Rörelsen för social jämlikhet som under senare år kommit till uttryck genom #metoo, BLM och identitetspolitisk korrekthet, utpekas nu av vissa som ett allvarligt hot mot liberalismen, den fria bildningen och till och med samhällsordningen. Är jämlikhet en revolutionär idé?
Debatten kring objektivitet kontra ideologi inom forskning och högre utbildning som blossade upp i Finland i början av april, var det första lokala fältslaget i ett idékrig som pågått i den anglosaxiska världen redan några år. På ena sidan står en disparat kohort oberoende, ofta konservativt lagda intellektuella såsom turnerande lifecoachen Jordan Peterson, historikern Niall Ferguson och podcastern Sam Harris, för att nämna några tunga röster. På den andra sidan står flera anrika, ledande universitet och högskolor, som nu anklagas för att ha övergett sina traditionella bildningsideal och istället ägna sig åt socialpolitisk aktivism maskerad till forskning och undervisning, inspirerade av nytänkande radikala akademiker som sociologen Robin DiAngelo och professor Ibram X. Kendi.
Det handlar förstås om den så kallade woke-rörelsen, de hårdföra moderna feministerna och anti-rasisterna, ofta pejorativt hopbuntade som social justice warriors, krigare för social rättvisa, som förenas kring en samhällsanalytisk matris kallad intersektionalism. Anklagelsen från höger är att woke-aktivister med politisk agenda under senaste år lyckats infiltrera universitetens lärartjänster och kommit åt att manipulera ett strategiskt antal årskullar bland eleverna, och därmed kapat den intellektuella hegemonin vid konst-, samhälls- och humaniorainstitutioner.
Istället för att undervisa läroplanen, heter det, idkar man sig åt ideologiskt motiverad aktivism.
Istället för att undervisa läroplanen, heter det, idkar man sig åt ideologiskt motiverade uppgörelser med fenomen man uppfattar som kuggar i ett systemiskt förtryckarmaskineri: partiarket, kapitalismen, rasismen och den borgerliga historieskrivningen. Aktivismen har bland annat synts i att föreläsare buats ut från campusar, lärare som varit oaktsamma i sina formuleringar avpolletterats, och debattillfällen med gäster som har ”fel” åsikter avbokats.
För många av dem som under 1960–80-talen upplevde vågen av nymarxistisk fanatism som svepte genom högskolorna runt om i världen framstår dagens woke-rörelse som direkt besläktad, både till form och innehåll. Man tycker sig se att hela ideologiklustret kring den moderna feministiska rörelsen, Black lives matter, Antifa, den så kallade ”pk-maffian” och till och med gröna rörelsen i grund och botten handlar om precis samma revolutionära socialistiska ideologi som för femtio år sedan, bara uppdaterad med ny begreppsapparat och mer tidsenliga slogans, men med samma samhällsomstörtande mål; jämlikhet för alla.
För att förstå varför kritikerna av woke motsätter sig jämlikhet, måste man skilja på två uppfattningar av ordet: å ena sidan har vi jämlika möjligheter för alla, vilket realiseras genom till exempel gratis grundutbildning, allmän rösträtt och juridisk likabehandling mm. Förhoppningen är, förutom att ett bildat och fritt folk utgör en hållbar nation, att samhället genom att erbjuda samtliga en chans att visa de går för, ska lyckas fånga upp också de talanger som förr i världen var dolda och inte hade tillgång till offentligheten: kvinnor, arbetare, socialt avvikande m.fl. Den här slags jämlikhet är det ingen som seriöst ifrågasätter idag. Den andra uppfattningen av jämlikhet däremot, den som kritikerna tycker sig se och anklagar aktivisterna för, handlar istället för lika möjligheter om att staten ska erbjuda alla en jämlik utkomst; och då talar vi snabbt om något helt annat – en kollektivistisk dystopi där ingen tillåts stå huvudet högre än någon annan, där samtliga privilegier och markörer är avskaffade. Då har vi lämnat den liberaldemokratiska samhällsutvecklingen och talar istället om någon form av kommunistisk utopi, en alltet nivellerande kontrollstat, maniskt upptagen av socioekonomisk millimeterrättvisa.
