Bechi är den omskakande romandebuten av Koko Hubara som med essäsamlingen Bruna flickor blivit en av de tongivande finländska rösterna i sin generation. Bechi är en berättelse om den konfliktfyllda och oumbärliga relationen mellan mödrar och döttrar i fyra generationer. Inför mors dag 2021 bjuder FRLGT på ett berörande kapitel ur boken.
Det syns inte på utsidan att morsan är galen. Jag ser hennes profil genom Ekbergs fönster. Klockan är två före tio på morgonen. Såklart har hon kommit till caféet före mig. Hon är punktlig och alltid på plats enligt överenskommelse, och det är just det som är vårt största problem. Hon har valt fönsterbordet till höger bredvid dörren. Det väljer vi alltid när det bara är möjligt. Och oftast är det det, för ingen annan vill sitta i korsdraget från dörren som öppnas och stängs hela tiden, om det inte är nödvändigt. Så nu sitter morsan där, bakom det tomma marmorbordet, som påminner om en gravsten som väntar på att uppföras eller ett lyxigt skärbräde. Hon stirrar på bordets spräckliga yta. Hon är lite framåtböjd men ser inte skör ut. Man kan inte heller säga att hon skulle påminna om kulturpersonligheten Shoshana Ozeri, den arga och modiga kvinnan, känd för alla som följde med litteraturdebatten det minsta på 90-talet. Den kvinna, som enligt den allmänna opinionen delade upp Finland i tiden före och efter sitt debutverk. Som orsakade en skandal med sin utifrån blickande auktoritet genom att prata fult om Finland och finländarna, och förändrade allt. Som om tid eller förändring alltid funkade så. Som om det alltid fanns en entydig punkt, och att allt som kom före den är före och allt som kommer efter är efter. Det är ju människor som hittat på sådant. En konstruktion.
Hon ser inte ut som jag, fastän hon är min morsa. Det är möjligt att precis nu, precis i denna stund, är det bara jag och hon som vet vem hon egentligen är: en femtio-, snart sextioårig, tokig kvinna, som en gång råkade föda mig, som hon nu kan gå på morgonkaffe och dela goda och dåliga nyheter med. Men det är bara jag av oss två, jag i hela världen, världsalltet, världshistorien, som vet det här om morsan: Hon är inte bara en mamma, utan hon ska dessutom snart bli mormor. Eller hon är det redan, det beror på hur man räknar. Före eller efter.
Jag knackar på fönstret. Morsan blir rädd. Hon för sin högerhand mot bröstbenet, som samtidigt är konvext och konkavt, och hon kniper sig själv med tummen och långfingret. Pekfingret spretar snett mot vänster axel. Hon andas in och spänner ut bröstet, fladdrar teatraliskt med ögonfransarna. De är som påfågelsfjädrar helt av naturen. Jag grimaserar glatt mot henne och hon grimaserar tillbaka. Hon visar tungan dessutom, skrattar och trycker fram den gulaktigt rosa köttbiten så nära fönsterrutan att den nästan vidrör glaset. Men morsans pupiller är för stora. Jag ser genom fönstret att hon är nervös. Så länge jag minns har hon darrat varje gång vi varit nära varandra, som en sådan där liten mjölkskummare. Jag ser det nu också, så fort jag stiger in. Hon reser sig från bordet för att krama mig, sträcker ut sina beniga mejselfingrar vars nagelband är nerbitna så de blöder. Det enda som finns kvar av naglarna är små månskäror.
”Hej älskade människa”, viskar hon och grabbar tag i min hästsvans medan hon kramar mig.
”Hallå”, säger jag.
Morsan vädrar i luften.
”Varför har du arganolja i håret. Du behöver ju inte det.”
”Visst gör jag.”
”Till vadå.”
”Till vad som helst. Varför är det här alltid nånslags grej för
dig.”
”Det är ingen grej, så menade jag inte. Jag frågade bara.”
”Okej.”
