I FRLGT:s serie av utdrag ur Förlagets aktuella böcker presenterar vi här ett stycke ur En stark flicka från Johanna Holmströms aktuella novellsamling Handbok i klardrömmar.
DAGEN DÅ SANDRA mötte döden var en alldeles vanlig torsdag. Hon hade vaknat tidigt och krupit ur sängen för att dra ner rullgardinen och stänga fönstret som hade lämnats öppet kvällen innan, och en kort stund hade hon stannat där, framför rutan med utsikt mot bakgården med grillen och gräsmattan och syrenerna, både lila och vita, som nu slagit ut i svällande klasar av blom. Gryningsljuset var grått, nästan matt, men mättat av doften av nyklippt gräsmatta, och hon kände sig öppen och närvarande, med en tunn och kall rysning av nattluft över axlarna. Huden knottrade sig på överarmarna och det gick en skälvning över nyckelbenen när hon grep tag om fönsterkarmen och drog igen fönstret. Någon sekund senare försvann hon ur sikte och Jonas kunde andas ut igen.
Det hade klämt till över bröstkorgen när han såg henne. De smala axlarna, de tunna armarna, deras tydliga muskulatur under den släta, ljusa huden. Det blonda håret var fäst i en hästsvans, samma frisyr som dagen innan, och ansiktets oval verkade lysa mot honom där han stod längst borta, vid den yttersta kanten av gräsmattan, nästan inbäddad i syrenerna som Sandras pappa Rudde älskade så högt. Lukten av nyklippt gräs låg tjock och söt i luften och den gjorde honom yr. Påminde honom om Sandra. Skulle alltid göra det, speciellt efter den morgonen.
Det blev stilla bakom rullgardinen, men han stod kvar ännu en liten stund. Kände på gryningen runt sig, försökte reda ut vad det var som pågick inom honom. Trycket som lindrades bara av att se henne, men som inte försvann helt och hållet, snaran som låg och skavde runt halsen, helt konkret var den, ett rep han hade stulit från farsans garage. Känslorna som surrade i kroppen. De påminde honom om när han en gång satte foten i ett getingsbo när han var sju år gammal. Länge stod han där och undrade vad det var som hände innan han insåg att det var smärta han kände och han började springa. Efter det var kroppen i uppror en lång stund. Benen darrade och hjärtat klappade. Om han kunnat hade han rusat ur sig själv, klättrat ur sitt eget skinn, släckt den glödande känslan av giftet som spred sig från betten till hela hans kropp och förlamade hans lemmar. Han var inte allergisk, men överkänslig, och kroppen gick i akut chocktillstånd. Han blev sjuk sedan, fick feber, svettades och var illamående. Men han dog inte. Det var inte som med Sandra. Bålgetingarna var inte lika med döden.
Morgonen blev kornig och sedan alldeles ljus. Solen steg långsamt och runt Jonas började förorten vakna. Altandörrar öppnades och hundar skällde och gnälldenär de sattes i koppel för att rastas. Luften var ljummen, nästan varm. Det skulle bli en het dag. Om tre veckor och två dagar skulle sommarlovet börja och förväntan över ferierna låg över blombänkar och plaskbassänger. Sandra skulle träna basket och Jonas skulle vara död. Hängd i trädet dit de brukade gå tillsammans när de ännu var ihop.
Sexton år gammal. Det är ingen ålder alls. Det är bara patetiskt.
Så hade han tänkt, Jonas, där han stod med repet om halsen och tittade upp mot hennes fönster. Hans Sandra, han tänkte så fortfarande, fast det var några veckor sedan hon gjorde slut. När han hörde hasande steg och en hostning på andra sidan syrenhäcken bakom sin rygg vände han snabbt om och gick till mopedbilen som stod parkerad ett och ett halvt kvarter bort för att inte väcka uppmärksamhet. Det var bäst att inte synas till i Sandras kvarter, bäst att inte kunna förknippas med hennes person eller låta någon bli varse om hans närvaro. Han var ju ingen stalker. Ville bara se henne igen, en allra sista gång.