Skräckvisionen om woke framstår som en halmgubbe från höger.
För mig framstår den här skräckvisionen (som för åtminstone nämnde Peterson är fullt verklig) mer som en halmgubbe från höger än som woke-vänsterns reella politiska målbild. (Jag kan förstås ha fel, det finns alltid människor som hyser väldigt spännande idéer.) Vad jag uppfattat att man försöker göra, är inte att ersätta en patriarkal-kapitalistisk förtryckarstat med en social-egalitär förtryckarstat, utan att rikta den samhällsanalytiska strålkastaren på strukturella ojämlikheter och hinder som olika människor och människogrupper kan uppleva i en kultur och ekonomi, vars historia och traditioner formats av – och för – en viss socioekonomiskt och kulturellt definierad grupp, som ofta på grund av sitt ursprung och historia utgör dagens majoritet och elit. Den intersektionella analysen vill belysa ojämlikheter i vråar av samhället dit lagens språk inte kan nå, blotta osynliga värderingar och hierarkier som – också omedvetet – förfördelar dem som inte har möjlighet att identifiera sig med huvudfåran av kulturen.
Som analytiskt redskap kan intersektionell analys vara ett mycket intressant och fungerande verktyg att applicera på samhället, och att arbeta med också på högre akademisk nivå (vilket också gjorts i många år redan). Det samma gäller – för att dra tillbaka parallellen till 1970-talets vänstervåg – den dialektiska materialismen som var nymarxisternas samhällsanalytiska matris. Bristen hos bägge teorier, som väl i sig inte är helt misslyckade, är att de tycks förutsätta lika mycket som de försöker förklara; i marxismens fall att världsutvecklingen styrs av en oändlig strid om kontrollen av produktionsmedlen, att historien är en oupphörlig kamp mellan naturligt fientliga samhällsklasser. I feminismens fall att den socioekonomiska verkligheten består av en patriarkal hegemoni som gynnar och förfördelar individer enligt identitetspolitiska grupperingar.
Det är lätt att förstå den lockelse som marxismen och feminismen utövar på ett ungt, skärpt intellekt med en väl kalibrerad moralisk kompass, en person som inte bara vill förstå utan också förändra. Filosofen Sokrates har fått ge namn åt ett moraliskt postulat som kallas Den sokratiska determinismen, och regeln stipulerar att ”om en människa vet vad som är rätt, kan hon inte låta bli att handla”. Det är en lite antik antagelse, men kanske kan man här någonstans börja söka orsaker till den ibland olyckliga sammanblandningen av det akademiska uppdraget och den politiska aktivism som woke-universiteten idag anklagas för? Rollerna som lärare och ideolog kan lätt sammanblandas om det akademiska verktyget man använder avslöjar orättvisor som man råkar brinna för – man kan helt enkelt inte låta bli att handla rätt.
En kritisk fråga är om inte teorin skapar den verklighet den ska beskriva?
Den intersektionella feminismen liksom den dialektiska materialismen är väldigt breda och tänjbara modeller, som både förklarar och förutsätter sina världssyner. En kritisk fråga är därför huruvida de inte både förklarar lite för mycket – och samtidigt ingenting alls? Går teorierna, enligt Karl Poppers krav på vetenskaplighet, överhuvudtaget att motbevisa, eller utgör de bara självrefererande, invärtes koherenta begreppsuniversum som samtidigt skapar den verklighet som de ämnar beskriva? Är det frågan om vetenskap eller ideologi? Kanske är det både ock.
En akademiker ska naturligtvis få ha sina politiska preferenser och sin ideologiska världssyn, trots att det kan anses oklädsamt att visa färg, på samma sätt som politisk bias är lite kladdig att handskas med för till exempel en journalist, domare eller polis. Vi har säkert alla haft skollärare av den ena eller andra politiska övertygelsen, utan att det behövt påverka inlärningen. Jag minns några lärare man gott kunde misstänkt för fascistoida sympatier, och särskilt en tystlåten biologilärare på högstadiet som plötsligt en dag, i en bisats mer eller mindre, nämnde hur man ”i Sovjetunionen inte behöver hundra olika märken av tandkrämer – där använder man pengarna till att bygga barnsjukhus i stället”. I övrigt kan jag inte minnas att han skulle ha pådyvlat oss någon Sovjetinspirerad biologi. (Hade de inte planer på att odla vete i minusgrader?) Det är allas medborgerliga rätt och etiskt hållbart också för forskare att tillhöra politiska partier, ställa upp i val och sitta som ledamöter i riksdag eller fullmäktige, men i rollen som lärare är det inte försvarligt att överge sitt bildningsuppdrag, även om man anser sig ha funnit den slutliga, korrekta analysen. Till all undervisning måste höra att presentera också rivaliserande teorier, världssyner och ideologier som ryms inom ens ämne.
