”Jag har ambitioner att bli författare men saknar kanske förmågan att läsa”, skriver Frank Furu som ifjol debuterade med barnboken Ni är inte min mamma. ”Jag fick aldrig stöd i läsning i skolan, men nog ett intyg på läs- och skrivsvårigheter. Det fungerade som en ursäkt för att ens slippa försöka.”
Jag borde läsa mera. Romaner alltså. Barnböcker läser jag ganska ofta till barnen – det är inte bilderböcker jag syftar på – men jag har väldigt svårt att läsa en riktig roman. Jag undrar vad det beror på, att det är så svårt fast man så gärna vill?
Jag har tänkt mycket på hur man kunde göra läsande mer lockande för barn och unga, för jag känner att jag borde ha hittat intresset redan då. I så fall kanske jag inte satt här i trettiosju års ålder och funderade på varför jag inte hittat min läslust ännu.
Jag trivs i rollen som läsare. Det krävs bara liksom lite för mycket. Båda händerna är upptagna och det är nästan omöjligt att få tankarna att följa med i texten.
I höst har jag ändå läst mer än under tidigare delen av mitt liv. Jag har lyssnat på Kaj Korkea-ahos Röda rummet och börjat lyssna på Niklas Ahnbergs Isät jäävät merelle. Jag har läst Sofia Elies En gång kände jag och börjat på Quynh Trans Skugga och svalka. Jag ville läsa mina meddebutanters böcker för att känna tillhörighet. Nu i efterhand är jag glad att jag läste deras böcker eftersom jag hittills har tyckt väldigt mycket om dem. Jag trivs i rollen som läsare. Det krävs bara liksom lite för mycket. Båda händerna är upptagna och det är nästan omöjligt att få tankarna att följa med i texten. Det kanske låter som att jag skämtar, men jag tycker det är jobbigt.
Du känner säkert igen det här: Man läser fem–tio minuter och märker plötligt att man inte har en aning om vad man läst, eftersom man tänkt på något helt annat. Det händer mig nästan hela tiden. Jag vet att läsning skall övas upp men jag prioriterar inte läsning, för att jag inte tycker det är roligt. Hur skall jag då lära mig, var skall jag hitta lusten? Varför är jag som jag är? Jag har ambitioner att bli författare men saknar kanske förmågan att läsa.
Jag vet att läsning skall övas upp men jag prioriterar inte läsning, för att jag inte tycker det är roligt. Jag har ambitioner att bli författare men verkar sakna förmågan att läsa.
Jag lyssnade på Kaj Korkea-ahos nyaste bok, nog för att jag ville men mest var jag rädd för att träffa honom på bokmässan och att han skulle fråga ”Ha du annos läst botsä miin?” Jag har troget lyssnat på alla poddavsnitt ända sedan Radio Pleppo lanserades så jag ”känner ju” Kaj. Väl framme på mässan, vid Förlagets monter, visade det sig att Kaj hade så många ivriga fans som ville prata med honom att han inte hade tid med mig, eller ens visste vem jag var. Såklart inte.
Jag minns i lågstadiet, kanske på trean eller fyran. Min bästa vän lånade bokserien Bröderna Hardy från skolans bibliotek. Det fascinerande mig. Den här otroliga historien, säkert helt magiska deckargåtan som gömde sig mellan pärmarna, helt oåtkomlig för mig. Hur mycket jag än fascinerades låg boken om bröderna Hardy på botten av min skolväska, tills jag lämnade tillbaka den någon vecka senare. Min skolgång överlag gick aldrig riktigt bra, jag hade svårt med koncentration. På sjunde klass fick jag, vilket jag i alla fall använde som ett svar på mina problem, ett intyg på läs- och skrivsvårigheter. Jag kommer inte ihåg att jag nånsin skulle ha fått stöd i läsning och skrivning, jag fick bara intyget. Så jag använde intyget som en sköld, en orsak att inte ens försöka.
Hur mycket jag än fascinerades låg boken om bröderna Hardy på botten av min skolväska, tills jag lämnade tillbaka den någon vecka senare.
I vuxen ålder har jag sänkt skölden, men problematiken finns kvar. Ibland blir det svårt att hitta orden till min berättelse, eller inte ord utan struktur. När jag har kommit förbi ”brainstormingskedet” märker jag att jag har svårt att få till berättelsen. Det vore kanske lättare om jag läste mera, att jag kunde träna upp min egna ”skrivrutin”?
Sen jag debuterat har jag läst mer på ett halvår än jag gjort tidigare i mitt liv. Jag tycker som sagt om den person jag är när jag läser, det känns bättre efter att ha läst en bok än efter att ha sett en film. Men jag hinner se tjugo filmer under den tid det tar mig att läsa en av dem som bok. Så hur skall då boken konkurrera?
Jag slukar filmer och serier. Jag kan kolla en del av en film på kaffepausen, vid metallfabriken där jag jobbar, för att sedan fortsätta titta en stund i nån kö eller i ett väntrum. Jag har kanske utvecklat en så kallad popcornhjärna, som blivit van med allt för många intryck, påtryck eller knapptryck på rullande band.
Jag hinner se tjugo filmer under den tid det tar mig att läsa en av dem som bok. Så hur skall då boken konkurrera?
Men jag har skrivit en barnbok, trots mina brister. Jag försöker balansera livet med att vara stolt men inte allt för stolt, jantelagen du vet. Vem är jag att uttrycka mig vackert i text? Men jag älskar ord, att kunna uttrycka mig. Att kunna skriva vackert på ett enkelt sätt, att få så få ord som möjligt att betyda så mycket som möjligt. Men att läsa, det kanske inte passar mig. Men jag tänker försöka.
___________
Frank Furu (f. 1984) är metallarbetare och aspirerande författare bosatt i Jakobstad. Hans debut ’Ni är inte min mamma’ med illustrationer av Linda Bondestam är inspirerad av hans arbete med ensamkommande flyktingbarn. (Foto: Jonathan Sanchez, bildbehandling: Janne Strang)
