I FRLGT:s serie av utdrag ur Förlagets aktuella böcker bjuder vi här på inledningen till Henna Johansdotters dystopiska scifi-roman Sömnlandet.
EFTER MITT ARBETSPASS tappar jag upp ett bad. Blomoljan färgar vattnet rosa. Jag sänker mig ner med en suck och blundar. Verkligheten flyter ut i kanterna. Min pekare, som ligger farligt balanserande på karets kant, spelar släpiga sånger om våren, hjärtesorg och skrubbade pojkknän. Baby you and I are a ship meant to wreck, a city waiting to be burned.
En kund har kysst mig. Jag för fingrarna till läpparna och låter dem minnas hans rörelser. Något lever i mig på ett skönt sätt, som en ljummen eld. Jag flyttar fingrarna till min handled, där ett triangelformat ärr lyser. Jag ritar dess konturer med fingertoppen. Det påminner mig om den tid då jag såg annorlunda på mig själv och världen. När jag trodde att någon skulle komma och rädda mig när tiden var inne.
En man jag mötte på en bar sa att mitt yrkesval var ohållbart. Vad ska du göra när du blir gammal och grå, undrade han. Jag sa att jag inte räknade med att någonsin bli det. Jag löper fem gånger högre risk än Skimrets genomsnittliga population att dö i våldsdåd. Men det är inte huvudorsaken. Vi lever alla på lånad tid här. Varenda unge vet att de förmodligen aldrig kommer bli gamla.
Jag ligger kvar tills vattnet blivit jolmigt och spellistan på pekaren tagit slut. Tystnad igen.
Ångan från badet följer mig ut ur badrummet. Min svit är inredd i pastellfärger med girlanger och silkesdraperier. Jag torkar håret med en frottéhandduk och nyper mig av gammal vana i läpparna för att de ska svullna.
När jag är ren och torr går jag för att andas kväll. Adiel står på balkongen och spejar ut över gatan tre våningar nedanför. Han har ett tunt silkesskynke knutet kring höfterna och blickar upp mot natthimlen genom rökmolnen som sipprar ur hans mungipor.
”Hur var din kväll?” frågar jag.
Han vänder sig mot mig och ler innan han slänger fimpen över räcket.
”Schysst”, säger han. ”Men det gick för en kille innan han ens fått den ur byxorna.”
”Äsch då”, säger jag. Jag ställer mig bredvid honom och lutar mig mot räcket. Ett darrande fält av värme stiger mot himlen, kondensen av en kokande stad. Skimret är upplyst i ett spektrum från rött till blått, holografiska reklamer svävar som spöken över byggnaderna. Dansande kroppar.
”Du då?” frågar Adiel. ”Mår du bra?” ”Det är okej.”
”Har du fortfarande mardrömmar?” ”Jo.”
Det blir tyst en stund. Två män ropar och knuffar varandra nere på gatan.
”Jag har aldrig varit kär”, säger Adiel plötsligt.
”Det är en tuff värld att bli kär i”, säger jag.
”Mycket svårflirtad.”
”Du har alltid mig.” Jag betraktar Adiels kristallblå ögon som till hälften döljs av tjocka fransar. Adiel kunde vara fotomodell eller filmstjärna. Jag tror att det skulle passa honom bättre.
Vi är alla här av olika anledningar. Några för att de behöver pengar, andra för att träffa människor. Själv gillar jag att njuta och än mer gillar jag att få andra att njuta. Men ingen av dessa saker stämmer in på Adiel.
Han är vilse.
Skimrets marknad badar i tuggummirosa ljus. Folk trängs för att komma åt de bästa grödorna, tjatter blandas med sommarregnet som smattrar mot det uppriggade plåttaket. Härdare sveper runt som gamar och visiterar folk till höger och vänster. Deras masker blänker och den gula id-skannern i deras pannor stirrar sig omkring som ett tredje öga. Jag ställer mig i den närmaste kön, drar upp benlindorna och rättar till den glödande röda kragen som visar att jag är till salu.
