Järtecken i skyn. De blir allt fler och de kan ses allt oftare – kinesiska jaktplan kränker numera ständigt det taiwanesiska luftrummet. Efter att Kina hårdfört tvingat Hong Kong, Tibet och Xinjiang under centralmaktens kontroll, är frågan huruvida Taiwan kan hålla stånd och förbli oberoende från Fastlandskina. Och kommer USA att ta öriket i försvar om det nya kalla kriget plötsligt blir hett, frågar journalisten John Illman i sin essä.
Taiwan eller officiellt Republiken Kina har genom historien haft stor geopolitisk betydelse. Öriket som tidigare kallades Formosa har vid olika tider legat under nederländskt, kinesiskt och japanskt styre. Huvudön Taiwan är belägen mindre än 150 kilometer från det kinesiska fastlandet, och ett stenkast från de yttersta skären som tillhör Japan respektive Filippinerna. Mindre taiwanesiska ögrupper såsom Matsuöarna ligger endast några tiotals kilometer från det kinesiska fastlandet.
Taiwans rådande kontroversiella politiska status uppstod efter det kinesiska inbördeskriget åren 1927–49. Nationalistpartiet Kuomintang med Chiang Kai-Shek som ledare fick vid krigsslutet se sig besegrade och flydde då till Taiwan medan de revolutionära kommunisterna och Mao Zedong installerade sig vid makten på fastlandet. I praktiken har Taiwan varit en självständig stat sedan år 1949 med oberoende politiskt liv och egen flagga, men majoriteten av taiwaneserna talar fortfarande mandarin som modersmål, liksom man gör på fastlandet. Till en början styrdes Taiwan auktoritärt precis som Kina, men inför det omvälvande decennieskiftet 1990 inleddes den utveckling i riktning mot demokrati som man idag vill se bevarad.
Julie Yu-Wen Chen är professor i kinesiska studier vid Helsingfors universitet och uppvuxen på Taiwan. Hon konstaterar att Taiwan ännu är en ung demokrati som håller på att mogna. Kinas kommunistparti har alltid ansett att Taiwan, som alltså officiellt heter Republiken Kina, inte är en egen stat utan en naturlig del av Folkrepubliken Kina, och sedan Folkrepubliken vuxit sig allt starkare både ekonomiskt och militärt har många länder valt att trappa ner samarbetet med Taiwan för att bekänna sig till den så kallade One China-doktrinen, att det endast existerar ett enda odelbart Kina – Folkrepubliken som styrs från Peking.
Med Kinas växande betydelse har många länder valt att acceptera doktrinen om ett odelbart land.
Hittills har USA varit Taiwans främsta allierade i sin strävan att förhindra kommunismens framfart i Asien. Idag grundar sig den amerikansk-taiwanesiska alliansen officiellt på värnandet om det demokratiska samhällsskicket, men strategiskt vill man också motverka Pekings expansionism. Kinas diktatoriska ledare på livstid Xi Jinping vill gärna se en politisk återförening mellan fastlandet och Taiwan, och räknar sannolikt inte bort alternativet att ta till militära medel för att uppnå den målsättningen. Xi använder sig av stark nationalistisk retorik när han talar om ambitionen att återförena Taiwan till riket, och åtminstone inför hemmapubliken påstår han att inte ens USA kommer att kunna stoppa dem. Tvärtom är det USA:s närvaro i Östasien som bidrar till destabilisering av regionen, enligt Xi.
Just nu pågår vad vissa politiska bedömare kallat det nya kalla kriget, där de två kärnvapenmakterna står och väger sina optioner. Skulle Kina välja att gå till anfall mot Taiwan hamnar man sannolikt i het strid också med USA – en militär sammandrabbning som riskerar dra in världen i en snabbt eskalerande global konflikt, eventuellt ett tredje världskrig. Frågan som bland andra historikern Niall Ferguson ofta ställt är huruvida en konflikt ens är möjlig att undvika; Thukydidesfällan erbjuder en historisk modell för hur rådande supermakter alltid räds nya utmanare till sin hegemoni, och mer eller mindre automatiskt dras in i krig för att förhindra det.
I och med att Kinas ekonomi har växt explosionsartat sedan slutet av 1900-talet har landet också haft möjlighet att rusta upp en stark militär. Dess uppgift är å ena sidan att hålla ordning i det egna landet och att kväsa regimkritiker – jämför till exempel massakern på Himmelska fridens torg år 1989 – och å andra sidan har militären nu även kapacitet att kontrollera allt större havsområden i det omtvistade Sydkinesiska havet. Kina vill ha de strategiska farlederna under sin kontroll eftersom stora varumängder skeppas genom bland annat Malackasundet i Indonesien. En allt starkare kinesisk marin utgör också ett direkt hot mot Taiwan.
Även Taiwans ekonomi har haft god tillväxt under en längre tid, och det är mycket tack vare Taiwans högt utvecklade teknologi som öriket har kunnat behålla sitt oberoende av Peking och goda handelskontakter till andra länder – till exempel är företaget Taiwan Semiconductor Manufacturing TSMC världens ledande tillverkare av eftertraktade halvledarkomponenter. Taiwans ekonomi tillhör de sju största i Asien sett till BNP och ligger i topp tjugo i hela världen. Även om Taiwan alltjämt har betydande handelskontakter med omvärlden är de diplomatiska mer begränsade: Av 193 medlemsländer i Förenta Nationerna har endast fjorton fulla diplomatiska kontakter med Taiwan. De är främst små öriken och några sydamerikanska länder, plus Vatikanen. Inte ens USA upprätthåller en ambassad på ön, liksom inget EU-land heller.
