Länge lyckades hon undvika den men till slut hann karaoke upp också Malin Kivelä. Och den kom med några jobbiga frågor om identitet och kulturell tillhörighet.
DET BÖRJADE I somras när jag var på kryssning med min tolvåriga son. Helt oskyldiga satt vi i den stora kafésalen i fartygets för med vårt kvällsmål, yoghurtar och bananer, och pratade om vårt kommande besök på Gröna Lund, och plötsligt hände det. En man i kostym och välkammat hår ställde sig mitt i rummet på en rundel som väl var ett dansgolv, några startackord tonade in och han stämde upp i sång. Högstämd och allvarlig stod han där och sjöng sin finska schlager, utan blygsel. Det var vackert och robotaktigt. Så fort han slutat annonserades nästa sångare ut. En ung man från Sverige stod upp på dansrundeln och sjöng Can You Feel the Love Tonight från Lejonkungen. Lite, lite falskt hela tiden, men för fullt hjärta och inklusive vissa vältajmade show moves. Sällskapet han hörde till satt och tittade på honom med en sån stilla värme. Sen sjöng de övriga tre i tur och ordning: en äldre man, en äldre kvinna och till sist en yngre kvinna som verkade vara Lejonkungens partner. Jag noterade en viss, mycket distinkt stämning i rummet: obekant för mig. Hur illa sångarna än träffade tonen, hur underligt de än rörde sig i takt till det pipiga digitala kompet, så rörde åskådarna inte en min. De fortsatte titta bara. Men inte stirra, till synes inte bedöma, blicken var lugn. Hur ljuvligt nån än sjöng så var det samma sak, eller hur fantastiskt de än dansade, samma sak. Efter varje uppträdande klappade alla. Ingen steg upp mitt i en sång och gick. Man lyssnade, noggrant och med sympati. Jag och min son satt knäpptysta. Stora och motstridiga känslor vällde omkring i mitt inre.
Till sist hade den hunnit upp mig. Karaoken, detta finländarnas och asiaternas favoritnöje, den offentliga playbacksången för amatörer.
ORDET KARAOKE HAR sitt ursprung i de japanska orden kara (空) som betyder tom och ōkesutora (オーケストラ) som betyder orkester. Framför allt sen andra världskriget har det i Japan hört till kutymen att sjunga offentligt i samband med krogbesök och fester som ett sätt att varva ner, a way for the salarymen to wind down, som Wikipedia uttrycker saken. Under 60-talet utvecklades diverse prototyper av karaokemaskinen på olika håll i Japan, men enligt de flesta källor var det när den japanska musikern Daisuke Inoue från Kobe år 1971 konstruerade sin maskin ”Juke-8” – komplett med instrumentalversioner av populära låtar i lämpliga tonhöjder för amatörer och med vissa rudimentära funktioner som dämpade sångarnas brister – som karaoken som vi känner den var född. Daisuke Inoue tilldelades förresten det satiriska skugg-Nobelpriset Ig år 2004 i fredskategorin för att ha uppfunnit karaoken och därmed ”ett helt nytt sätt för människor att lära sig att tolerera varandra”. Patentet på karaokemaskinen innehas dock av den filippinska uppfinnaren Robert de Rosario som utvecklade den ytterligare i mitten av 70-talet.
Lyser och lågar
€33.50Snabbt spred sig fenomenet till resten av Asien och så småningom ut i hela världen. Till Finland kom karaoken på 80-talet. Till en början väckte den förstås skepsis och restaurangägarna undrade om inte risken att råka ut för andra människors falsksång skulle avskräcka folk snarare än locka dem. Men så blev det som känt inte, tvärtom. År 1991 lanserades de första finska karaokelåtarna och nu sitter vi fast i karaoketräsket för gott.
Dessa slutna folk som plötsligt öppnar sig på vid gavel inför främlingar. Känslorna som hör ihop med sång. Att ställa sig upp och uppträda, utan att vara en mästare. Att genom sitt låtval och sin output avslöja ”sitt rätta jag”. Inte bara otänkbart att själv göra det, också jobbigt för mig att karaoke överhuvudtaget existerade. Att folk njöt av det? Jag hade sjungit karaoke en gång i mitt liv, på en nattklubb i St. Anton år 1992 med min bästis Lia. Då sjöng vi Lady in Red av Chris De Burgh. Redan då var det som om omöjligt, men vi var lite fulla och det var de tre andra som frekventerade klubben också, så ingen lyssnade ändå. Discobollen snurrade, annars var det kolmörkt. Sen dess har jag lyckats undvika hela saken. Den har nog kommit farligt nära ibland. Folk, speciellt de som är lite yngre än jag, verkar ha som vana att avsluta sina festkvällar med karaoke, utan åthävor, det är liksom roligt och laid back och superokej. Alla blommor får och ska blomma. Jag tar allt på allvar och vill inte göra något om jag inte kan vara bäst på det. Känslan vi i Finland kallar myötähäpeä (skämskudde?) är dessutom min värsta känsla och den ligger ständigt på lur. Och samtidigt självhatet över att man är en så hård och tråkig och perfektionistisk och pubertal och objussig människa. I karaokeskedet av kvällarna brukar jag plötsligt få bråttom hem. Men hjärtat bankar i bröstet hela natten av en underlig melankoli.