Luften är laddad. Alla ser sig oroligt omkring, letar efter tecken på trötthet i varandras ansikten. Till ingen nytta. Sömnutbrotten är slumpmässiga och ingen har någonsin hittat ett samband mellan de insomnade. Det är som om det sitter en missnöjd gud där uppe och duttar död här och där.
Det var inte vårt fel, tänker jag. Det som hände med kvinnorna var inte vårt fel.
Enligt den allmänna uppfattningen är Sömnen inte en sjukdom. Den är ett samhällsfenomen, förklarade läraren noggrant i första klass när vi satt och vred oss i stolarna. Somliga av oss är menade att insomna, somliga av oss skonas. Det beror på vår kvalitet och våra livsval.
Jag köper två paket sockerdruvor och sätter mig på en bänk för att äta. Fruktsaften rinner nerför läpparna och hakan. Fylliga läppar, smal haka. Ett näpet ansikte; oskyldigt men sexigt. En känslig romantiker. Så beskrivs jag i registret där kunder kan bekanta sig med oss nere i lobbyn. Där kan de mäta och jämföra, se vem som passar bäst.
Att bli sällskapspojke var inte min ursprungliga plan, men jag kan inte heller erbjuda någon snyfthistoria om hur jag tvingades sälja min kropp för att slippa gatan. Efter att ha misslyckats med provet tre gånger och slutligen tagit examen ansökte jag om att få jobba med klimatkommittén. Mitt lämplighetstest fläckades av siffror som låg långt under medelnivån. Nästa idé var samhällsarbete men socialen ville ha någon med ”fler kontakter”.
Det var då en skolkompis föreslog att jag skulle gå till Locior. Bordellen letade efter unga, attraktiva arbetare. Det ingick mat och boende, det betalade bra. Och varför förneka det? Det kan vara underbart. De flesta kunder är bra, ensamma män som letar efter någon som lyssnar på deras problem. Förra veckan var det en som frågade mig om jag frös. När jag sa ja svepte han täcket runt mig och kysste mig på pannan. En del vill bara prata och kramas lite. Andra vill inte alls bli rörda, utan bara tillfredsställa mig.
Jag får syn på en gammal klasskamrat och vinkar halvhjärtat. Han nickar kort och vänder sig bort. Under mina tretton år i skolan klampade jag fram som genom lera och försökte hänga med de andra. Jag läste om Tveväldets historia och hur vi hamnade här, men hur många gånger jag än upprepade händelseförloppet kunde jag inte få ihop det. Varför var barriären så fantastisk? Och varför var kvinnorna så onda? När jag sa att jag inte förstod hade min lärare ett enkelt svar:
Det är för att du inte är begåvad, Nolan.
På en holoskärm talar rikskansler Durander med haltande stämma. Osain Durander är ordförande i Rent Val, ett av de sittande partierna som utmärker sig genom att predika kyskhet som människans högsta dygd. Det behöver inte sägas vad de tycker om oss.
Jag placerar läpparna mot en druva och suger ut de sista saftdropparna. Det kittlar på tungan. En elvagn med ett varningsmärke rullar förbi. Biologisk fara, signalerar det.
Ingen vet varifrån Sömnen kom. En del säger att den är en kvarleva från kriget, andra att det är kvinnorna som sprider den för att håna oss. Medan vi hoppas på genombrott i botemedelslabbet röjs det årligen plats för fler kryopoddar där vi fryser ner de smittade för att sakta ner det slutliga insomnandet.
Det värsta med Sömnen är att den inte är särskilt märkbar. Den är inte smärtsam eller ful. En skulle nästan kunna kalla den vacker – små, ljusröda fläckar klättrar uppför halspulsådern som rosor och en tilltagande, varm trötthet. De sover mer och mer tills de en dag inte vaknar.
__________
Henna Johansdotter (f. 1994) skriver och studerar speldesign. Hennes debutroman Glasvaggan utkom på Förlaget 2019. Sömnlandet (2022) fortsätter i samma dystopiska landskap och stämningar. Läs mera av Henna, och våra andra kolumnister och författare på FRLGT! Fler utdrag ur Förlagets aktuella böcker hittar du här nedan och genom att klicka här. Mycket nöje!
