Ryssland har visat hur ett land kan gå under av självförvållad dumhet. Det borde vara en väckarklocka för väst att sätta stopp för nedskärningar i utbildning och höja nivån på det offentliga samtalet. Vi måste börja tala samma språk igen.
FÖR HUNDRA ÅR sedan, i augusti 1922, drog bolsjeviker från dörr till dörr i Moskva och Petrograd och arresterade ledande intellektuella, författare, läkare och akademiker som anklagades för att hysa kontrarevolutionära åsikter. De anhållna fick ta med sig två par kalsonger och strumpor, en uppsättning byxor, skjorta, skor och överrock plus en hatt, förstås, och eskorterades sedan via häkte och förhör till hamnen, där de tvingades ombord på den tyska ångbåten Oberbürgermeister Haken med destination Stettin, nuvarande polska Szczecin. De fördrivnas ägodelar och lägenheter beslagtogs av folket, dvs. bolsjevikerna, men mer än en omfördelning av ”borgerskapets överflöd” handlade operationen om Lenins önskan att tysta kritiska röster på hemmaplan.
I den första vågen av deporterade fanns bland andra författaren Sergej Bulgakov, teologen Nikolaj Berdajev och högerextrema tänkaren Ivan Iljin, idag en av Vladimir Putins favoritfilosofer. Iljin fanns också med på den lista över förkovrande läsning som Putin gav sina guvernörer och andra mellanchefer i Ryska federationen. Rabulisten Alexander Dugin, som ibland kallats ”Putins hjärna” och sägs ha inspirerat hans feberdrömmar om den eurasiska dimensionen och Russkij Mir, räknar också Iljin som en förebild.
Över tvåhundra ryska intellektuella sattes bokstavligen på båten i september och november 1922.
Sammanlagt över tvåhundra ryska intellektuella sattes bokstavligen på båten i september och november 1922, innan Sovjetunionen officiellt utropades i december samma år. Fördrivningen, fängslandet och mördandet av farligt smarta människor ur alla samhällssektorer fortsatte genom hela Sovjetimperiets rätt korta historia. ”Vad blir det av ett land vars genier är borta” skaldade exilpoeten Lev Loseff efter att hans vän och kollega Josef Brodskij i juni 1972 fått en sista skjuts av KGB till Leningrads flygplats med en enkelbiljett till Wien på fickan.
Vi vet vad det blev av det landet. Det lever för tillfället ut sina sista imperialistiska dödsryckningar i östra Ukraina. Och exporten av landets hjärntrust bara fortsätter.
Under de första veckorna efter invasionen den 24 februari lämnade över 300 000 personer Ryssland, i juli åkte många ur medelklassen på semester och kom aldrig tillbaka, och efter Putins order om mobilisering den 21 september uppskattas ytterligare 260 000 unga män ha flytt utomlands. Ryssland är, som någon noterade, sannolikt det första land därifrån folk flyr, inte för att deras hemland blivit invaderat, utan för att de själva invaderat ett annat land. Och det är inte vilka som helst som flyr; det är eliten, de som kan och de som har råd. Över 15 000 miljonärer förväntas lämna landet i år, tillsammans med den kreativa klassen, IT-ingenjörerna, forskarna, konstnärerna och de unga, landets framtid. Kvar blir de som av olika orsaker inte kan åka; de äldre, mindre bemedlade och lägre utbildade – initiativfattiga befolkningssegment som det för en autokrat är bekvämt att regera över.
Det medvetna fördummandet av samhället har dragits till sin spets i Putins post-sovjetiska Ryssland och ingenstans syns det bättre än på virala videor där fulla ryssar gör sig själva illa, till exempel dunkar huvudet i motorplåten som ren underhållning, eller i debattprogrammen på de statliga tv-kanalerna som varje kväll rullar fram karaktärer som Vladimir Solovjov – en demagog i dystopisk, dubbelknäppt kaftan. Med blottade tänder och händerna bakom ryggen morrar Solovjov kväll efter kväll sina paranoida visioner om utplåning och undergång. Både han själv och hela den svulstiga scendekoren, såväl som debattörerna utplacerade i en cirkel, framstår som en satirisk karikatyr av fascismens estetik, men verklighetens fascism saknar ironi och subtila lager. Allt är yta, från de löjliga kostymerna och de ”häftiga” videosnuttarna av pansarvagnar och explosioner, ner till själva diskursen. Den här slags kulissteater är möjlig endast i ett land där ingen påtalar det uppenbart parodiska, ett land som förlorat sina intellektuella, och vars kultur och bildningsnivå pressats så långt ner i avgrunden att vulgaritet blivit en samhällsdygd. Att debattörerna dessutom pratar om sitt land och folk som kulturellt och teknologiskt överlägsna, är både dråpligt och groteskt. Dunning-Kruger-effekten arbetar övertid medan verkligheten försvinner någonstans långt, långt i bakspegeln. Det är den här slags villiga självbedrägeri som gjort att Putins tredagarskrig nu pågått i över tvåhundra.