NÅGRA VECKOR EFTER karaokechocken på Sverigebåten läser jag att en ny dokumentär ska ha premiär: Karaokeparatiisi (Karaokeparadiset) i regi av Einari Paakkanen. Jag tar metron till Itis mitt under en så kallad arbetsdag, sitter sen ensam i salongen och följer med den bedårande empatiska karaokevärdinnan Evis resor genom ett lantligt Finland mitt i vargavintern. Kari i Kalajoki har ett karaokegarage där han reparerar bilar och sjunger karaoke med sina gubbkompisar medan han längtar efter en kvinna att dela sitt liv med och sköter sin tonårsdotter Kiia på ett så varmt sätt att jag får en klump i halsen. Laura och Miro har förlorat ett barn och Laura sjunger för att glömma sorgen medan Miro sitter med på varje show och hejar tyst. Toni bor hemma hos mamma och jobbar på ett bygge men får ut sina känslor och drömmar genom att uppträda med karaoke. Elina har Parkinsons men karaoke håller henne på rätt sida om depressionen. Stora tårar rullar ner i popcornen. Det är så innerligt och vackert allt, och så finskt.
Det är också det som karaoke väcker i mig: ambivalensen kring det finska, kring att vara en svensktalande finländare.
Det är också det som karaoken väcker i mig: ambivalensen kring det finska, kring att vara en svensktalande finländare. Jag är alltid lite fel i det här landet, hur flytande jag än kan finska, hur passing jag än kan verka, hur jag än har både finska och svenska vänner samt en finsk styvfar. Mitt kulturarv är inte de ödsliga men rättfärdiga skogarna utan snarare det glättiga skärgårdsmyset. Jag avskyr att prata i telefon på spårvagnen, att vips kanske i nåns öron låta som ”en finlandssvensk dam som pratar för högt på spårvagnen” (om Stockmann och Ekbergs)”. En av mina vänner som har en finsk partner pratar svenska med sina barn, för att det är hennes modersmål och för att de ska lära sig också det. Hon har berättat att hon känner det som att hon uppträder när hon pratar sitt språk högt på allmänna platser, och jag känner igen mig. En svensk-performance i lekparken. Som en del av en minoritet, och dessutom en med rykte om sig att vara rik, odräglig och snobbig, har jag under mitt liv utvecklat en ständig och hyperkänslig självmedvetenhet. Såklart är den onödig, och löjlig, och inget som nån orkar höra på, men där pyr den, det hjälps inte. Det kan verkligen hända att det mesta sker i mitt eget överspända, egocentriska huvud, men det känns som att vissa fördomar nog faktiskt finns. Ganska ofta under mitt liv har underliga kommentarer slungats ut över mig utan filter, för att jag hör till goddagspiltarna och kan tåla det? Det är okej att pika finlandssvenskar och anse att man vet allt om dem på basen av språket vi kan höras prata: att vi alla har de där seglarskorna, kräftorna, de rika papporna och att vi alla är Sfp:s språkrör. Att vi bara är intresserade av finlandssvenskhet? Hela våra liv går ut på att vara just precis det och som människor står vi framför allt för det? Också de välvilligt inställda betraktar en lätt genom exotismens glasögon. Livet är en kamp mot kategoriseringar. Men det är kanske framför allt en sorg att inte kunna ta del av kulturen i sitt land helt och hållet, på grund av språket och bakgrunden man har. Den rikssvenska kulturen känns på vissa sätt närmare, men nog är man utböling där också. Kanske ännu mer, trots allt? Alltid ska man stå lite bredvid och pejla hur man ska bete sig för att inte sticka ut på fel sätt. Jag kan bara försöka tänka mig hur allt det här kan kännas när man kommer hit långt utifrån, från en krigszon, av politiska skäl, ska försöka skapa sig ett helt nytt liv, ta sig in i stämningen som råder.
SEN GÅR JAG på en fest och brer ut mig om mitt karaokeproblem. De flesta missförstår mig. De tar för givet att jag tvivlar på min sångförmåga och att jag därför känner skräck över ett eventuellt karaokeuppträdande. De tröstar mig: Man behöver inte kunna sjunga. MEN JAG KAN SJUNGA! skriker jag. Det är ju just det som är fucking problemet! FATTAR NI INTE: Jag måste vara bäst om jag ska ställa mig upp och göra något överhuvudtaget! Jag står inte ut om det sen går dåligt och jag måste revidera hela min självbild som musikalisk! OCH NEJ jag är inte ”rädd för att uppträda för att jag är författare”. JAG ÄR INTE INTROVERT DET ÄR INTE DET JAG HAR UPPTRÄTT MASSOR FAST NI ALDRIG HAR SETT DET, men då har jag ju kunnat öva innan och har en roll eller en uppgift, annan än att stå där bara och blotta mig själv!
Karaoke-regissören Einari Paakkanen säger i en intervju: ”Jag märkte att det händer folk något när en människa som är fullkomligt okänd för dem stiger upp framför dem på scenen. Efter sången är det som att man känner den personen väldigt bra.”
Men jag vill inte att nån jag inte känner ska tänka att den känner mig! skriker jag vidare, åt den festprisse som råkar höra.
Men jag tänker ändå sjunga karaoke snart, säger min mun plötsligt, och då är det bestämt.
Folket runt bordet börjar gå efter mer öl, prata med nån annan bordsgranne, få brått på toa. Nån tar sig ändå tid att säga: Nåmen, måste du göra det då om det är så svårt?
Min bekant Nora, som följt med diskussionen från andra sidan bordet, verkar kanske förstå, eller åtminstone bli lite triggad av min rant. Hur som helst så hakar hon på. Vi bestämmer en karaokedejt några veckor senare.
Jag hittar en bar som öppnar klockan 16 varje vardag och tänker att om vi går dit prick då så är risken för massförnedring minst.
En tisdag i september är det dags.
Nora pratar glatt och högt på finlandssvenska när vi stiger in i den minimala baren. Jag försöker mumla tillbaka och avslöjar till sist att det känns svårt för mig att vara manifesterande finlandssvensk på ett sånt här ställe. Nora, som har finsk bakgrund, ser ärligt förbryllad ut: Ah – den finlandssvenska skammen? Jag får aldrig helt tag på den.
Nora, som har finsk bakgrund, ser ärligt förbryllad ut: Ah – den finlandssvenska skammen? Jag får aldrig helt tag på den.
DET ÄR DAGS att beställa sin låt. Jag har redan funderat ut en hemma: Muotitietoinen med Leevi and the Leavings. Den är superfinsk och lagom ironisk och den har jag sjungit en gång på en födelsedagsfest. Jag har övat lite grann på den innan, men inte mycket. Idag är det paus från perfektionismen. Nu ska jag lajva normal, finsk karaokesångare. Jag ska vara avslappnad som alla andra. Jag ska vara du med mitt mediokra själv och stå ut med det. Man ska välja tonhöjd och jag kör in något som kallas -2 för jag tänker att det blir bra med tanke på Leevis mansröst kontra min röst, då kan jag liksom sjunga en oktav över? Jag knappar in låtönskemålet och går sen på toa och förbannar att jag är född. Jag tänker jag ska gå hem och sen är det min tur. Men jag har uppgett Leevi and the Leavings som ”den uppträdandes namn”, så karaokevärdinnan vet inte vad hon ska annonsera ut. Jag säger att jag heter Malin och hon ropar: Maliins tur! Det är igång. Det går inte så jättebra men helt okej, tonhöjden for ändå lite fel, tempot är snabbt. Nora hejar på mig just lämpligt och det enda andra bordet med folk tittar inte ens åt mitt håll. Det är gjort! Nora sjunger också, det låter bra, stabilt, hon är körsångare så det är säkert lättare på något sätt. Snart kommer fler gäster, två unga män i tracksuits som sjunger smäktande amerikanska ballader, en amerikansk kvinna som sitter kvar på sin stol medan hon river av The Fugees Killing Me Softly som värsta proffset (hon har nog övat dagarna i ända), och sen en liten, gråhårig typ som sjunger Hengaillaan, en av de karaokesånger som finländarna sjunger allra mest, casually lutande mot bardisken. Vi klappar. När jag sjunger min andra sång (Mä jäin kii) klappar typen åt mig fast det gick ganska skit.
Jag vet inte varför jag trots allt inte dör. Är det på grund av Noras sakliga approach: Du vet, man kan vara musikalisk och ändå inte vara så bra på karaoke? Eller för att jag är bra på att lida? Jag bestämmer mig för att sjunga en tredje sång, när jag nu ändå är där. Men jag kommer inte på vad det är jag brukar sjunga så fantastiskt för mig själv i duschen och bilen. Inte en enda sång kommer jag på. Sen minns jag Sonja Lummes eurovisionsklassiker Eläköön elämä som jag lärde mig när jag var elva. Jag kommer fortfarande ihåg den ganska bra men den går så högt att jag låter som en förkyld sparv, särskilt efter modulationen. När jag slutar klappar Nora och typen.
_________
Malin Kivelä är författare och översättare, numera även karaokesångerska. Hennes senaste böcker är den prisbelönta romanen Hjärtat (2019) och bilderboken Om du möter en björn (2022). För tillfället skriver hon på en essäsamling om naturen. (Foto: Jason Rosewell)
Källartiklar:
Mikko Tuomikoski: Karaokeisännät paljastavat baarilaulannan karskit taustat: Ujoa kansaa heruteltiin topless-karaokella, liian hyvä laulaja pilasi illan