Efter att hon stängt fönstret och dragit ner rullgardinen somnade hon om och sov sedan länge, drömlöst. Vaknade då ljudet av mammas och pappas morgonbestyr nådde henne via den öppna dörren och slängde raskt av sig täcket och rullade ner på golvet som en ninja. Hon hade alltid varit bra på att stiga upp. Hon sträckte ut armarna och föreställde sig att hon var på ett hemligt uppdrag, kanske i färd med att stjäla dyrbara konstverk från en utställning i Ateneum, eller ännu hellre Louvren, eller att hon var nere i katakomberna i Odessa där hon hade som uppgift att avslöja ett hemligt brödraskaps planer på att ta över världen. Några kvällar tidigare hade hon sett den senaste Wonder Woman-filmen på bio tillsammans med Fanny och Heidi och känt hur hela kroppen dånade i takt med ljudeffekterna som fick stolarna i salongen att skaka. Det var första gången de kunde gå på bio efter pandemin som hållit alla nöjen stängda i nästan tre års tid, och det var som att mätta varje cell med något slags nödvändigt livselixir som hon inte ens hade vetat att de behövde.
Ja, hade hon tänkt. Ja! Ja! Ja!
Det hade tagit flera dagar för kroppen att återhämta sig från upplevelsen, och helt hade hon inte ännu kommit ifrån den där hon smög ner för trapporna, tyst och på tå, för att hopkurad kunna ta sig in i köket och undgå att bli sedd av mamma som redan hade lagt upp ägg och toast med gräslöksost och gurka på sin egen tallrik. Medan mamma stod med ryggen mot frukostbordet kröp Sandra över golvet och satte sig under bordet. Sträckte upp en hand och fick tag på tallriken, och när mammas kaffekopp landade på platsen där hon lämnat en välfylld tallrik för mindre än fem minuter sedan fick hon finna sig i att den var länsad och att Sandra redan var på väg ut ur köket på andra sidan köksön med en hastighet och en tystnad som skulle ha fått Gal Gadot att dra upp ena mungipan i ett erkännande småleende.
På matematiktimmen tecknades Jonas ner som frånvarande, och på historielektionen likaså. Blickar utbyttes och Sandra höll ögonen fixerade vid anteckningarna på datorn och lät blicken följa öglorna i årtalet 1883.
”E de nån som vet vart han e?” frågade Ville och ett mummel som kunde tolkas som jakande eller nekande gick genom ansamlingen av kroppar i olika stadier av vårtrötthet.
”Kanske han strejkar för klimatet”, svarade någon, följt av skratt.
I det skedet av skolåret hade de flesta redan försatt hjärnan i sommarlovsläge. Abiturienterna spökade i korridorerna för att tömma sina skåp eller besöka kansliet. Tvåorna hade redan börjat fira att de blivit äldst i skolan och ettorna var i ett tillstånd av psykiskt trauma efter det första, hårda året som förstaklassister. Ingen orkade bry sig om en kompis som hade bestämt sig för att ta ut sommarlovet i förtid – det hade ju redan blivit uppskjutet med flera veckor. För att vara ärliga önskade de alla att de kommit på samma idé. Det var bara Sandras händer som stack, Sandras fingrar som brände. Hon vände på huvudet och såg in i Miksus ljusturkosa ögon, samma färg som simbassängsvatten. Miksu höjde på de hårt stencilerade ögonbrynen och Sandra vände bort blicken igen.
___________
Johanna Holmströms noveller börjar till synes vardagligt men det lurar alltid något oroväckande i periferin. Silja gömmer en morbid hemlighet i sin frysbox, Desiré önskar i smyg att hon blev en manet och Julia anländer till Barnträdgården då de sista fåglarna faller från skyn.
Läs flera utdrag ur Förlagets böcker här nedan och på FRLGT.
Maria Turtschaninoff: Utdrag ur Arvejord
Ulla-Lena Lundberg: Utdrag ur Lyser och lågar
Henrika Ringbom: Utdrag ur Av ljuset för ljuset
Sara Ehnholm Hielm: Utdrag ur Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka
Ann-Luise Bertell: ”Undersökningen” – ett utdrag ur Glöm bort din saknad
