Janne Strang: I väntan på ryska revolutionen

Janne Strang 11 mars, 2022

Även om den anfallande styrkan kallas ”Ryssland” i vardagstal och medier, är det viktigt att minnas att röda armén inte representerar det ryska folket – särskilt inte framtidens generationer. Janne Strang argumenterar för att förändringen måste komma inifrån och sätter sitt hopp till den ryska ungdomen.

Medan den ryska militären för tredje veckan terrorbombar Ukraina med målet att avsätta landets regering ledd av Volodymyr Zelenskyj, söker världen efter sätt att stoppa mördandet utan att riskera en atombomb i nacken. Att krigshandlingarna drivs av Vladimir Putins personligen verkar klart, liksom att grymheterna endast kan upphöra med honom. Ju förr dess bättre.

Vissa utländska ledare har offentligt ventilerat sina fantasier om en ”Caesar-lösning”. Amerikanska senatorn Lindsey Graham (R) undrade om det finns en Brutus i Ryssland och ordföranden för utrikesutskottet i finska riksdagen Jussi Halla-aho (Sannf) tweetade, sin våldsförhärligande grafiska stil trogen, om hur ”någon, om Putin försöker aktivera kärnvapen, nog kommer att tilldela honom ett 9 mm bedövningspiller i bakhuvudet”. Huruvida det i Putins närmaste krets finns en potentiell Stauffenberg med möjlighet, övertygelse och mod nog att försöka sig på kungamord är omöjligt att bedöma, och att hänga sitt hopp på en deus ex machina är lika oseriöst som det förstås vore välkommet, men tills dess behöver vi en annan hjälte – de ryska ungdomarna.

Det är fåfängt att hänga sitt hopp på en Stauffenberg – vi behöver nya hjältar.

Där Putin under senaste åtta år sedan invasionen av Krim och Donbass 2014 legat i aktivt krig mot Ukraina, har han i redan tjugo år bedrivit ett lågintensivt krig mot det ryska folket. Hans mafiaregim har genom korruption hållit tillbaka landets ekonomiska och sociala utveckling, berövat folket på politisk agens, medborgerliga rättigheter och nu också deras framtid. Det gapande hålet har han försökt fylla med nationalism och paranoia. Som Yle:s korrespondent i Moskva Kerstin Kronvall brukar säga, då ryssar klagar på att de behandlas dåligt utomlands: ”Det finns ett land där ryssar behandlas speciellt dåligt, och det är i Ryssland.” Väst och det ryska folket har ett gemensamt problem, och det stavas med stort P.

Precis som Putin nu paralyserat Väst med hotet om massförstörelsevapen håller han sina egna medborgare – eller, som det alltmer framstår, sina undersåtar – i ett terrorgrepp. Han har fängslat, dödat och fördrivit tiotals av deras politiska ledare och mördat hundratals av deras journalister. Presidentens personliga stormtrupper inrikesmilitären OMON har gång efter gång demonstrerat att de inte tvekar att misshandla och bortföra precis vem som helst, inklusive barn och åldringar. Då den här terrorn nu spiller ut över landets gränser, uppstår ett otvetydigt moraliskt imperativ för det ryska folket: Det är i första hand ryssarnas ansvar att senast nu resa sig upp mot sin egen tyrann och sätta sin egen kropp på spel för att stoppa de grymheter han exporterar i deras namn. Att inte kräva det av dem, är att infantilisera dem. Att inte förvänta sig det av dem, är att demonisera dem.

Det är ryssarnas ansvar att resa sig mot sin tyrann och sätta sina egna kroppar på spel för att stoppa de grymheter han exporterar i deras namn.

Men de behöver stöd och det är här vi vanliga människor också i utlandet kan göra en skillnad. För det första måste vi förstå, verkligen försöka förstå, att även om den militärstyrka som nu anfaller Ukraina både i vardagstal och i medier kallas för ”Ryssland”, är den inte de ryska människorna – och särskilt inte de unga generationerna. Analogin haltar betänkligt, men som Rysslands ishockeylag i Beijing-OS inte officiellt representerade landet, utan formellt tävlade för Rysslands olympiska kommitté, representerar den röda armén de facto inte folket utan Putin och den högsta statsledningens intressen.

