I mitten av december var jag på ett möte i Helsingfors och skulle köpa en smörgås att äta i bussen tillbaka till Åbo. Ett gäng tonårspojkar skrattade och fittades med varandra i K-supermarket Kampen där jag befann mig. En kille slängde den andras mössa på golvet i butiksgången och ägaren av mössan visade fingret åt resten av gänget. Efteråt följde en brottningsliknande uppvisning då killgänget slängde varandras mössor och kepsar på butiksgolvet.

Det hela triggade igång minnet av när en klasskamrat tagit min lippis och spottat på den när jag var i ungefär 11-årsåldern. Gång på gång spelas minnet upp, hur jag hittade den på golvet i skolan och hur jag skämdes över hur äcklig jag var, för det var så det måste ha varit. Jag måste ha varit så äcklig att jag var värd spottloskan på min huvudbonad.

Min lizard brain tar över och försöker bearbeta det här minnet. Jag går runt i butiken och fingrar på olika frukter i kanske tjugo minuter utan att förstå var jag är och vem jag är. Jag klarar bara av att fokusera på frukterna. När jag stått och stirrat på de importerade frukterna en stund lyfter jag blicken och där står en kvinna som verkar känna igen mig. ”Hej, visst hade du ett sommarprat? Det var tankeväckande och fint, tack för det!” Vad vittu är ett sommarprat? Jag står och håller i ett granatäpple och fattar inte vad den här människan talar om.

Jag hittar ut ur butiken och läser på mitt bankkort vad jag heter. Jag googlar mitt namn och får fram att jag är någon sorts aktivist och poet som vunnit priser och får tala i radion och allt möjligt skit. Det tar ännu en timme innan jag helt är mig själv igen. Jag har missat bussen.

Jag hittar ut ur butiken och läser på mitt bankkort vad jag heter.

Efter att mitt sommarprat sändes i augusti 2019 skickade några av dem som på ett eller annat sätt varit inblandade i mobbningen meddelanden åt mig. Innehållet var rätt långt samma i alla: det var mycket ånger och önsketänkande om att saker borde ha gjorts på annat sätt. Man borde inte ha skrattat med, man borde inte ha spätt på rykten, man borde ha sagt åt sitt barn att inte knuffa ner Rosanna nerför trapporna – det var många saker som borde ha gjorts. Men det gjordes inget och jag tog på mig skulden för vad andra sagt om mig.

Jag beskyllde mig själv för att vara dum och mindre värd, jag tog åt mig av det som sagts om mig som barn. Det här ledde till att jag utvecklade PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) i tonåren och ibland när jag får flashbacks till saker som hänt i min barndom börjar jag dissociera. Dissociationen gör att jag inte längre är medveten om min omvärld och självbilden försvinner totalt. Det var det som hände i Kampens K-supermarket – jag började dissociera och förstod inte vem jag var.

Sedan jag debuterade som författare har dissociationen blivit värre eftersom det gått för bra för mig. Det låter kanske motstridigt att det skulle bli värre av att mitt liv karriärmässigt går bra, men det beror på att jag alltid nedvärderat mig själv. Jag är inte van vid att få beröm och bli igenkänd i en K-supermarket. Jag är inte van vid att på det här sättet bli uppmuntrad till att göra sådant som jag älskar, vilket då är att skriva poesi och försöka hjälpa andra så gott jag kan. Jag är van vid tanken om en spottloska på min lippis.

Jag har stannat kvar i en person som inte längre egentligen existerar.

Min självbild efter min bokdebut har inte överhuvudtaget hängt med den offentliga bild som har skapats via medier och alla författaruppträdanden. Ofta handlar den offentliga delen som författare om en roll som man tar på sig och jag har haft svårt att hitta mig själv den där rollen. Felaktigt har jag sett mig som något sorts offer för allt mänskligt hat som finns och gärna tagit på mig offerkoftan, just för att jag identifierat mig som ett slaget barn.

Även om jag fått stryk i skolan och blivit utnyttjad på grund av min naivitet som barn och tonåring, definierar det inte hela mitt samtida jag.

Det kommer alltid att finnas folk som ogillar mig och ger kritik, men jag är inte ett offer för hat på samma sätt längre. Egentligen är jag i en mycket privilegierad position då jag har möjlighet till att försörja mig som estradpoet på heltid och rätt långt får fylla mina dagar med sådant jag vill göra. Jag har helt enkelt stannat kvar i en person som inte längre egentligen existerar.

Det är upp till mig att våga bryta mig ur den här offerrollen.

När jag spelade in mitt sommarprat satt jag och grät i inspelningsbåset, för jag hade svårt att hantera tanken på hur många som nu skulle få veta att jag varit hatad. Tusentals människor vet nu att jag har autism och att jag är fucked i huvudet. Däremot finns det hur många saker som helst som alla de där tusentals människorna inte vet om mig, och det är upp till mig att våga bryta mig ur den här offerrollen och visa någonting annat.

Så jag förlåter dig. Jag förlåter dig för att du hånade mig, frös ut mig, spottade på min lippis och skrattade. Jag förlåter dig för att ditt barn var jävligt mot mig och att du inte sa emot trots att du visste. Men mest av allt förlåter jag mig själv, för att jag varit så elak mot mig.

Förlåt mig, Rosanna.