Taivassalo

Talet till humanisten av Rosanna Fellman

Rosanna Fellman