Jag lösgör mig ur morsans grepp, sätter mig och tvingar mig
att le mot henne. Hon ler mot mitt hårfäste. Jag har en hög pan- na, det är det enda draget vi har gemensamt. Hon har aldrig kunnat se mig i ögonen, utom i affekt eller sporadiskt via föns- terglas. Det går inte att vänja sig vid det. Vi sätter oss, mitt emot varandra förstås. De celadongröna gardinerna bildar ett stort R som ramar in oss med sina pioner, hortensior och nejlikor. Exotiska fjärilar och fåglar blinkar åt oss.
”Du för ett hemskt oväsen.”
”Tack.”
”Det var ingen komplimang.”
”Jag vet.”
”Jag förstår inte varför du försöker se ut som en hippie.”
”Jag försöker inte se ut som en hippie. Jag försöker se ut som mig själv.”
”Är det att vara sig själv om man måste försöka.”
Frågetecknet saknas helt.
Och: ska morsan säga. Hennes system i sin helhet den här morgonen: en pannlugg som plattats styv, och baktill på sam- ma höjd en lika styv, torr och skör knut, en mörkblå, v-ringad Eric Bompard-tröja i kashmir köpt under någon av Parisresorna, jeans i exakt mellanblå ton, avklippta vid vristen för att skapa en illusion av längre ben. Hon har klätt sig i höstkläder trots att det bara är i mitten av augusti, fortfarande så kallad brittsommar. Fötterna i de gräddfärgade espadrillerna är bara i alla fall. Ett parfymmoln: Eau d’Hadrien. Hela kvinnan en enda nysningsframkallande citrusfrukt. Väskan har färgen av någon annan människas kakpuder. Dödsskalleloggan med sina vingar hänger kvar i bara ett stygn. Konstigt att morsan inte har fixat det direkt. Hur kan hon ha missat det.
Morsan är den sista som ska prata om att vara sig själv. Hon är den skamlösaste frankofil jag någonsin sett. Så där tre år efter att Frankrike-galenskapen grep tag om henne, det måste ha varit år 1994, blev morsan ett allmänt samtalsämne, en omtalad författare på grund av sin autofiktiva miniatyrroman Shoshana Ayin var här. Så länge jag kan komma ihåg har hon ersatt sig själv och sin verkliga identitet med franskhet. Hon har väl lärt sig att hon aldrig kommer att bli finländare och att det inte är någon idé att vara invandrare om man bara på något sätt kan undvika det, och det fattar jag i och för sig, det här är ett jävla rasistland. Morsan gör aldrig någonting utan en god orsak. Hon gör allt via sina system. Alltså gör hon sitt bästa med sina töntiga 60×60 cm stora handmålade sidenscarfar och sitt medvetet nonchalanta läppsmink. Istället för att vara den hon är, rent ut sagt och sist och slutligen en invandrare, något slags arab, gör hon allt för att te sig som en karikatyr av en europeisk turist, så hon ska få bara vara, ifred. Det är bättre än inget.
Ändå. Sekundärskammen är en högljudd diskussion på ett skumt sätt. Det ringer i öronen när jag tittar på morsan. Trots allt fattar jag inte varför hon är en sådan fegis. Varför är det just allt franskt som är så bra, enligt henne? Varför inte Italien eller Spanien eller New York? Det finns förstås många franska fenomen som det inte är något fel på. Nog gillar jag också Serge Gainsbourg och Louvren och Saint Laurent och baguetter med tuggmotstånd som river med sig gommen på sin väg ner i magen. Vem gör inte det.
Morsan har alltid gillat alla slags system: Tråkiga saker behandlas på Fazer över en banana split (en till båda, trots att ingendera orkar med en hel, för morsan vill inte att man rör vid hennes mat). För bra situationer finns Ekbergs, maträtt: varierande, för morsan tycker att man kan flexa lite när det gäller glädjeämnen, i motsats till allt annat i livet. Glädjen töjer lite mer än allt annat, men nog smäller den också tillbaka mot fingrarna till sist. Jag måste medge att jag inte var säker på vilketdera caféet jag skulle be henne komma till idag. Trots att morsan har sina system för det praktiska, är det svårt att förutspå vad som kommer att göra henne glad och vad som kommer att få henne att förlora tålamodet, överhuvudtaget få henne att känna något. Vad som är rätt och fel enligt henne, vad som är intressant och vad som är pinande tråkigt. Oftast är det omöjligt att skilja de här sinnestillstånden åt när det gäller morsan.