Eller som historikern och Stalinbiografen Stephen Kotkin vid Princeton uttrycker det: ”Grejen med diktaturer är, att de är dåliga på allt.”
FÖRDUMNING AV KULTUREN är förstås långt ifrån ett exklusivt ryskt fenomen. Också i väst har man länge gjort sitt yttersta för att normalisera okunnighet och låta enfald grassera. Socialpsykologen och skribenten Jonathan Haidt sprängde i våras banken med sin provokativt betitlade artikel i The Atlantic – Why The Past Ten Years Of American Life Have Been Uniquely Stupid, där han lade fingret på just den ömma punkten och tryckte till: ”It’s not just a phase”.
Ett samhälles kitt utgörs av tre fenomen: tillit, institutioner och berättelser. Sociala medier har urholkat dem alla tre.
Enligt Haidt har vår offentlighet – eller åtminstone den amerikanska – blivit fördummad på grund av att man tappat förmågan att kommunicera med varandra. Ett samhälles sociala kitt utgörs av tre fenomen: tillit till andra, starka institutioner och gemensamma berättelser. Enligt Haidt har sociala medier urholkat dem alla tre, och nu ligger räkningen på tamburgolvet i form av extrem politisk och kulturell polarisering, där misstron till både nästan och institutionerna är på rent patologisk nivå (googla till exempel ”Q Anon” – på egen risk) medan de gemensamma berättelserna har övergetts. Istället kämpar olika och för varandra fullständigt obegripliga identitetsbaserade grupperingar från varje hörn av de politiska spektret om vem som har rätt att kalla sig samhällets största offer. I denna battle royale of grievance har varje fraktion utvecklat sina egna koder och världsbilder, och trots att alla i princip talar samma engelska förstår ingen längre varandra. Haidt jämför Facebooks influens på samhället med Bibelsägnen om Babelstornet, där Gud avvärjer människornas uppror mot Himlen genom att skapa olika språk och göra dem oförmögna att kommunicera med varandra. Men i fallet Facebook handlar det om mer än bara olika språk: ”It’s the fragmentation of everything.” Och när man inte längre kan ta in kritik av personer utanför den egna gruppen, sätter den interna dumhetsdynamiken in: Debatt ger vika för forcerad endräkt och stammens berättelse om sig själv blir viktigare än verkligheten. ”Vad ni ser och vad ni läser är inte vad som händer” sade Donald Trump i ett tal 2018, som kunde varit plockat ur George Orwells 1984 där Partiet beordrade folk att avvisa sina sinnens vittnesmål. ”Det var deras sista och viktigaste order.”
Tidskriften The New Yorkers satiriker Andy Borowitz kom i dagarna ut med en ny historiebok där han via prominenta amerikanska politiker under senaste femtio år beskriver en accelererande spiral mot komplett idioti. Profiles in Ignorance: How America’s Politicians Got Dumber and Dumber tar naturligtvis avstamp i Ronald Reagan, den första riktiga fårskallen i Vita Husets moderna historia. Reagan, skriver Borowitz, blev vald för att han såg bra ut på tv, men han visste ingenting om någonting alls. Tack vare sin skådespelarbakgrund kunde han ändå memorera nyckelfraser som de republikanska strategerna gjort upp, men något egentligt intresse eller ansträngning för ämbetets tunga sidor uppvisade han sällan. Hellre än dagliga rapporter lär ”Jelly Bean Man” ha försjunkit i tv-såpor och astrologikartor. Under sina åtta år avlivade han effektivt traditionen – eller myten om – att USA:s president skall vara en förebild, en lärd person eller mentalt lämpad för det krävande uppdraget.
Bågen som Borowitz drar handlar om hur samhällets förhållande till dumhet förändrats, från löje via acceptans till hyllning, och den slutar förstås i totalhaveriet Donald Trump. En lång räcka dumskallar och dönickar, som trots pregnanta roller i politiken så gott som helt saknat intellektuell nyfikenhet, passerar revy. Främst bland dem ärkenöten George W. Bush som lyckades bestycka sin klena begåvning – på amerikanska kunde man tala om weaponized stupidity – och faktiskt gjorde sin dumhet till vapen och sköld. Det hände när han blev ställd en obekväm fråga med mer än tvåstaviga ord att han med snett leende bara himlade med ögonen och bräkte på med sin Texas-accent: ”Var det någon som förstod ett ord av det där? Höhöhö!!” En annan juvel var Sarah Palin som med sin ohämmade okunskap satte helt nya lågvattenmärken för kompetenskraven hos allmänhetens tjänare. I motsats till Reagan märkte Palins kampanjteam till sin fasa att Alaskaguvernören inte ens klarade av att memorera enkla fraser, och fakta bara fastnade inte. Hon kunde inte nämna namnet på en enda dagstidning i USA, trots att hon påstod sig läsa dem alla. Hon trodde Saddam låg bakom 9/11 och baserade sin utrikespolitiska kompetens med att ”man kan se Ryssland från Alaska”.