Någonstans här gick gränsen för den danska utbildningsministern Bertel Haarding då han år 1986 fattade beslut om att stoppa intagningen av nya studerande till institutionen för sociologi vid Köpenhamns universitet. Haarder hade länge irriterat sig på de nymarxistiska tendenserna vid uni, och tillsatt en expertgrupp bestående av tre internationellt erkända sociologer som kom fram till att sociologiinstitutionen ”levde i sin egen, självrefererande värld […] med få publikationer i internationella vetenskapliga journaler, och utan att studerande kommer i kontakt med den pluralism som läroämnet har att bjuda på”. I klarspråk sagt ansåg man alltså att sociologiska institutionen infesterats av dogmatiska kommunister som struntade i sitt akademiska uppdrag och istället använde institutionen för utövande av politisk aktivism.
Det är ytterst ovanligt för staten att gripa in i den akademiska friheten.
Det är ytterst ovanligt för staten att gripa in i den akademiska friheten, det finns väldigt få exempel på sådant ens i början av universitetens 600-åriga historia. Intagningsstoppet till sociologiska institutionen har av kritiker kallats för ”det borgerliga Danmarks största värdepolitiska seger under 1980-talet”, men Haarder, som företrädde det borgerligt liberala partiet Venstre, avvisade ännu i en nylig intervju att det skulle ha legat politiska motiv bakom hans ingrepp: ”För mig handlade det enbart om de forskningsmässiga svagheterna.” Det må man tro vad man vill om. Haarder och hans partikamrater skrev kritiskt om de ræverøde högskolorna redan i början av 1970-talet, då sociologen vid KU började radikaliseras. Elevintagningen till institutionen öppnade inte igen förrän 1992.
Med Haarders drakoniska tilltag, ”atomvåbnet”, i minnet riktar sig blickarna idag på Det Kongelige Danske Kunstakademi, som varit epicentret för woke-rörelsen i den danska högskolevärlden. Kunstakademiet figurerade för några år sedan i nyheterna för sexuella trakasserier och andra osakligheter, och man tillsatte en ny rektor i bildhuggaren Kirsten Langkilde, som skulle styra upp kulturen på skolan. Det blev dessvärre överstyr. Nu var ingen sak för liten för att anmälas, ”mikroaggressioner” och inkorrekt språkbruk ledde till anmälningar, och det började nu talas om hur ”representation” och ”identitetspolitiska överläggningar” dikterade den konstnärliga agendan, och hur ”institutionen är på väg att haverera i en hyperöverkänslig beredvillighet att låta sig kränkas, angivarmentalitet, militant feminism, trigger warnings och safe spaces med efterföljande kultur av rädsla bland studerande och – slutligen – konstnärlig stagnation”, som tidningen Weekendavisen beskrev situationen i november i fjol.
Redan i augusti 2020 hade en rad professorer på akademin skrivit till kulturminister Joy Mogensen (S) och anmält bristande förtroende för den nya ledningen, så när en grupp studenter i november under ledning av lektorn Katrine Dirckinck-Holmfeld kastade en gipsbyst av akademins grundare kung Frederik V i vattnet – ”en happening för att uppmärksamma Danmarks förträngda historia som slavnation” – rann bägaren över på kulturministeriet. Både Dirckinck-Holmfeld och rektor Langkilde fick lämna sina poster, vilket minister Mogensen i en facebook-post explicit kopplade till ”problemen kring de identitetspolitiska strömningarna som Kunstakademiet lider av”.
