Kulturdebatten är meningslös då alla verkar eniga om att publiken är för korkad. Men varifrån skall kunskap komma om inte från ovan? frågar författaren Adrian Perera i sin kolumn.
”ÄLÄ OPETA ISÄÄSI nussimaan” – en finsk folkvisdom som numera tycks genomsyra all offentlig debatt, åtminstone om man får tro den senaste kulturdebatten. Eller drömmen om mer kulturdebatt, eller debatten om kulturens roll i debatten, lite beroende på vilket inslag man råkat ta del av under senaste veckor. Den televiserade (eller åtminstone strömmade) debatten den 8 maj gällde i stora drag just drömmen om mer debatt: ett samtal där några mediehöjdare, en person vid namn Rosa, en teaterchef och Finlands enda författare Juha Itkonen tog sig an kulturens roll i dagens Finland.
En vecka och ett antal skrivna inlägg senare togs ämnet upp till diskussion i radio. Som det så ofta blir i offentliga samtal hade frågan glidit en aning, och de som nu satt bänkade i studion (två mediehöjdare och en litteraturredaktör som blivit anställd eftersom hon var den enda icke-åldersstigna kandidaten i Svenskfinland som klarade av att rada ord efter varandra, om man får tro Hufvudstadsbladets och soon-to-be Helsingin Sanomats chefredaktör Erja Yläjärvis antydningar den 8 maj) diskuterade nu främst huruvida kulturnyheter borde finnas i Svenska Yles programutbud.
Samtliga samtal är, ärligt talat, meningslösa då alla är så rörande eniga om att befolkningen är för dum.
Samtliga samtal är, ärligt talat, meningslösa då såväl Yläjärvi som Yles producent Linda Grönqvist (och Ny Tids chef red Janne Wass) är så rörande och rörigt eniga om att den finska befolkningen är dum/agrar/icke-elitistisk, och inte tål att få kunskap serverat von Oben. En intressant och paradoxal hållning för medier. Eller kanske inte, då journalistik numera definieras som förmågan att göra sig förstådd (Lex Grönqvist). Ironiskt nog var det en av få saker Grönqvist sa som jag förstod och som inte framstod som slingrande sofism.
OM INTE KUNSKAP ska komma från ovan, varifrån ska den isåfall komma? Det är inget nytt att reagera föraktfullt mot något man inte förstår. Det är ju själva stöttepelaren på vilken modern politik står och svajar, och kärnan i den ovan nämnda finska förmaningen att låta bli att uppfostra sin far i knullandets ädla konst. Men det säger väl ändå sig självt att det enda pappa egentligen lyckats med är att sikta rätt och komma. En lyckad inseminering är inget bevis på en tillfredsställd fitta. Men far är och har varit lättretlig på senaste tiden, och lider allt mer av mindervärdeskomplex.
En lyckad inseminering är inget bevis på en tillfredsställd fitta.
Oron för Yläjärvi et al. är att publiken ska fly medierna, och i sin rädsla tar man till vilka förklaringar som helst. Till exempel att ”paketeringen av kulturinnehåll luktar elitism”, medan sanningen är att gemene Youtube-tränare svänger sig med svårare uttryck för att beskriva gains, för att inte tala om Speedrunners med sina strats och så vidare. I jämförelse med dem är den finlandssvenska kulturjournalistiken en Totte går till tandläkaren.
Problemet är svårt att ringa in. Det lätta hade varit att säga att publiken inte längre vill lära sig något, utan slår bakut så fort en text känns ”för svår”. Tyvärr är det mer komplicerat än så, och om dessa diskussioner vittnar om något alls är det i första hand att medierna gått in för schablonartade lösningar på svåra – och möjligen olösliga – utmaningar.
UNGEFÄR EN HALV miljon tittare vill veta vad youtubaren Jaakko Parkkila uppskattar mest när han bor på hotell, och de våndas med hans resekamrat Erna när denne råkar väta ner håret med klorvatten. Det är också ”kultur” och ska tydligen i dagens läge jämställas med Odysseus, så att inte de som aldrig ens hört talas om Joyce ska bli ledsna.
Medierna har gått in för schablonartade lösningar på svåra – och möjligen olösliga – utmaningar.
Vad än debatten om avsaknaden av debatt handlar om, är det väl klart för alla som vuxit upp i Svenskfinland vad det är som försiggår: om det finns en möjlighet väljer finlandssvenskar alltid att tala bakom ryggen på varandra. Bara en idiot går ut med sin åsikt offentligt, och med namn.
__________
Adrian Perera (f. 1986) är finlandssvensk författare och poet. Han debuterade 2017 med White Monkey som samma år tilldelades Svenska Yles litteraturpris. Våren 2023 slutförde Perera sin första romantrilogi med Alla mänskorna har problemen. (Foto: Signet 976)
