Peter Mickwitz: Våra primitiva sinnen kan aldrig förstå verkligheten

Poeten Peter Mickwitz återvänder till en av sina gamla favoritdikter, Gunnar Ekelöfs religiöst betingade Kunde jag beskriva Höghet, och finner bland ymnigheten av tolkningar även paralleller till uppblåsta egon och bristen på förståelse för människans litenhet, som idag utmärker mycket av samhällsdebatten.

Kunde jag beskriva Höghet
valde jag blått
och två stoftkorn Guld:
En stjärna vid huvudet
en stjärna vid fötterna
och under fotsulorna en spegelbild
slutande i en stjärna

Kunde jag beskriva bredd
valde jag en omfamning
detta för att jag har sinnen
falska, primitiva
som inte fattar den verklighet som Finns –

Det finns ingen Stjärna
där du har ditt Huvud
Det finns ingen Mittpunkt
där dina fötter står
Men en tum av din ljuvlighet
har jag känt.

Dikten ovan är av Gunnar Ekelöf och den ingår i Diwan över fursten av Emgion (1965) som i sin tur ingår i den trilogi som avslutar Ekelöfs författarskap. De övriga delarna i trilogin är Sagan om Fatumeh (1966) och Vägvisare till underjorden (1967). Så som för många andra författare är det sena författarskapet hos Ekelöf ett slags skördetid. Diwantrilogin är mäktig och märklig poesi.

Viktig litteratur kan läsas fritt, så länge man förstår att ens läsning bara är ett tillfälligt förslag till tolkning.

Kunde jag beskriva Höghet… är en dikt som följt mig sedan 1990-talet och jag tänkte göra ett snabbt nedslag i den. Jag vill inte här läsa den här dikten litteraturhistoriskt, separerad från historisk och idéhistorisk kontext, även om jag tycker att läsningar med sådana ramar är givande och spännande. Viktig litteratur kan dock också stå fritt och läsas fritt så länge man förstår att ens läsning bara är ett tillfälligt förslag till tolkning; att man befinner sig i ett pågående samtal med texten, ett samtal som inte tar slut utan pågår desto längre ju outtömligare dikten är. När jag läser blir texten viktig just om den är outtömlig, om den inbjuder till ett samtal som är öppet och hela tiden givande, som ger förändring.

För mig som inte är religiös är det uppenbart sakrala tonfallet i dikten ändå inte ett problem. Kanske därför att den är så öppen och mer beskriver frånvaro än närvaro. Vi vet att det finns huvud och fötter, vi vet att det finns två färger, två stjärnor och en bild av en stjärna. Vi vet att det finns en omfamning. Den kropp, det du, som dikten kretsar kring beskrivs bara vagt, som konturdimensioner, med hjälp av stjärnor – i högheten, vid markfästet och i spegeldjupet – och en omfamning; omfattning. Vad detta du inom dessa gränser är förblir osynligt. Och mer än så, därför att det som syns är egentligen bara en sinnesförvillelse. Den speglande ekokammare där diktens du uppenbarar sig visar sig vara gränslös och omöjlig att fatta: Stjärnorna, riktningarna, högheten finns inte – vi kan inte med våra primitiva sinnen fatta verkligheten: vi ser fel, bilden upplöser sig, färgerna försvinner. Men någonstans där i mörkret finns fortfarande någonting, obestämt och öppet, ljuvligt och viktigt.

Stjärnorna, riktningarna, högheten finns inte – vi kan inte med våra primitiva sinnen fatta verkligheten.

Jag läser Kunde jag beskriva Höghet… som ett slags trosbekännelse: en tro på närhet i frånvaro. Jag kan inte veta vem du är, det finns en odefinierbar helighet i dig som är beroende av att jag vet att du är främmande för mig: en annan, nära men aldrig helt här i mig, otydlig för mina sinnen men ljuvlig likväl.

Tillbaka nere på jorden associerar jag den här dikten också till de allt mera bedrövliga sätt vi kommunicerar med varandra på olika nätmedier. Vi vet exakt vem de vi pratar med är, och vi måste veta exakt vem vi själva är när vi pratar. Resultatet är sorgligt ofta respektlös moralism, hierarkiserande fjäsk och i värsta fall ohöljd aggressivitet. Det finns ingen försiktighet, det finns ingen förståelse för vår förståelses begränsningar. Vi gör oss enkla bilder av andra, vi gör oss enkla bilder av oss själva för att göra oss så synliga som möjligt.

Vi vägrar acceptera att våra sinnen är falska och därför upphör all möjlighet till närhet, omfamning blir brottargrepp.

* Den koherens som min lilla läsning kanske till synes ger Ekelöfs dikt finns i själva verket inte. Titta på och läs dikten noggrant – medveten om de falska sinnena – och mängder med komplikationer uppenbarar sig. Det är just så det skall vara, och det är just därför dikten följt mig länge och kommer att fortsätta att göra det. Enkelhet är stumhet, denna skenenkla dikt fortsätter och fortsätter prata.

_______

Peter Mickwitz (f. 1964) är poet, essäist och litteraturvetare. Hans senaste verk ’bo i ett hus som ligger i mörker’ utkom på Förlaget i maj 2021. Kolla även hans tidigare poesi- och essäböcker här nedan! Fler kolumner och artiklar av Peter, liksom av våra andra författare, hittar du på Förlagets innehållssida frl.gt. (Foto: Richard Bell)

Peter Mickwitz: Musik till ‘Bo i ett hus som ligger i …

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz: Konsten att dela ut stipendier

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz: Moralism – en hobby för alla

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz: Blinkfyren och den finlandssvenska fascismen

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz: ”Att vinna hjälper ingen”

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz: Middag på slottet

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz: Litteratur som konst?

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz belönas av Samfundet De Nio

Förlaget