Jag blev tillfrågad att skriva om Tove Janssons liv för nya sajten tovejansson.com. Det var klart jag ville skriva! Men kunde jag?
I jämförelse med Tove Janssons livsverk känner jag mig ganska liten. Ungefär lika liten som den lilla personen som i kapitlet Stenen i Bildhuggarens dotter rullar hem en stor sten. Personen är övertygad om att stenen är full av silver, och hon kämpar och sliter med stenen, först i rännstenen, sedan uppför trapporna. Stenen är lika stor som hela hon. När hon närmar sig hemdörren flera trappor upp faller stenen ändå ner som en meteor från balkongen – allt jobb förgäves, och så mycket silver hon förlorat!
Det var klart jag ville skriva! Men kunde jag? Jag har varken en doktorsavhandling i ryggen eller ett släktskap med Tove Jansson. Vi har aldrig träffats och jag har inte låtit tatuera in någon muminfigur på min kropp. Ändå är min intimitet med hennes böcker stor, så där som det blir med särskilt kära författare.
Det var klart jag ville skriva om Tove. Men kunde jag?
För länge sen fick jag Sommarboken i present av min mormor och blev väldigt glad. Mormor var ingen bohemisk konstnär, tvärtom var hon en arbetsmyra gift med en lastbilschaufför, hon jobbade som bokförare på K. Hartwall. År 1996, samma år som Tove Jansson och Tuulikki Pietilä gav ut Anteckningar från en ö, om deras älskade holme i Pellinge skärgård, köpte min mormor och morfar en fiskares stuga på Pellinge. Fiskaren hade monterat sina båtmotorer inne vid sitt matbord. Jag var fyra år gammal och om somrarna återkom de där berättelserna om Tove Jansson på ön, hon blev allt det där praktiska och vardagliga med en person som faktiskt levt och verkat inom räckhåll.
Det är viktigt med förebilder inom räckhåll. När jag fick frågan om att skriva biografin om Tove Jansson insåg jag att det var en signal för mig att sätta mig ner med hennes livsverk igen. Jag har haft stor nytta av biografier, böcker, forskning, föredrag, essäer och intervjuer som gjorts om Tove Jansson. Genom att ta in så mycket som möjligt av deras syn har jag låtit min egen syn bli mer universell.
Det som är störande med att alltid vara förankrad i sin egen samtid är att man tvingas tänka på Tove Janssons trettiotal medveten om hur det senare gick. Det är ett ständigt kommenterande, analyserande och värderande. Det är ett utifrån, och när jag satte mig ner för att skriva Tove Jansson så var jag fast besluten om att göra det inifrån.
Eftersom jag skrivit biografin i presens har jag ofta tänkt att jag är en tidsresenär, att jag umgås med Tove Janssons i hennes samtid.
Jag hade ju fått en alldeles unik möjlighet: Att försöka fånga hennes röst och tid. Eftersom jag skrivit biografin i presens har jag ofta tänkt att jag är en tidsresenär, att jag umgås med Tove Janssons i hennes samtid. Jag har tänkt att allt hon sagt i sina brev är riktat direkt till mig för att vi är vänner. Novellerna har jag läst som om hon berättar dem enkom för mig, som om hon för min skull har kapslat in hemliga budskap, som jag kanske är ensam om att förstå, eller i alla fall: förstå just som jag gör.
Utöver Tove Janssons konst och direkta intervjuer med henne, har mitt främsta rättesnöre varit de brev som finns utgivna i Brev från Tove Jansson. Dit har jag ständigt återvänt för att minnas kronologin och hennes känslor och ord. När hon skriver om hur det är att närma sig trettio år känner jag igen mig: ”Vad spelar det för roll om jag inte inför mig själv lever värdigt?” Hon märker att tiden är knapp, valen är många, att man fått syn på ensamheten och att det är allt svårare att hålla fast vid det man tror på.
Det är konstigt, för mänskor som kan skriva och fånga livet på det sätt som Tove Jansson kan, de kan förklara varandet på ett så mänskligt sätt att allt faller på sin plats. Hon gör det inte i varje text eller i varje bild, hon gör det inte hela tiden. Men då det händer är det vackert. Jag känner mig som en vän.
________
Hanna Ylöstalo är litteraturvetare och redaktör på Förlaget. Sajten om Tove Jansson där också Hannas biografi om Tove ligger, lanseras 3 december 2021.