Det är fullt förståeligt att den ryska arméns omänskliga framfart i Ukraina väcker avsky och hämndbegär, och det är inte alltid lätt att hålla begreppen isär på emotionell nivå, men vi måste försöka låta bli att ventilera vår ilska och frustration mot civila ryska medborgare. I vår iver att uttrycka vämjelse går vi lätt lite snett om vi reflexmässigt inhiberar enskilda ryska artisters konserter eller stänger av ryska fotbollsspelare. Det är klart att allt som har med Ryssland att göra nu känns besudlat, och viljan att signalera avsmak för allt ryskt är stark men att ryskspråkiga finländare, också barn, får särbehandling på jobbet eller skolan känns inte rätt.

… men vi måste försöka låta bli att ventilera vår ilska och frustration mot civila ryska medborgare.

Men samtidigt som vi gör det klart att det ryska folket inte är ansvariga för att ha startat mördandet och förstörelsen i Ukraina, ska vi också understryka att det är deras uppgift att avsluta det.

Den finlandssvenska journalisten Anders Mård som sedan tjugo år bott i S:t Petersburg skriver i sin artikel Nollpunkt om hur makten i Ryssland under åren drivit allt längre bort från folket. Hur man undvikit att diskutera den så kallade ”samhällsutvecklingen” och självmant låtit en osynlig mur resas mellan det privata och det politiska. Människorna har blivit apolitiska och apatiska, och sett mellan fingrarna på Putins beställningsmord, skenrättegångar, uppgjorda val, tillslag mot medier och medborgarorganisationer osv osv och låtit en eskalerande aggressiv, nationalistisk och paranoid retorik eka genom landet. Ryssarna har länge kollektivt försummat sin medborgerliga plikt att hålla makten till svars, och den lättjan har nu straffat sig på värsta möjliga sätt. Det samma sade också tv-producenten Marina Ovsyannikova då hon vandrade in i Kanal 1:s direkta nyhetssändning med en skylt: ”Stoppa kriget. Tro inte propagandan! De ljuger för er!” I en på förhand inspelad video ångrar hon sig för att i så många år arbetat för Kremls propaganda och bidrog till zombifieringen av det ryska folket. ”Inte ens följande tio generationer kommer att kunna tvätta skammen av sig efter detta brödrakrig.” Nu är hon arresterad. Utgång oviss.

Samtidigt som staten gjort det bekvämt för individen att hålla sig undan från politiken, har de gjort det mycket obekvämt och farligt att delta i den. Att detta har fungerat som avsett är förståeligt, men att man låtit sig förledas och passiveras fråntar en inte från ens medborgerliga ansvar. Tvärtom gör det en moralisk kurskorrigering än mer pockande. Putin är förutom en internationell gangster också en rysk medborgare, och därför i första hand det ryska folkets eget problem och ansvar. Hans senaste övertramp erbjuder dem nu en unik möjlighet.

Det finns ingen återvändo till normalitet för Ryssland, inte så länge diktatorn leder. En bättre stund än denna att ta sig i kragen, se sig spegeln och ge sig ut på gatan kommer knappast.

De politiska kontinentalplattorna har satts i gungning. Det finns ingen återvändo till normalitet för Ryssland, inte så länge diktatorn leder. En bättre stund än denna att ta sig i kragen, se sig spegeln och ge sig ut på gatan kommer knappast. Det är dags för ryssarna att stjäla tillbaka sin framtid och sitt land. Det är inget ofarligt uppdrag, men historien kallar dem nu.

Det blir så klart inte lätt, men existentiellt viktiga saker är sällan det. Och jag vill inte heller framstå som helt naiv; en avgörande faktor i den revolutionära ekvationen är förstås den del av ryska folket som redan förts så långt bakom ljuset av Putins ihållande propaganda att svart blitt vitt. Det var beklämmande att lyssna på den rysk-finlandssvenska Tanja Ljungqvist som i Yle Vegas aktualitetsprogram Slaget efter tolv i måndags berättade om sin väninnna i staden Jekaterinburg som lever i precis det informationsmörker och propagandamatris som Putin i tjugo år medvetet dragit över landet. Det samma gällde Ljungqvists släktingar i Novosibirsk som anklagade henne för att vara hjärntvättad av USA.

Samma kalla bemötande har flera ryssar som bor i Ukraina fått när de ringt hem och berättat om verkligheten bakom Putins så kallade specialoperation: ”Man blir inte trodd, inte ens med bildbevis till hands.” Det är samma fenomen som blev bekant under Trumps fem år av gaslighting mot amerikanerna; hur man förvandlas till en igelkott när ens uppfattningar utmanas, hur ont det gör att tvingas inse att man haft fel, att man totalt duperats av någon man litat på. Det är så mycket enklare och skönare att bara bita sig fast allt hårdare i den värmande lögnen, än att låta sanningens asiga ljus picka en i iris.

