Kan konst vara ett brott, och kan ett brott vara konst? Danska konstnären Jens Haaning väckte i höstas uppmärksamhet med verket Take The Money And Run, som innebar att han svindlade Aalborgs konstmuseum på en halv miljon kronor. Men hur långt är han beredd att driva sin performance?
När den danska konstnären Jens Haaning ifjol vintras bad museet Kunsten i Aalborg skicka honom en halv miljon kronor, var det ingen som anade oråd. Tvärtom, Haaning skulle i september samma år delta i samutställningen Work It Out på temat ”framtidens arbete” och skulle, sa han, rama in kontanterna i två tavlor där summorna skulle motsvara en dansk respektive en österrikisk årslön. Konceptet var känt från 2007 och 2010 då Haaning hade gjort samma sak, och nu ville han alltså uppdatera summorna i tavlorna. Sammanlagt skickade museet honom 532 549 danska kronor (71 575,97 euro).
Men när de färdiga tavlorna anlände till museet och packades upp, gick det en chock genom personalen. I lådan låg bara två tomma ramar. Pengarna var borta och konstnären hade också ändrat namnet på verket till Take The Money And Run.
När de färdiga tavlorna anlände till museet och packades upp, gick det en chock genom personalen.
Det var inget misstag, förstås, det var en kupp, och kuppen var själva konstverket. Om ambitionen med de tidigare verken var att få oss att reflektera över hur vi vår tid i pengar, förklarade Haaning att Take The Money And Run är en protest mot kulturarbetarnas ekonomiska situation. Haanings kupp fick global uppmärksamhet, han fick uppträda i medier som något av en konstvärldens Robin Hood, och museet Kunsten blev på en gång världskänt. Men av någon anledning var de inte glada utan polisanmälde ursprungligen i stället Haaning för svindel. Också det hade Haaning räknat med och planerat in som en del av verket. ”Jag har inga avsikter att återbörda pengarna”, sade Haaning genomgående under hösten.
Museet Kunsten har för övrigt betett sig mycket sakligt genom det hela. Man accepterade situationen och Haanings nya verk som en del av utställningen, hängde upp de tomma ramarna på väggen och skrev en kunnig och saklig presentation av verket på hemsidorna, precis som för de andra konstnärernas verk på samutställningen. I texten förutsätter man ändå att Haanings sturskhet är en show och att han kommer att återbörda pengarna.
På måndag är det sista dagen för Haaning att återlämna pengarna. Han säger nej.
Utställningen Work It Out tog slut den första januari och nu på måndag den 16 januari 2022 är det enligt kontraktet mellan Kunsten och Haaning sista dagen att återlämna den dryga halv miljon kronor som han fått ”til rådighed”. Frågan är om Haaning tänker sträcka ut sitt verk förbi utställningens ramar och omfamna de juridiska konsekvenserna av att ha svindlat till sig en halv miljon kronor på falska grunder som en del av sitt verk? Det skulle väcka många intressanta frågeställningar om konstens och verklighetens konkreta interaktion – ska en brottslig handling räknas som ett konstverk? Vad är gränserna för konceptkonst och performanskonst? Då Haaning dagen före jul fick frågan om huruvida han tänker återlämna pengarna, upprepade han sitt ”nej”.
Enligt Haaning kom idén till honom tidigt under processen, då han insåg att det skulle ha kostat honom 25 000 kronor (ca 3 400 euro) ur egen ficka att framställa konstverken: ”Jag uppmanar alla människor som har lika usla arbetsvillkor som jag att göra det samma. Om man sitter på ett eller annat skitjobb och dessutom blir ombedd att själv betala för att utföra ens arbete, så bara ta kassan och dra. Det är ett generellt råd.”
Haaning vägrar erkänna att han skulle gjort sig skyldig till brott: ”Det är inte frågan om stöld eller bedrägeri. Det är ett kontraktsbrott, och kontraktsbrottet är en del av konstverket.”
Strafframen för bedrägeri är enligt dansk lag ett och ett halvt år fängelse. Skulle det hela verkligen gå så långt att Jens Haaning behåller pengarna och fortsätter hävda att det han gör är konst men rätten finner honom skyldig, kan han bli den första danska konstnären sedan surrealisten Wilhelm Freddie (1909–1995) att skaka galler på grund av sin konst.
Men det är en historia för en annan gång.
___________
Janne Strang (f. 1974) är journalist och debattör baserad i Köpenhamn, och arbetar som kurator för Förlagets innehållsportal FRLGT.