Som ny rektor anställdes i början av april i år Lars Bent Petersen, som förutom att han också är bildhuggare, delar sin företrädares uppfattning om konsten som ett samhällskritiskt ämne. Bent Petersen slog igenom 1994 med en konceptuell installation kring danskhet och nationalkänsla men – får det väl antas – saknar Langkildes aktivistiska ådra.
Den ledartext som i Finland antände debatten om ideologiserade högskolor visade sig vara skriven av Saska Saarikoski, chef för Helsingin Sanomats ledarredaktion och väldokumenterat överkänslig för sin egen generations röda våg, särskilt taistoiterna – de ljudliga, Sovjetvänliga minoritetskommunisterna som var populära på högskolorna. Saarikoski och HS har i några artiklar lyft fram Konstindustriella högskolans gamla rektor Antti Hassis självbekostade memoarbok Hassin paperi, där han minns den politiska turbulensen vid skolan under 1970-talet – något som uppenbarligen fortfarande orsakar honom ”mardrömmar och avsky”. Liksom vid Kunstakademiet år 2020, rådde på 1970-talets Konstindustriella högskola, skriver Hassi, en kultur av angiveri, men då handlade det inte om sexuella kränkningar eller bristande diversitet och representation, utan om att skvallra på lärare och elever som ”hyste anti-sovjetiska attityder”. Det är inte otänkbart att rektor Hassi gärna hade sett att finska undervisningsministeriet gripit in med samma resoluta hand som Bertel Haarder gjorde på sociologen vid KU 1986, men problemet var förstås att finska statsmakten av rädsla för repressalier från Sovjetunionen, drog sig för att motarbeta taistoiterna.
Det finns alltid de som vill göra sina tankar till ideologi, till handlingsimperativ och till religiösa övertygelser.
Trots att det finns vissa uppenbara familjelikheter mellan radikalströmningarna idag och för femtio år sedan, är det knappast heller skäl att överdriva och understrecka dem. Woke-rörelsen har för det första ingen kärnvapensupermakt med imperialistiska ambitioner i ryggen, och stora delar av den moderna feminismen arbetar för sund social hänsyn och alldeles relevanta insikter i dolda strukturella privilegier, som det är både intressant och perspektivbreddande att bekanta sig med. Det finns självfallet alltid spjutspetsar som vill göra sina tankar till ideologi, till handlingsimperativ och till närapå religiösa övertygelser, och ibland går det för långt – överdosering på egen rättfärdighet skapar tunnelseende och oskyldiga kommer alltid att drabbas. Jag är själv rätt blasé på det uppenbara behovet hos ”pånyttfödda” woke-själar att predika sin nyupptäckta moralkodex. Ändå kan jag tycka att den attack och de misstankar om subversiva politiska motiv som riktas mot rörelsen, vare sig vid högskolor eller på arbetsplatser, i mångt och mycket är paranoida farbröders behov av ”en god fiende”. Och om woke ibland rinner över i fanatism och osakligheter, är nog inte skotten mellan konservativa intellektuella och allsköns chauvinister, manssaksmän och bigotta grupper maskerade till yttrandefrihetskämpar särskilt täta heller. Det är symptomatiskt att kampen mot Kunstakademiet nu leds av rabulisten Morten Messerschmidt, högerpopulistpartiet Dansk Folkepartis kulturpolitiska talesman.
För det ska väl inte vara regeringens sak att lägga sin tumme på vågen i den ideologiska samhällsdebatten? Jag finner det svårt att försvara Haarders ingrepp 1986, kanske också Mogensens 2020 då han (med all sannolikhet) pressade rektor Langkilde att avgå. Är man rädd för den långvariga inflytelse över bildning och arbetsliv som en politisk inriktning, i det här fallet woke-generationen, kan få – eller för den delen den uppseglande anti-demokratiska chauvinismen – gäller det att bemöta dem med egna, bättre ideologiska argument. ”Idéernas fria marknad”, kallades det visst en gång. Åtminstone så länge som de vinnande idéerna var ens egna.
(Bild: W. Allen; A Birmingham Prize Fight, 1789. Birmingham Museums Trust / Unsplash)
________
Janne Strang (f. 1974) är skribent och kurator för Förlagets innehållssida FRLGT. Mer av Janne hittar du här nedan:
