Janne Strang: Politiker ääälskar kultur – så länge de slipper bevisa det

Efter att regeringen i över ett år sopat allt som inte heter corona under röda mattan i Ständerhuset, står man nu med en växande varböld av ignorerade problem framför sig – från ungas mentala hälsa till restaurangdöden och kulturens katastrofala situation. Måttet är rågat, heter det nu från en gravt sviken bransch.

Det sades i början av pandemin att coronavirus är The Great Equalizer, den stora utjämnaren – vem som helst kan smittas och ingen går säker – men verkligheten blev precis tvärtom. De lågavlönade som upprätthåller samhällets fysiska infrastruktur liksom de som är beroende av ett öppet samhälle och andra människors närvaro för sina yrken, var de första och hårdast drabbade av både viruset och restriktionerna. Samtidigt kunde de immateriellt arbetande experterna ta hem sina laptoppar och jobba på distans. Till allas glädje har många av dem ändå bidragit med stora delar av sin inbesparade arbetstid till att på Facebook moralisera över folk som inte haft samma möjligheter att sitta hemma i Zoom-möten i kalsongerna, beställa maten via Wolt eller dra ut till sommarvillan då väggarna i stan faller över en.

De mest groteska exemplen på ojämlikheten inför corona kom såklart från USA där nyhetsankare och talk show-värdar, samtliga mångmiljonärer, blev tvungna att sända sina shower hemifrån och humble braggade om hur inspelningsutrymmena i villan börjar ta slut, snart är bara vinden, källaren, lusthuset och garaget kvar, liksom. En tondöv Madonna sände sitt great equalizer-budskap från ett badkar pyntat med kronblad och levande ljus och Arnold Schwarzenegger blev något slags poster boy för karantänen; från sin ranch i Malibu, med söta minihästen Whiskey och åsnan Lulu löpande längs gräsmattan och över tennisplanen, satt The Gubernator med sträng min i laptopkameran och förklarade hur viktigt det är att stanna hemma och trivas nu – ”Don’t Be An Ass.

Krisen avslöjar vad individer och samhället tycker är viktigt på riktigt. Kulturen hörde tydligen inte dit.

En kris avslöjar både samhällen och individer och visar vad man tycker är viktigt på riktigt. Krisen sållar fram dem med verklig makt och inflytande, såväl som dem som är mest beroende av andra människor och utlämnade till kollektiv välvilja. Kultursektorn som politiker alltid minns att hylla vid festtal och begivenheter som det käraste barn en nation har, visade sig när det kom till kritan vara en skitunge som man ohämmat kunde slap around like a red-headed stepchild, för att nu uppehålla oss ännu en stund i det amerikanska temat.

Också inom kulturfältet blottades stora skillnader i arbetets villkor; de som behöver en levande publik och fungerande samhälle för sina yrken – skådespelare, artister, musiker m.fl – har drabbats överlägset värst, medan ensamma kreatörer – författare, bildkonstnärer, hantverkare m.fl – för det mesta kunnat leva som normalt. Vissa hör jag känner till och med att de haft det bättre än någonsin, då man kunnat jobba mer koncentrerat och ostört av samhället under pandemins kravlösa tempo. Det är heller inget att känna skuld för.

När Sanna Marins (Sdp) regering tillträdde 2019 var det med stor glädje och förväntan från kulturfolket. Formuleringarna om kulturens lägesbild övertogs från Antti Rinnes (Sdp) regeringsprogram: ”I ett gott samhälle gör man saker tillsammans, det är interaktivt, delaktigt [de menar sannolikt inkluderande? -red.] och likvärdigt [jämlikt?]. I Finland bygger kultur-, idrotts- och ungdomssektorn på ett starkt och livskraftigt civilsamhälle.” Man beskriver här ironiskt nog precis sådana verksamheter och ett sådant civilsamhälle som med coronarestriktionerna hastigt avvecklades och nedmonterades.

Och vidare [jag beklagar statens taffliga formuleringar]: ”En levande kultur bildar en sådan grund för det civiliserade samhället som har ett värde i sig, och den stärker demokratin och yttrandefriheten. Produktions- och servicesektorn inom konsten, kulturen och den kreativa branschen är ständigt växande, arbetskraftsintensiva sektorer.” Läser man den ursprungliga finska texten, framgår det med byråkratisk elegans att vad staten här vill säga är att kulturen är ett samhälles grund och egenvärde, som genom sin blotta existens stöder både folkväldet och folkhälsan. Hur man efter att ha skrivit under en så bombastisk manifestation ändå väljer att tvinga den här demokrati- och folkhälsokritiska, arbetsintensiva och växande sektorn att lägga ner verksamheten, är en fråga som landets journalister gärna får ställa ännu en och två gånger.

Själv hade jag förmånen att få arbeta vid en teater i Helsingfors under pandemiåret ifjol, och då de flesta planer vi gjort upp fick arkiveras när teatrarna tvingades stänga fredagen den 13 mars, fick jag istället bevittna något av den innovation, resiliens, flexibilitet och professionalitet som de kreativa branscherna uppvisar i kris. Inte länge efter att verksamhetsförbudet utfärdats hade personal och skådisar omförhandlat sina semestrar och gått med på att jobba sommaren igenom för att rädda höstsäsongen. Jag hörde ingen klaga.