”Good morning, ladies! How may I help you?”
En servitris som ser ut som en korsning mellan en tunn pingvin och en stärkt detektiv har obemärkt uppenbarat sig intill oss och ler nu stramt med sin penna och sitt block i högsta hugg. Morsan beställer en croissant och en café au lait på finska. Servitrisen rodnar. Morsan reagerar inte på det överhuvudtaget, hon bara böjer sig ner under bordet och gräver fram en tre dagar gammal Le Monde ur sin väska.
”Vad vill du ha, Bechi?” frågar hon mig och öppnar tidningen ungefär vid kultursidorna. Michel Houellebecqs ansikte fyller hela uppslaget och bryts av på mitten så hans näsa ser ut som en cashewnöt. Återigen har han gett ut en bok som handlar om sex och muslimer och litteratur, och snart kommer morsan att få den på posten och börja prata om den, varje sms från henne kommer att handla bara om den de kommande veckorna.
”En vanlig kaffe med fettfri mjölk och en champagnekork”, säger jag.
”Uff.”
”Va?”
”Inget, gör vad du vill. Det är ditt liv.”
Morsan ögnar igenom tidningen en stund, men fortsätter sen
predika medan hon viker ihop den till en snygg rektangel igen. ”Jag kan bara inte förstå varför du klär dig i den där gräsliga halsduken i det här vädret? Skulle det inte räcka med en mindre? Nån trevlig, av siden. Och den där väskan du har, den ser ut som en hink. Det är på grund av dig som man alltid pratar engelska med oss.”
”Sluta nu prata om vädret. Du har ju själv en tjock ylletröja på dig. Vad är det, exclusive cashmere? Och vad ska den där trenchcoaten föreställa. Förresten pratar de engelska med oss för att de tror att du är turist. Medge att du tycker om det.”
”Men sluta nu, snälla människa. Varför skulle jag tycka om nåt sånt.”
”Okej, de tror att du är utlänning. De tar dig inte för en finländare.”
”Bechi, jag varnar dig. Börja inte. Inte före kaffet.”
Morsan blundar, hon rynkar ögonbrynen som om jag skulle orsaka henne fysisk smärta.
”Börja inte själv. Om du skäms för mig så där mycket, varför visar du dig med mig offentligt?”
”Jag har aldrig sagt att jag skäms för dig. Jag älskar ju dig mest, mest i hela världen, älskling”, säger morsan medan hon viker sin Le Monde.
Den ser ut som om den aldrig hade öppnats.
Shoshana Ayin reste sin väg för första gången när hon var fjorton. Hon stod på gården mitt på dagen utanför sitt hem i hörnet av Henrietta Szolds gata och Spinozagatan. På husväggen stektes en ödla, å ena sidan kortlivad, å andra sidan ättling till dinosaurierna. Det var sommar i stadsdelen med dadelpalmer och sand överallt, också mellan invånarnas tänder. Och bulldozrar, cypresser och eukalyptusträd. Cypresserna såg ut som fingrar, eukalyptusträden luktade tandkräm. På industriområdet, som tog vid i ändan av gatan, fjärtade fabrikerna som oceanångare. Miljoner pratsamma strykarkatter svansade omkring Shoshana och hennes föräldrar. Det var som om det fanns fler katter än människor. De nya gungorna hade rostat på en gång. Det stank. Korrosion. Korruption.
Förutom Shoshana och mor och far stod en fjärde person på gården. Han stod bakom den vita Triumph 1500 FWD:ns öppna bakdörr på passagerarsidan. Det var doktor Gottlieb, en ogift och barnlös ungdomspsykiater, klädd i en tredelad brun kostym och med en skrattretande fedorahatt på huvudet. Så där ja, gråt inte. Det här är för ditt eget bästa. Shoshana försökte gråta, men det kom inget ur hennes ögon. Hon skrek då också, men det kom inget ljud. Allt verkade lugnt på utsidan, inte ens ödlan blev rädd.
