Det är bokmässotider men hösten 2020 står mässcentren tomma såväl i Göteborg och Frankfurt som i Köpenhamn och Helsingfors. Vid bokförlagen gör man ändå sitt yttersta för att hålla uppe kontakten till läsarna och föra dem samman med författarna. I år sker det via video.
På Förlaget har vi sedan våren ordnat regelbundna författarsamtal över internet, i en serie som vi kallar Förlaget Live, där även allmänheten kan ställa frågor online. Liknande samtal har också bokhandlarna och nu bokmässorna lärt sig arrangera, och publiken har börjat hitta dem.
De allra mest ivriga har redan hunnit utropa den traditionella bokmässans död, och spått att ”digimässorna” i form av videosamtal och online-föresläsningar kommer att konkurrera ut de stora massevenemangen också framöver, också sedan pandemin dragit förbi. Argumenten är att digi är enklare och billigare att producera, och att samtalen potentiellt når flera tittare.
Om detta är bilden av bokmässor har man missförstått något.
Men om det här är bilden man haft av bokmässor – att de kan ersättas med pratande huvuden på en dataskärm – är det nog något man missförstått, tycker jag.
En bokmässa är ju så mycket mer än böcker och författare. Den är en orsak att ge sig ut, ibland till en helt främmande stad. Det är att dela sitt intresse och sin kärlek för böcker med tusentals andra. Det är att fingra på och bläddra i nya utgåvor, stöta på titlar man inte visste fanns. Att träffa alla bekanta i vimlet, ta en räksmörgås och vitt vin och ögna genom bytet från montrarna. Det är också att få se och träffa sina favoritförfattare och höra dem prata, bara se dem ute bland oss vanligt folk, och kanske få en autograf, ge en komplimang eller ställa en snabb fråga. Ta en selfie.
Bokmässorna har bara vuxit och besökarrekorden överträffats så gott som varje år. Montrarna har vuxit till megalomaniska dimensioner och programmet breddats och diversifierats. Och vi har tagit den lyxen för givet, till den grad att en viss mättnad redan infunnit sig och det bland vissa blivit trendigt att säga att man ”nog skippar mässan i år” på grund av trängseln och det överdrivna utbudet. För mässorna kommer ju alltid igen nästa år, ännu större och mer överdådiga.
Men i år gjorde de inte det. Och jag saknar dem något fruktansvärt. Jag saknar det öronbedövande sorlet och de käcka rösterna i högtalarna, den dåliga luften och att tappa bort sig bland tusentals bås med trycksaker, gratisgodiset, pamfletterna och provnumren på tidskrifter, till och med ryggsäckarna som aningslösa hajkare glömt att hänga av sig och som blockerar gången och slår kaffekoppen ur handen på en när de svänger sig runt. Att stå på andra våningen och blicka ut över myllret som vi skapar för varandra, alla vi som kommit dit för att vi älskar, lever för och av litteraturen.
Vi har tagit lyxen med allt större mässor för given.
Jag tror verkligen inte att de så kallade digimässorna kan ersätta en riktig mässa. Men de behöver de inte göra heller. De kan ställa sig bredvid och finnas till i sin egen rätt, för det finns många som gillar att följa med prat på skärmen. Det är inte antingen eller, utan både och i framtiden.
I morgon klockan 10 inleds Helsingfors första digitala bokmässa, där förstås Förlaget också deltar med ett brett program. Den som följde med Helsinki Lit på Yle Arenan eller Göteborgs proffsiga uppsättning av sin Bokmässan Play i september kan ana att det åter blir ett jätteproffsigt och rikt arrangemang. Så se till att lösa biljett och bunkra upp för samtal med favoriterna, kolla igenom mässerbjudanden på böcker och få dem skickade hem.
Det blir så här i år, men nästa höst strålar vi samman igen. Då ska jag inte ens bli arg när du välter omkull min kaffe med ryggsäcken. Jag lovar.
____