Det är samma fenomen som blev bekant under Trumps fem år av gaslighting mot amerikanerna.

Det är svårt att med säkerhet veta hur stor del av ryska befolkningen som bitit sig fast i Putins nät av lögn och paranoia – mer eller mindre villigt – men enligt opinionsmätarna Levada handlar det om två tredjedelar. I en modfällande video från högskolan Statliga institutet för internationella relationer (!) i Moskva står käcka unga studerande och upprepar Kremls exakta talking points: Att Putins armé inte mördar civila, att Ryssland har rätt att invadera sitt grannland och kräva ”avnazifiering”, demilitarisering, neutralitet och erkännande av Krims ryska status. Huruvida de här 20-åringarna kommer att ångra sig om och när de får se vad Putins armé verkligen gjort i Ukraina är inte självklart. De mest cyniska talar om att endast tio procent av dem som valt sida bära eller brista, skulle vara möjliga att nå. Men enligt den fängslade oppositionsledaren Aleksej Navalnyjs byrå har man redan kunnat märka en betydande skiftning i uppfattningen om Rysslands roll i Ukraina: Redan den 3 mars betraktade dubbelt fler Ryssland som den aggressiva parten i konflikten, jämfört med den 25 februari.

En skiljelinje lär gå vid cirka 45 år: Är man yngre än så är man med hög sannolikhet medveten om att regimen ljuger om i stort sett allt. Hur man sedan förhåller sig till det är en annan fråga. Videobloggen 1420 som specialiserat sig på voxpoppar från Moskva är en bra ögonöppnare, och visar tydligt att det ryska folket inte är någon monolit. Tvärtom är de, såklart, precis som vi – även om de klär sig mer som hipsters. Kuragen hos de intervjuade ungdomarna att inför rullande videokamera tala öppet om Problemet Putin är lika iögonfallande som deras politiska handfallenhet – de flesta är klart emot både Putin och kriget, men verkar helt sakna steg två: den demokratiska instinkten att försöka göra något åt saken. För vad skulle det tjäna? Makten är något avlägset och abstrakt, det är en arg gubbe som sitter och trycker i en bunker under Kreml och ibland går på tv och rasar. Politiska val är kulisser och gatudemonstrationer ett bra sätt att få käften av OMON, eller värre. Men de vet vad som är rätt och fel.

När informationskanalerna mellan Ryssland och världen nu skärs av, kan det kännas lönlöst att hålla på att tweeta, skriva kolumner och gå på demonstrationer, men information är som vatten över köksgolvet – den hittar alla dolda springor. Journalisten Thomas Kent, en av dem som tvingats lägga ner sitt jobb i Ryssland av rädsla för femton års fängelse, beskriver i en artikel för Center for European Policy Analysis CEPA hur det fortfarande är möjligt att smuggla in kunskap bakom den nya järnridån. Bland dem en tjänst som låter en skicka sms till slumpmässiga ryska telefonabonnemang med en välformulerad text om sakernas korrekta tillstånd. Och det här, menar Kent, kan vara ett av de mest effektiva sätten att väcka folk till eftertanke. ”Ryssland älskar rykten och hemligheter”, skriver Kent, och tillsammans med den inneboende misstron mot allt som staten säger åstadkommer man med dessa mystiska, personligt riktade sms detsamma som försäljare av konspirationsteoretiker gör för att snärja sina offer; ger mottagaren en känsla av att hen vet något som andra inte har tillgång till. Det kommer att väcka nyfikenhet och få personen att självmant börja ta reda på mera. Och långsamt, tråd för tråd, kan väven rivas upp. Det finns inget mer övertygande än när man själv får upptäcka något.

Och långsamt, tråd för tråd, kan väven rivas upp. Det finns inget mer övertygande än när man själv får upptäcka något.

Jag kanske är en romantiker, men jag kan inte låta bli att drömma om känslan som de ryska ungdomarna kommer att få känna när de får höra att Putin är borta, när rädslan släpper, att mardrömmen är över, allt känns möjligt igen och man kan andas, träffas och prata fritt utan misstänksamma blickar, batongslag i revbenen eller hembesök av polisen. Men vägen dit måste de jämna själva. Och vi måste göra allt vi kan för att stöda dem.

__________

Janne Strang är kolumnist och kurator för FRLGT. (Foto: Valery Tenevoy)

Janne Strang: I väntan på ryska revolutionen

Läs mera