Finland och Danmark har legat i topp när titeln som Världens lyckligaste land delats ut. Men hur kan två så fullständigt olika samhällen bägge vara lyckliga? Ett gemensamt drag är den vansinniga mängden alkohol vi båda konsumerar – men också det på väldigt olika sätt.
Nyhetsrubriken som pingade upp på skärmen var så absurd för en finne att jag måste läsa den två gånger: ”Danska läkare uppmanar att ta bort ölautomaterna från gymnasieskolor.” Ölautomater i skolor? Lol, only in Denmark, amirite?
Diskussionen om de danska ungdomarnas alkohol(miss)bruk rasade i fjol på grund av nymoralismen efter covid och i kölvattnet av filmen Druk, där Mads Mikkelsen spelar en uttråkad högstadielärare som börjar supa till under arbetsdagen för att få lite spänst i steget och färg på livet. Det går bra till en början, hela tillvaron ett enda flow, men såklart barkar allt åt helvete sen. Regissören Thomas Winterbergs succérulle sätter ett skoningslöst ljus på den danska fyllerikulturen som följer medborgaren genom livet – från champagnen vid dopet via spritångande övergångsriter till den sista gravölen.
Den danska fyllerikulturen följer medborgaren genom livet – från champagnen vid dopet via spritångande övergångsriter till gravölen.
Filmen öppnar med dråpliga scener från ett traditionellt ”öllopp” där skolungdomar skall dricka tio burkar Tuborg medan de kutar runt en sjö, eller något lika vanvettigt. Det är svett och skratt och spyor, det är kroppslighet och frihet. Det är samvaro, det är lycka. I bjärt motsats till det finska (och svenska) supandet är den danska strävan efter ett etanolsaturerat grottmänniskostadium inte en bitter enmansprotest mot systemet, samhället och livet självt, utan en mer lustfylld om än något tvångsmässig hyllning till tillvaron och vänskapen.
Efter två år i exil i Danmark tillbringade jag i sommar en dryg vecka i mina gamla hoods i en av Helsingfors mindre polerade stadsdelar Berghäll, på finska Kallio. Närmare bestämt nere vid ökända Helsingegatan där brödköerna till Hurstis mathjälp ringlar sig runt kvarteren, amfetaminet byter ägare på öppen gata och Roskapankkis terrass fylls prick klockan nio på morgonen av hålögda, argsinta medelåldersmän i kamouflagemönstrade cargo shorts och heavy metal t-shirts. Där sitter de, vilken tid på dygnet jag än passerar, med en starköl och sammanbiten min och tiger. På andra sidan bordet sitter frun och tiger tillbaka, i dramatiskt färgat hår, svarta leggings och en matchande metaltröja medan hon pillar på mobilen. Jag vill fotografera dem alla.
Kanske är det de två åren i välbärgade Frederiksberg – ”Köpenhamns Grankulla” – som gjort något med mig, men jag kunde inte låta bli att fascineras av det här persongalleriet som ingalunda var nytt för mig. Heavy metal-livsstilen har alltid varit livskraftig i Finland och den här uniformen har varit mode så länge jag kan minnas. Kanske är det bara det, att vi ’80-talets heavybarn nu alla är mellan fyrtio och sextio år men fortfarande klär oss som när vi var sexton?
Liksom överallt i Finland ligger det en konstant pyrande orolighet över alltihop. En lågintensiv aggression och ett tyst molande missnöje som väntar på sitt utlopp, att få explodera i konflikt, vilken som helst. Kanske i form av en rättfärdigt hotfull grymtning mot bordsgrannen som tar för mycket plats, eller en snäsning till hustrun om hennes mobilmani. Det är ett tyst rop på hjälp som bottnar i ett desperat men odiagnosticerat kontaktbehov, ett projicerat självförakt som traderats ner genom generationerna. Det här är landet där man skickar människor som dansar på drogtest.
Det här är landet där bussen gasar iväg från hållplatsen om chauffören ser någon komma springande. Landet där avtuppade alkoholister ligger tvärs över trottoaren med byxorna vid knäna medan vi andra pilar slalom mellan exkrementen som rinner ur hans anus. Det här är landet som i ett utvandrarbrev på 1800-talet beskrivs som ”not a happy place […] where violence lies just beneath the surface.” Det här är landet där servitören skäller ut restauranggästerna för att de inte förstått att hämta sina bestick själva: ”Det är faktiskt kundens uppgift, dom ligger där på hyllan, jag springer inte av och an i onödan mer”. Landet, där H&M vet att endast erbjuda plagg i olika nyanser av grått, för de med färger säljer inte. Landet där Vanda stads tjänstemän tar sig tid att komma och strö grus över en skridskobana som papporna i kvarteret anlagt för barnen, för att den är ”en halkrisk”. Landet där parkbänkar är formgivna med inbyggda hinder så man ska kunna ta avstånd från varandra, och alkisarna inte ska kunna ligga på dem.
Landet där avtuppade alkoholister ligger tvärs över trottoaren med byxorna vid knäna medan vi pilar slalom mellan exkrementen.
