Mikko Majander: Kampen mot ”post-sanningen” förtjänar bättre

Förlaget 14 april, 2021

Debatten om mer och mindre trovärdiga vetenskapensgrenar har rasat i Finland sedan början av april, då landets ledande tidning på ledarplats beskrev konst, humaniora och samhällsvetenskaper som styrda av ideologi. Historikern Mikko Majander svarar på kritiken, och ser det istället som en styrka hos historieforskningen att olika perspektiv och berättelser kan leva bredvid varandra.

”Vetenskapen borde berätta bekräftade sanningar om världen runt oss.” Så börjar en artikel i Helsingin Sanomat (8.4.) som behandlar först och främst ekonomivetenskapens svårigheter att hantera dagens (eller 2000-talets) realiteter. Artikeln är en fortsättning på debatten som började fem dagar tidigare, då HS ledarskribent lyckades dra en rätt märklig slutsats av taistoiternas (de finska minoritetskommunisternas -red.) aktivism vid Konstindustriella högskolan i Helsingfors på 1970-talet: ”Ju längre bort man kommer från vetenskapens kärna mot samhälleliga, humanistiska och slutligen konstnärliga ämne, desto mindre empiri finns det i den akademiska tävlan, och desto mera ideologi.”

Den klumpiga och arroganta formuleringen provocerade häftiga reaktioner, vilket ju är typiskt för sociala mediers tidsålder. Jag kände själv ingen iver att delta i kören, varken med en dömande, smart eller ironisk tweet. Ändå fick debatten mig – i egenskap av yrkeshistoriker och docent – att fundera över vad min självförståelse varit i relation till ”vetenskap”. Här kommer några reflektioner, men först en illustrativ historia:

Det var en gång en historiker som publicerade en tjock bok om ett politiskt känsligt tema. Hen hade använt sig av ett arkiv som nyligen blivit tillgängligt och förväntningarna var förstås höga – massor av oanvänt källmaterial låter ju som en drömsituation för en ambitiös forskare. Men frasen ”först in, först ut” har en dålig klang bland historiker och inte bara på grund av avundsjuka. Boken fick mördande kritik där till och med kollegans yrkeskunskap och hantverksförmåga ifrågasattes, trots att hen hade doktorerad vid ett ansett universitet.

Kvaliteten ökar inte med antalet källor, utan genom fruktbara synvinklar och genomtänkt analys.

Den stackars forskaren försvarade sig genom att hänvisa till de nästan tusen fotnoterna i boken – var inte det ett bevis på att studien fyllde vetenskapliga krav! Tyvärr underströk argumentet bara att hen hade missförstått själva kärnan av den akademiska utbildningen. Kvaliteten ökar inte automatiskt med antalet källor (för att inte tala om antalet noter) utan genom fruktbara synvinklar och genomtänkta analyser som man länkar samman till en trovärdig helhet. Det förflutna är inte en färdig berättelse som man avtäcker, utan den måste skapas i öppen dialog mellan existerande och tidigare uppfattningar samt gångna tiders spår.

Jag började studera politisk historia år 1985 vid statsvetenskapliga fakulteten i Helsingfors universitet. Frågan om ämnets ”vetenskaplighet” verkade då vara viktig ur två synvinklar; teorier och metoder betonade skillnaden till ”den humanistiska historien” samtidigt som de berättigade vår plats bland andra samhällsvetenskaper. Så bekantade jag mig med Georg Henrik von Wrights syn på vetenskapsfilosofins traditioner, samt Rolf Torstendahls och Thorsten Nyboms Historievetenskap som teori, praktik, ideologi och andra motsvarande böcker. Metodologisk litteratur var ofta svår att begripa, men det tog jag som ett tecken på dess högre värde.