Av 193 medlemsländer i FN har endast fjorton diplomatiska kontakter med Taiwan.
Tidigare representerade Taiwan hela Kina i olika internationella forum, men med Folkrepublikens framsteg på den internationella spelplanen, uteslöts Taiwan 1971 ur Förenta Nationerna. Särskilt sedan 1990-talet har allt fler länder valt att följa Pekings linje om One China. Men nu verkar pendeln börja vända igen, eller åtminstone hejdas. Bland annat Litauen har knutit närmare kontakt med Taiwan, och vill öppna ett representationskontor på ön. I gengäld tänker Taiwan öppna en egen ambassad i Vilnius, vilket förstås irriterar Peking. Kina har kallat hem sin ambassadör från Litauen och önskat att Litauen ska göra samma sak. Litauen, med egna historiska minnen av att ligga i skuggan av Sovjetunionen, har varit en av de starkaste kritiska rösterna mot Kinas auktoritära utveckling och dess retorik mot Taiwan.
Vad vill då Taiwan själv? Dagens politiska ledare önskar inte en återförening med Kina, utan fortsatta demokratiska förhållanden. President Tsai Ing-Wen poängterar i en intervju till den brittiska tidningen The Economist att landet är en självständig stat och inte en del av Kina. I Taiwan ordnar man till exempel fria och allmänna parlamentsval, vilket inte sker på fastlandet. Professor Yu-Wen Chen lyfter fram generationsfrågan, att det är främst unga taiwaneser som inte vill vara en del av Fastlandskina. Det är nu över sjuttio år sedan nationalisterna tog Taiwan medan kommunisterna lade beslag på fastlandet, och ju längre tid som förlöpt, desto större har andelen av Taiwans befolkning som ser sig som taiwaneser med en egen separat identitet vuxit.
Under senare år har kommunistpartiet aktivt kväst demokratiutvecklingen i Hongkong, begått kulturella folkmord mot både Tibet och uigurerna i Xinjiang-provinsen, och nu befarar man att Pekings fokus riktas mot Taiwan och ett införlivande av ön i sin maktsfär. Hongkong med sin befolkning på 7,5 miljon invånare var ett överraskande lätt byte för Kina, men också det faktum att halvön har en landsgräns med Kina underlättade raserandet av den liberala demokratin. Det är mycket tveksamt huruvida närliggande stater såsom Filippinerna eller Japan skulle ha militär kapacitet eller politisk vilja att komma till Taiwans undsättning ifall Kina skulle inleda en ockupation.
De flesta bedömare anser att en regelrätt kinesisk ockupation av Taiwan inte är aktuell – Kina har för många problem på hemmaplan.
De flesta bedömare anser ändå att en regelrätt kinesisk invasion och ockupation av Taiwan inte är aktuell, åtminstone inte i nuläget. Kina dras med en rad stora samhällsproblem som regimen borde lösa innan man tar till alltför drastiska åtgärder. Allt färre barn föds i Kina, landet har en åldrande befolkning och utbredd fattigdom i många områden. John De Rosa lyfter upp i sin essä Social Problems in Communist China några ytterligare problem strukturella problem: den ojämna könsbalansen med ett stort överskott på män (ett arv från ettbarnspolitiken), ett högt antal självmord bland befolkningen, och usla arbetsförhållanden i många branscher. De här är utmaningar som kan ge Taiwan ett visst andrum och tid för att förstärka försvaret mot Peking.
Också Julie Yu-Wen Chen konstaterar att den förhärskande åsikten bland analytiker är att Kina inte kommer att anfaller Taiwan, eftersom man sist och slutligen har mer att förlora än att vinna på att skapa ett blodbad på ön. De flesta förväntar sig också att USA skulle samarbeta med sina östasiatiska allierade för att stoppa en sådan invasion. Själv ifrågasätter Yu-Wen Chen de här hoppfulla analyserna, och hänvisar till Kinas allt tätare kränkningar av Taiwans luftrum. En intervju med USA:s utrikesminister Anthony Blinken framkommer att landet med stigande oro har noterat Kinas allt mer aggressiva beteende mot Taiwan. Samtidigt understryks att USA också har beredskap att stöda Taiwan för att förhindra en attack ledd från Peking. Vilken USA:s trovärdighet på den internationella scenen är efter fiaskot i Afghanistan är också en faktor att räkna med.
Uppenbart är att västvärlden måste ta Kinas växande auktoritära samhällsutveckling med allt större allvar. Annars kan en av följderna bli att Taiwan snart lyder under kommunistiskt styre. Demokratierna i världen blir allt färre – med ett Peking-kontrollerat Taiwan skulle den gemenskapen krympa ytterligare. Om Peking skulle få Taiwan i sin kontroll, kommer Kina att kunna utvidga sin intressesfär österut, först mot ärkefienden Japan och sedan längre ut i Stilla havet. En sådan utveckling skulle inte bara vara ett gigantiskt bevis för USA:s försvagade ställning utan också ett hot mot freden i Östasien.
______
John Illman är journalist med särskilt fokus på Kina, Fjärran- och Mellanöstern. Läs mer av John och våra andra skribenter här nedan och via FRLGT.