Där Reagan inte gitte läsa, låg det nära till hands att tro att Trump inte kunde läsa. Hans dagliga rapporter skulle helst serveras i grafisk och illustrerad form, och adjutanterna märkte fort att det enda som höll honom uppmärksam var att hans eget namn förekom tillräckligt regelbundet i pappren. Den enda bok vi vet att han ägt är en samlingsvolym av Adolf Hitlers tal – som han sagt sig inte ha läst – och sin egen pseudobiografi The Art of The Deal. Men ska man bli president i USA måste man ha läst Bibeln, vilket Trump förstås aldrig gjort, så när evangelister ville höra hans favoritcitat, undvek han frågan genom att säga att de är ”så många, så många. Så många vackra citat, kan inte välja”. ”Föredrar ni gamla eller nya testamentet, sir? –Ööh … jag gillar bägge lika mycket.” Följande gång Trump sågs med en Bibel var utanför St John Church i Washington DC där kravalltrupper precis hade skingrat en Black Lives Matter-demonstration med sprängämnen. Där stod han och poserade framför kyrkan som om han inte riktigt visste var han var med Bibeln i högsta hugg, som om den var något han funnit på marken.
Det är inte oviktigt hurudant exempel politiska ledare sätter. Reagan, Bush, Palin, Trump och många andra kretiner i många andra länder har bidragit till att baxa upp grindarna till okunskapens kohage på vid gavel – och folk rusar villigt in. Borowitz kallar det försynt för trickle-down ignorance.
I EN SPLITTRAD verklighetsuppfattning fördunklas också vad det är värt att lära sig. Det är inte längre oerhört att folk ifrågasätter grundskolans läroplan och pedagogiska uppdrag, vilket bidragit till att ingen snart kan förväntas veta saker som vi tidigare varit överens om att alla borde känna till, eller kunna någonting bortom egna intresseområden. Att ha två fungerande hjärnhalvor, en vokabulär och ett hemmabibliotek är snudd på elitism idag, och det i sin tur har lett till att de som kan sko sig på dumhet sett sin chans. Också politiska ledare beväpnar sig idag med oförstånd. Det är alltför lätt att gömma sig bakom en verklig eller låtsad kunskapsbrist och simulerat förståndshandikapp. Att journalister inte täcks eller vill pressa folkvalda att tala klarspråk, tvinga dem att göra sig förstådda på riktigt, är farligt. I ändan av det sluttande planet står en Putin och ordnar referenda under vapenhot på ockuperad mark, och låtsas inte förstå kritiken: ”Vad menar ni, det är ju demokrati ni ville ha.”
Journalistiken måste bli brutal igen.
På samma sluttande plan står också Sannfinländarna och publicerar fascistiska fantasier om ett land, ett språk, ett folk (och säkert en Führer också, bara vi hinner dit). Och då vi saknar gemensam berättelse om verkligheten, blir de omöjliga att ställas till svars för sina övertramp. Istället kan de kasta sig dumma och låtsas att de inte förstår varför någon är upprörd. De tar sig rätten att blunda för att de hetsar medborgare mot medborgare, förgiftar kulturen och förklenar den nation som de säger sig värna om. Men de menar inte längre samma sak som vi med ord som kultur och nation. De kan välja sin egen betydelse, en som passar den egna gruppens egna syn på verkligheten och historien.
DUMHETENS TÖCKEN ÄR en underbar drog, det visste redan Sokrates som ändå hellre valde att vara en olycklig människa hellre än en lycklig gris. Autokratier älskar korkade människor men demokratier kräver bildade medborgare. För ett litet land är ett upplyst folk en nödvändighet, som dessutom kommer med enbart fördelar. Så fort vi börjar tumma på utbildningen och låter den kollektiva kunskapsnivån slira, tar vi ett gemensamt steg mot fattigdom och ofrihet, i bägge ords samtliga betydelser. Detta faktum har många ryssar vaknat upp till efter tjugo års slummer som ”opolitiska medborgare” – som om inte hela begreppet var en oxymoron.