Med innovation, flexibilitet och stor professionalitet lyckades teatern spela vidare, tryggt för både publik och skådisar.

Frilansarna drabbas hårdast. Deras avtal sträcker sig ofta bara två veckor framåt i tiden och ovissheten om restriktionernas längd har gjort tvångspausen mentalt svår att uthärda, förutom att det varit omöjligt planera sina liv eller räkna med inkomster. I motsvarande situation i Danmark inrättade kulturministeriet en hjälptelefon som guidade kulturfolket till stödprogram, men i Finland tycktes hela kultursektorn ha försvunnit ur sikte så fort man fick den stängd, och istället öste regeringen cash över tech start-ups och app-utvecklare. I augusti fick teatrarna ändå öppna igen, med halverade publikmängder. Man ökade frivilligt hygien- och ventilationsinsatserna, erbjöd handsprit och munskydd till besökarna, informerade aktivt och skapade nya logistiska rutiner för att tillmötesgå rekommendationer. Stoltheten i att ha hittat sätt att spela tryggt och glädjen i att se publiken våga komma, var jätteviktig för moralen, och svart humor bar också långt. Folk tog god hänsyn till varandra, få knotade över maskuppmaningen och inga smittokedjor kunde under hösten spåras till teatersalongerna. Samma disciplinerade regim uppvisade också musiklivet på de konserter jag hann besöka under fjolhösten. Det var fullt möjligt att ha en trygg musikupplevelse där man satt ner och lyssnade, och rörde man sig runt i lokalen gjorde man det hänsynsfullt, hostade i ärmen, tvättade händerna och höll sakligt avstånd.

Varför det ändå var just här regeringen valde att stöta in dolken då coronavirus i december började uppvisa ny spridning, är också något man gärna hörde journalister efterfråga de epidemiologiska och strategiska motiveringarna till.

Den reella effekten av vinterns och vårens kulturförbud är omöjlig att kalkylera i efterhand, men det framstod inte då och gör det inte heller nu som om det handlade om att uppnå reella infektionshämmande resultat så mycket som det handlade om signal- och symbolpolitik. Kommunikationsstrategin från myndigheterna var uppenbar alarmism (varför man valde att behandla folk som barn är en tredje bra fråga för presskåren att ta till politikerna). Finland var inte ensamt om det. I brevväxlingen mellan danska hälsomyndigheter och regeringen hette det att ”befolkningen måste fås att känna större ængstelighed”, det vill säga ängslan och oro. Budskapet var att ingen skulle göra någonting alls som inte var absolut nödvändigt. Och till det nödvändiga hörde med självklarhet inte den ”grund för det civiliserade samhället som har ett värde i sig”– en levande kultur. Precis som i mars var det initiala löftet i december att speluppehållet skulle pågå i ett par, tre veckor för att ”platta kurvan” en gång till. Men trots att Finland genomgående legat lägst i antal positiva infektioner och kurvan under senaste månaderna mest liknat en död snok, är teatrarna i landet fortfarande stängda medan sommarfestivaler lämnar återbud, en efter en, eftersom restriktionerna fråntar arrangörerna möjligheten att ens försöka ordna trygga evenemang.

Som grovsalt i kulturlivets öppna sår gick kulturminister Annikka Saarikko (ordf, C) i april ut och talade sig varm för en helt annan slags kultur; torvproduktionen på den finska landsbygden. En kris avslöjar som sagt vad som är viktigt på riktigt. Den synliggör också strukturella utvecklingar som man annars inte behövt tänka på; efter decennier av forcerad omställning där kulturarbetare tvingats bort från sina trygga fasta anställningar för att bli egna företagare och frilansar, och därmed gjorts beroende av en förmodat 24/7 rullande dynamisk, livskraftig och växande upplevelseekonomi, men utan några ekonomiska skyddsnät, är det inte överdrivet att säga att de blivit svikna.

Kulturarbetare tvingades bli företagare, men man glömde spänna ut ett skyddsnät för dem.

Kanske var det för att kulturmänniskorna nog förstod behovet av restriktioner i allmänhet, kanske var det för att man litade på den förmodat kulturälskande regeringen, eller kanske för att många inom kultursektorn trots allt är tacksamma för att få jobba med vad de upplever som sin passion, men nog tog det länge innan man på allvar vågade eller täcktes börja ifrågasätta den uppenbara orättvisan i hur olika restriktioner pålagts olika sektorer av ekonomin och hur vissa inte kompenserats för sitt inkomstbortfall alls. Sedan ett par månader har kulturbranschen med kända profilen Erik Söderblom som primus motor fått lite momentum i proteströrelsen. Redan i vintras samlade sig Musikernas förbund till ett gemensamt upprop men nu, sex månader senare, med ännu en död sommar framför sig och krokodiltårar från politikerna, är läget akut. Musikern Mikko Kosonen sparade inte på krutet i en intervju för HS nyligen: ”Samtliga partier saknar politisk vilja att stöda kulturen […] Först tänkte jag att de helt enkelt inte förstår vår bransch och våra arbetsvillkor, men nu har det informerats så mycket att orsaken snarare är inkompetens och ovilja att söka lösningar. […] Hur frilansar behandlats är det största enskilda misslyckandet i Finlands kulturpolitiska historia.”