Huvudtrenden tycktes vara emot gammalmodig ”källfetischism” där empiriska material ansågs tala för sig själv. Den självmedvetna forskaren lyftes fram som en motvikt mot en sådan naiv objektivitet. Idealet blev istället att kritisk frågeställning ansågs lika viktig som de möjliga svaren, och akademisk debatt garanterade framsteg i forskningen, i enlighet med principen om att bästa argumentet vinner.

Den självmedvetna forskaren lyftes fram som en motvikt mot en naiv objektivitet.

Samtidigt fortsatte vardagspraktiken mestadels i ”gamla goda” spår. I bästa fall fann teoriinsatser en plats på magister- och doktorsavhandlingarnas inledningskurser, innan man fortsatte forskningen bland arkivmaterial och använde intuitiv källkritik som en pragmatisk arbetsmetod. Teorin var sas. frigjord från, och påverkade inte nämnvärt, den empiriska forskningen.

Postmodernismen eller ”den språkliga vändningen” (the linguistic turn) kändes på sätt och vis befriande i den meningen att naturvetenskapens ideal förlorade sin ställning som det akademiskas alltomfattande måttstock. Man behövde inte leta efter En Historia För Alla, utan olika historiesyner kunde legitimt leva sida vid sida, baserad i olika utgångspunkter och perspektiv.

Nackdelen var faran för relativismen. Är det inte så, att utan klara kriterier hamnar man i en ohållbar situation, där alla tolkningar måste uppfattas som lika sanna och värdefulla, vilket skulle leda till att all forskning i grund och botten styrs av ideologi? Jag har aldrig förstått varför pendeln på detta sätt skulle behöva slå från den änden till den andra.

Nästan omedvetet reproduceras de stora nationalistiska berättelserna, utan hänsyn till minoriteter eller historiens förlorare.

Postmodernismen fick aldrig riktigt fotfäste bland historiker men kanske hjälpte den även dem att fundera över hur man (inte bara som forskare) nästan omedvetet reproducerar till exempel stora nationalistiska berättelser, utan hänsyn till olika minoriteter, tidens sidospår eller historiens förlorare.

För mig personligen har det länge varit egalt huruvida historieforskning klassificeras eller karakteriseras som vetenskap eller inte. Det är en stor rikedom att historia väcker brett allmänt intresse och man kan närma sig både specialister, entusiaster och amatörer med samma språk.

Samtidigt är det klart att historia hör hemma i den vetenskapliga världen, var man än vill placera dess kärna. Akademisk utbildning ger ingen ensamrätt till forskning men den skolar nog förmågan, och den kollektiva kritiken kontrollerar kvaliteten, på gott och ont. Systemet är inte utan brister men i princip kapabelt att korrigera sig självt.

Det är sedan en annan sak hur akademisk forskning lyckas påverka den allmänna historiesynen. Där har massmedier och nöjesindustrin, film och litteratur mm, säkert bättre medel och möjligheter. Ändå är det ett misstag att nedvärdera den humanistiska forskningens och samhällsvetenskapens trovärdighet.

Ur historieforskningens synvinkel är det löjligt att sätta emipiri och ideologi i motsatta vågskålar.

Ur historieforskningens synvinkel är det löjligt att sätta ”emipiri” och ”ideologi” i motsatta vågskålar. Källfetischismen förhindrade aldrig ideologiska tolkningar. För det andra är det oanständigt att stämpla någonting som a priori ideologiskt utan att presentera ett enda konkret argument.

Kampen mot ”post-sanningens tid” förtjänar bättre än vad Helsingin Sanomat bjuder på sina spalter.

(Red. tillägg: Elva dagar efter den ursprungliga ledartexten, beklagar Helsingin Sanomats chefredaktör Kaius Niemi de olyckliga formuleringarna och försäkrar att de inte representerar tidningens linje, som ”snarare står på samma sida i samhällsdebatten som forskningen”.)

(Foto: Attentie Attentie)

_______

Mikko Majander (f. 1964) är docent i politisk historia vid Helsingfors universitet och samhällsanalytiker vid Tankesmedjan Magma.