Böcker, människor, arbete, ångest, film och poesi … Författaren Sofia Elie sammanfattar året hittills.
1 roman har jag orkat börja med i vår, Karolina Ramqvists nya bok Bröd och mjölk. När jag läste (lyssnade på) Björnkvinnan av henne satt jag i en buss i nio timmar från San Francisco till Los Angeles. Markens torka, övergivna gårdar och vattentomma floder skapade en sån kontrast till havet som omringade Björnkvinnan, men isoleringen var densamma, jag kände igen hennes avlägsna ensamhet. Jag har ofta funderat på om den plats jag befann mig i när jag läste boken spelar en avgörande roll i hur jag upplevde den eftersom jag ännu inte träffat någon som upplevt boken på samma sätt som jag. Inte liksom huruvida jag gillade boken eller ens hur jag uppfattade den, utan hur det kändes att läsa den. Jag var helt avspärrad från världen, i utkanten av allt jag kände till, ingen visste var jag var, ingen verkkoyhteys på telefonen.
Jag pausar läsningen av Bröd och mjölk en morgon i en proppfull buss på väg till jobbet, borde jag spara Bröd och mjölk till en annan plats, jag fortsatte, den här platsen får duga, det finns inga andra nu.
Ibland tänker jag på gamla kärlekar, hur hade vårt liv blivit, hur hade våra barn sett ut, vad hade vi bråkat om …
2 personer som aldrig varit sambos med någon förut blir sambos med varandra i januari. Ibland tänker jag på gamla kärlekar, hur hade vårt liv blivit, hur hade våra barn sett ut, vad hade vi bråkat om, tiden blir avlång när jag tänker på dem, hur mår ni, skriv, skriv inte, jag försöker välkomna dessa tankar, jag försöker att inte skrämma upp mig själv, man får tänka, man får fundera, man får sakna och ändå lämna, man behöver inte bli en person som inte tänker, har jag hört, men kan man, får man om man gärna vill, vill man?
Att vara sambo med J är lätt.
Lättja är trygghet och jag har saknat trygghet.
3 diktsamlingar; 3 resor; 3 veckor orkar jag hålla på med att laga en ny pastarätt varje vecka, kål på kål i olika färger, inga nya paradrätter.
4 veckor innan sommarlovet berättar jag att jag slutar, att min kropp är tung och att mitt minne brister. En av mina elever frågar hur jag ska orka med ett annat jobb om jag inte orkar med det jobbet jag har nu, en uppriktig fråga, rimlig.
… min kropp är tung och mitt minne brister.
5 anteckningar i telefonen:
5.1 Så tråkigt med lek MEN övergående period
5.2 Jag vill ha lov till min mage, jag vill få orsak att visa upp den. Jag vill ha en anledning att vara trött, jag vill ha en legitim anledning att vara dränerad, en orsak som är så fysisk som bara ett barn kan bli
5.3 Min mamma blir en annan när hon är med sin mamma trots att min mamma också är en mamma. Många lager av mammor.
5.4 Vad vill jag? Kommer jag hantera det, att vara förälder? Har jag en förvrängd bild av livet? Vill jag göra mig hel?
5.5 Det finns ett annat liv någonstans, där är jag redan någons mor, jag är mjuk, jag är len, jag har armar som inte är tomma. Det är högsommar, jag är varm, vi sitter i en gräsmatta, på en filt, den filten kommer dofta som vi gör när vi stiger upp.
6 kolumner inklusive den här. Jag vill skriva mer, jobba med att skriva, men hur går det ihop, hur betalar man livet med att skriva? Anställ mig, snälla, jag kan skriva om – har skrivit om – allt; kontorsmöbler, vegankosmetik, fastighetsfotografi, finnskogar i Värmland på 1600-talet, ljudböcker, Tinder, naturviner, graviditetsappar, jag skriver om vad du vill (och du som anställer mig för frilansjobb nu har tur för jag har ännu inte självförtroendet att be om en hög lön, så anställ mig för guds skull. Du når mig på sofia.e.elie@gmail.com)
Paul säger ”It sounds like the same old shit” en dag när de nynnar på en ny låt och John svarar, defensivt men samtidigt helt uppgivet: ”Well, I like the same old shit”.
7 timmar och 48 minuter av tidigare opublicerat material från inspelningen av The Beatles album Let It Be 1970 utgjorde den omtalade Get Back-dokumentären som publicerades i fjol höst.
Jag såg den första delen (väldigt sevärd) men blev så nedstämd att jag aldrig såg de resterande två. Det är den sista skivans inspelning som fastnat på film och trots att alla dyker upp och trots att skivan blir av är alla redan klara med Beatles. Paul säger ”It sounds like the same old shit” en dag när de nynnar på en ny låt och John svarar, defensivt men samtidigt helt uppgivet: ”Well, I like the same old shit”.
I det nyaste avsnittet av Kardashians överraskar Kanye barnen med att ta dem till skolan i en brandbil. Han vill göra något speciellt, morgnarna och att ta barnen till skolan är hans tid egentid med dem och jag tänker att hela livet bara är en stor skilsmässa.
9e sidan i en av de tre diktsamlingar jag läst i vår har en passage som jag tycker är så fin:
”vi sågs och allt föll på plats igen jag grät fortfarande men jag var lycklig också för du fanns och det gjorde mig lycklig så jag var lycklig fast jag var ledsen”.
En annan sida i en annan diktsamling:
”jag känner med fingrarna över våra ytor
filterkaffemaskinen semesterminnen”,
också fint, både i och utanför sitt sammanhang.
Jag vill skriva dikter men jag vet inte hur.
Tio dagar kvar som lärare. Sen tio veckor högsommar. Jag vill klara av så mycket.
_________
Sofia Elie är författare och kolumnist för FRLGT. Hennes debutroman En gång kände jag utkom på Förlaget 2021.