Kosonen oroar sig för en bristande uppskattning för branschen överlag och för vilka signaler kulturförbudet sänt till allmänheten: ”I åratal har man tjatat om hur viktigt kultur är, men så fort det gäller upphör förståelsen direkt.”

Den oerhörda arbetsmoral som jag också själv såg teatern och musiklivet uppvisa i fjol höstas, den innovationsförmåga och anpassningsberedvillighet som blev en yrkesstolthet och kraft för att orka vidare, belönades i december med en kall och otvetydig signal om hur lite den insats, flexibilitet och det arbete man gjort betydde. För att inte tala om hur värdelös man själv som konstnär och ens kulturarbetarkolleger egentligen är för samhället. Och var det något Finland hade behövt under vintern och våren var det just kulturens andningshål. Tryggt arrangerade tillställningar, samvaro i salongsmörkret, gemensamma upplevelser som penetrerade det kompakta tungsinnet, en smula hoppfullhet och kontakt till något ”gammalnormalt”, en fyrbåk från en framtid som nog skulle komma, men som fortfarande låg bortom horisonten. Betydelsen av konst och kulturupplevelser för den mentala hälsan, för att människor ska orka, glömdes bort som om man aldrig menat ett ord med alla tårdrypande festtal. Staten svek inte bara sina kulturutövare, den svek medborgarnas behov av kultur och avslöjade i stället en vulgärt teknokratisk människosyn där man tänkte sig kunna reducera den mänskliga tillvaron till en växts; lite vatten, näring och ljuset från mobilskärmen, vad mer kan någon behöva?

Vilken effekt kommer regeringens kulturföraktande ingrepp att få på lång sikt? Kommer unga talanger att tveka inför en karriär i kulturbranschen, när man sett hur den behandlas? Hur går det med teater- och konsertbesökarna som redan tidigare var svåra att förmå att lämna Netflix för en kväll och ge sig ut för att se levande människor uppträda? Kommer publiken att återvända, och på vilka villkor? Här finns mycket för teatrar och konsertarrangörer att fundera på – kan man fortsätta med business as before, eller har pandemin och restriktionerna skapat nya förväntningar på live-evenemang?

Beroendet av penningspel är ohållbart, vi behöver en särskild kulturskatt.

Som ett ytterligare knä på kulturens strupe presenterade regeringen nyligen sin nya mellanbudget där kulturanslag skärs ner, åter i direkt motsats till regeringsprogrammets formulering: ”På lång sikt strävar man efter att gradvis öka kultur- och konstanslagens andel av statsbudgeten till en procent.” Här hänvisar man till sjunkande intäkter från tipsbolaget Veikkaus. Och då vill jag gärna påminna om en tidigare kolumn där jag argumenterar för att kulturens ”spelboeroende” borde ersättas av en särskild ”kulturskatt”, i stil med public service-skatten som håller Yle livskraftigt (se länk nedan). Nu finns också vissa planer på att så ska ske, men inte förrän 2024. Att våga tala om en särskild skatt för kulturen – det vill säga det som i regeringsprogrammet kallas nationellt egenvärde, välmående och demokrati – vore ett sakligt ställningstagande just nu. Finns det någon som ens inför kommunvalet vågar stå upp för kulturens betydelse, eller var allt alltid bara tomt prat?

Som inledningsvis sagt finns det många grupper som drabbats hårt av coronavirus och restriktioner, och som också borde få känna samhällets uppskattning för sina insatser under pandemin. Jag tänker på pedagoger, vårdare, kassabiträden, busschaufförer, byggare och alla de som hållit samhället och ekonomin igång med sina kroppar. Avsikten med den här artikeln är inte att förringa någon, tvärtom, vi hyllar alla dem som jobbat hårdare än någonsin under svåra omständigheter. Men nu var det dags för lite ljus på dem som helt förbjudits att utöva sina yrken.

Vill man stå upp för den levande kulturen kan man delta i eller ge uppmärksamhet åt demonstrationen Mitta on täysi (sv. Måttet är rågat) som arrangeras vid Riksdagshuset i Helsingfors torsdagen 3 juni kl 12–14. Hashtagen är #200000röster som hänvisar till antalet människor som är ekonomiskt beroende av ett levande kulturliv. Kraven som demonstrationen ställer är fyra:

  1. Jämlika restriktioner för olika evenemang och framträdanden
  2. Rättvis kompensation för inkomstbortfall pga. restriktioner
  3. Inga nedskärningar i kulturbudgeten
  4. Erkännande för de kreativa branschernas betydelse

Jag räcker upp en knytnäve som stöd här, från bakom laptoppen.

(Foto: Denise Jans)

_________

Janne Strang (f. 1974) är journalist och kurator för Förlagets innehållssida FRLGT.