Så enkelt var det: två meningar, så där ja, gråt inte, och det här är för ditt eget bästa, och Shoshana Ayin lärde sig aldrig att greppa tag i något eller någon. Hon lärde sig aldrig språket som heter trygghet. Hennes föräldrar hade beslutat sig för att skiljas och doktor Gottlieb hade beslutat att det vore klokast om Shoshana Ayin skickades till andra sidan landet, till en jordbruksskola, som samtidigt var ett barnhem, på en kibbutz i norr. Ingen pratade om varför det blev skilsmässa, ingen frågade Shoshana någonting och ingen kramade henne farväl. Ingen berättade för henne när man skulle ses igen, om någonsin. Mors och fars ansikten var tomma som överexponerade fotografier i solen. Det var omöjligt att säga vad de kände inför detta. Men det var ingen som satte stopp för händelserna.
Sen den dagen har Shoshana Ayin önskat, och önskar fortfarande, att åtminstone den ena av hennes föräldrar hade brytt sig om henne. Ägt henne. Oroat sig. Men de hade inte tid. Det fanns för många döda barn, konspirationsteorier, för lite pengar, för mycket trivialt arbete. Det var självklart att deras enda levande barn inte var det viktigaste för dem. Så Shoshana satte sig i den vita bilen, tittade bort mot sitt hem en kort stund och lyssnade noga när bildörren stängdes. Det lät som ett skott. Sen slog hon ner blicken. De vita tennisshortsen var brunröda mellan benen ända fram till stället där blixtlåset började. Blod. Några droppar hade pressats fram mellan sömmarna, men snart skulle det finnas av det överallt, så det skulle bli omöjligt att veta var urkällan, såret, fanns. Doktor Gottlieb gick runt bilen och satte sig i framsätet. Han startade motorn. Shoshana försökte säga att hon hade blivit skjuten, att hon höll på att förblöda, men hennes röst drunknade i den accelererande motorns ljud. Genom bakrutan såg hon att gården var tom. Mamma hade knappast gått med på att prata om menstruationen även om Shoshana hade fått stanna hemma.
Shoshana Ayin drog fram en näsduk ur ryggsäcken och placerade den förstulet mellan shortsen och bilsätet i konstläder. Sen drack hon en klunk ljummet, sandigt vatten ur flaskan, också den låg i ryggsäcken, och somnade. Hon visste det inte själv, för hon sov, men i sömnen pressade hon ihop sina ögon och tänder hårt, gnisslade och kved och försökte minnas så huvudet nästan gick sönder, om det någonsin hänt att hennes mamma hade tagit henne i sin famn. Kysst henne ömt. Sagt att hon älskade henne.
Natt efter natt har passerat, i olika sängar, i olika länder, under olika decennier, men varken drömmarna eller fantasierna räcker till. Trots att hon använder hela sin otämjda hjärnkapacitet, som hon ju äger mer av än de flesta – hon är för all del och vare sig hon ville det eller inte både nomad och historieberättare – så klarar hon inte av att skapa en scen där mamma skulle komma så nära att det hade varit möjligt att känna henne.
Shoshana vaknade när motorn släcktes. Hon kvävdes vaken, dröp av isande svett, hostade upp slemmig gråt ur halsen, skrek på mamma. Mamma! Min mamma! Det var sista gången hon kallade sin mamma för mamma. Från den stunden började hon kalla henne vid förnamn. Rivka. I vaket tillstånd hade hon ingen mamma längre. Om hon nu någonsin haft en.
___________
Koko Hubara (f. 1984) är författare, översättare och skrivhandledare från Vanda, med rötter i Viborg, Kemijärvi, Israel och Jemen. Hubara slog igenom med essäsamlingen Bruna flickor (Förlaget 2018), som hyllades och väckte diskussion i Finlands litterära finrum, där det tidigare inte funnits mycket plats för icke-vita personer. Kokos bloggsida Ruskeat Tytöt (Bruna flickor) har sedan 2015 vuxit till en portal med över fyrtio medarbetare. Hubara har bland annat översatt Roxanne Gays essäsamling Bad Feminist till finska, och romanen Bechi (Förlaget 2021) är hennes skönlitterära debut, om mödrar och döttrar, identitet och samhälle i Malin Kiveläs svenska översättning.
Bruna Flickor
€24.90
Hjärtat
€25.90
Bombträdgården
€25.70
En barndom i Bagdad
€18.90