”Vad är den största skillnaden mellan Helsingfors och Köpenhamn” brukar folk fråga mig och det finns många saker man kunde svara – avstånden, cykelkulturen, arkitekturen eller himlens lite pastellfärgade nyans – men den allra viktigaste skillnaden är att danskar i regel ler tillbaka om man råkar möta deras blick på gatan. Det var inte alldeles lätt att adaptera till detta mystiska beteende, det krävde lite tid att ”jobba med sig själv” för att övervinna ens inrotade instinkt att hastigt sänka blicken eller titta bort, för att inte riskera ett pinsamt bekräftande av varandras existens. Eller ännu värre, att man genom att inte genast stänga ner kontakten öppnar för någon att komma och be om eller erbjuda något; pengar, cigaretter eller stryk – ett klassiskt ”mitä vittua sä kattelet!?” där man sugs in i någon empatistörd raggarballes reparering av sitt omedvetna men bottenlösa behov av kontakt med andra människor, som han nu tänker tillfredsställa med knogarna.
Våra socialt väldigt olika men alltid lika spritglada länder har i World Happiness Report under de tio år som mätningar utförts konstant legat i topp. De senaste fem åren är det Finland som hållit tätplaceringen. Lägg till den internationella influencern Sanna Marin och den för varje år tilltagande sommarhettan i världen, och Finland framstår att ha alla chanser för en helt ny era av cool climate tourism. Senhöstens disktrasor har redan produktifierats av tech-seminariet Slush och mörkret som omhuldar oss i månaderna sju är en perfekt fond för ljusfestivalen Lux, som kunde vara ett dragplåster från december till februari. Förutsättningarna för att locka folk till Helsingfors och Finland blir allt bättre, men har vi kapacitet att få dem att känna sig välkomna om och när de en gång anlänt?
Mysteriet Finland, hur ett så uppenbart illamående och anti-socialt samhälle och folk alls kan kallas ”lyckligt”, har fått en rad innovativa förklaringar. Den ledande är ”de låga förväntningarnas välsignelse”, att finnar alltid förväntar sig att saker ska gå åt helvete, och när de inte gör det, så finns det inget att klaga på.
De statistiska mätarna bakom titeln ”lyckligaste” har inte mycket att göra med den upplevda känslan av glädje eller välmående, utan frånvaron av strukturell olycka. World Happiness Report utförs i förhållande till ett gränsvärde av total misär, en påhittad nation vid namn Dystopia där inget fungerar och fattigdom, sjukdom och otrygghet är normen. Finland lyckas genom fungerande offentliga institutioner och infrastruktur, sin tillit till systemet, sin ekonomiska stabilitet, höga utbildningsnivå, allmänna sjukvård samt relativa valfrihet och trygghet att höja sig head and shoulders över resten av världens länder, och till och med en hårsmån över Danmark. På flera mätare – främst BNP och personlig förmögenhet – ligger danskarna ändå bättre till. I lyckomätningen 2021 hade man fokus på covidhantering och restriktioner, och där måste man tillstå att Finland faktiskt upprätthöll en mer human och liberal linje än stora delar av Europa, däribland Danmark som hade både råd och aptit att stänga ner samhället och semestra från verkligheten i flera månader.
”Det är ju ett helt annat land” brukar man i Sverige säga när någon dansk oddity eller egenhet kommer på tal, och ur ett ”sydnordiskt” perspektiv är faktiskt Finland och Sverige så gott som samma land fortfarande, trots östra halvans hundra år av ryskt styre och ett ytterligare sekel som självständigt land. Det är samma jävla mörker, kyla och molande ångest på bägge sidor av Bottenviken. Samma sociala pinsamheter triggar, samma förbudslagar och moralism tynger en ner. Den 700-åriga gemensamma historien är kulturellt på många sätt oavbruten. I både Sverige och Finland super man fortfarande för att protestera mot den tvångströja som moralismen och kontrollsamhället ålagt individen. Man dricker inte skallen av sig i pur uppsluppenhet, man ”nollar” för att slå sig fri en stund. För att punktera den osynliga hinnan av kollektivt projicerat självförakt, meningslöshet och missnöje som ständigt ligger över vardagen. Men det finns ju egentligen inget att klaga på.
I både Sverige och Finland super man för att protestera mot den tvångströja som moralismen och kontrollsamhället ålagt individen.
I ett land som tittar bort när blickar möts blir människan inte bara ensam och tom. Som osynlig och osedd slipper man också bry sig om vad andra tycker. I ett land som möter ens blick är man däremot uppfordrad att vara blicken till behag – att ha något lite snyggare i garderoben, att kamma håret och bjuda till, vara lite pigg och se lite glad ut, och titta sig i spegeln lite kritiskt innan man går ut bland folk.
I ett land som tittar bort kan man däremot klä sig i det man råkar hitta på sovrumsgolvet, man får må som man gör och se ut precis som man vill. Till exempel ta en terrassöl klockan nio på morgonen i crocs, camo-shorts och Slayertröja med sin latenta genetiska ilska under huden. Det är också en slags frihet. Det är också en slags lycka.
___________
Janne Strang är finlandssvensk kolumnist och kurator för Förlagets innehållssidor FRLGT, sedan 2020 bosatt i Danmark. (Foto: Kim Carpenter)