Medier bär ett särskilt centralt ansvar för det race to the bottom man länge bedrivit, där man tävlat i att lägga ner lokaltidningar, slimma redaktioner och i stället kroka läsare med lika sinnesslöa som rafflande rubriksättningar. Kommersiellt drivna nyhetshus måste inse att de vid sidan av ekonomiska hållbarhet har ett kritiskt samhälls- och demokratiuppdrag. Det duger inte att stirra sig blind på analytik för att ”förstå vad folk vill ha” och sedan saturera offentligheten med tillgjorda skandaler och pseudodebatter. I ett medielandskap som konstant går på högvarv och driver upp skandaler kommer beslutsfattare dels att lockas till billiga trick och trollande för synlighet, dels kunna gömma sig bakom morgondagens tillgjorda uppståndelse. I tandem rör man upp ett dammoln av irrelevant nonsens där alla rubriker är lika stora, och offentligheten blir en öken av struntprat och moraliska poseringar, som vi leds att missta för samhällsdebatt.
Det är hög tid att på allvar börja avkräva intellektuellt ansvar av ledare på alla nivåer. Inte bara för att hänga ut någon enskild buffel, utan för att skärpa själva diskursen, höja den lägsta nivån. Journalistiken måste bli brutal igen och visa vägen till en värld där vi kan förutsätta ett gemensamt förnuft, där vi talar samma språk och verkligen förstår varandras ord. Pressen måste tvinga ledare att vara goda exempel och spetsa dem för varje vaghet och flathet. Låt ingen gömma sig i låtsad okunskap eller retorisk goja. Lyft förväntningarna på hur vi talar om viktiga saker. Det är ingen överdrift att själva demokratin står på spel.
RYSSLAND ÄR REDAN på fallrepet tack vare sin egen dårskap och tanklöshet men väst kan göra mer för att snabba på undergången. Förutom sanktioner och isolering, och fortsatt generös militär och ekonomisk hjälp till Ukraina, föreslår den tidigare amerikanske ambassadören till Ryssland Michael McFaul att västländerna aktivt borde facilitera och accelerera den brain drain som Ryssland lider av och förblöda landet på IQ och know how. De fria demokratierna borde göra det lättare för ryssar med olika slag av teknologisk och intellektuell färdighet att lämna landet genom att erbjuda residensvistelser och ekonomiska sporrar, säger McFaul, som gärna ser att också Putins politiska motståndare och kritiska journalister kommer i åtnjutande av samma välkomnande.
För varje flink hjärna som lämnar Ryssland tillför mottagarlandet också ny kompetens och energi till sin egen ekonomi och kultur. Det är inte bara i USA som invandrare tillhör de mest företagsamma och motiverade att utveckla samhället. Dels för att de ofta inte har råd att slappa runt, utan vill och måste arbeta sig in i ekonomin, men också för att man i en ny kulturomgivning tenderar att se möjligheter i stället för hinder. Och som ny i gänget har man inte råd att låtsas vara dum – tvärtom jobbar man på högvarv för att skapa relationer.
Som vi idag flanerar förbi Colosseum kommer vi en dag att spatsera i ruinerna av Kreml.
Stanfordhistorikern Niall Ferguson som forskat i imperiernas historia deltog nyligen i ett seminarium i Kyiv där han också antog perspektivet att det pågående kriget i Ukraina är det sovjetryska imperiets sista koloniala krig. Han berättar hur han under en promenad genom Rom nyligen hade slagits av den hoppfulla visionen om hur Moskva – som ju också kallar sig ”det tredje Rom” – kommer att gå samma öde till mötes som alla imperier gör när de börjat ruttna inifrån av korruption och andlig letargi. Som vi idag flanerar förbi Colosseum kommer vi en dag att spatsera i ruinerna av Kreml, föreställer sig Ferguson. Och som vi idag minns kejsare som Nero och Caligula kommer vi att minnas de vidriga ryska ledarna, från tsarerna via kommunistpartiets generalsekreterare till ryska federationens president.
Kriget i Ukraina är en proxy och symbol för många av dagens djupa konflikter där frontlinjen går också genom våra egna samhällen. Det är känt att Ryssland länge stöttat och finansierat olika extremrörelser i västländer som sår split mellan sina medborgare. För de kan liksom inte annat. När man kuvat sina bästa och gjort sig av med sina experter och skrämt de kritiskt tänkande till tystnad och exil, kan man inte längre bygga ett hållbart samhälle värd namnet. Därför försöker Putin i sin vanmakt istället dra andra länder ner i samma avgrund som hägrar för hans Ryssland. Vårt bästa försvar är att fortsätta satsa stort på allas bildning. En kunskapskultur föder en intelligent offentlighet, och ett fritt och modigt folk som väljer goda ledare. Det är värt att tro på.
Det är dags att sätta dumheten på båten.
__________
Janne Strang är kolumnist och kurator för FRLGT. (Foto: Michal Matlon)
