När hela livet är en prestation finns det något lockande med projekt som inte har någon mening alls.
FÖR ETT PAR veckor sedan besökte jag Helsingfors och passade på att träffa familj, vänner och kolleger. På ett av de här mötena, mitt under en trevlig diskussion på ett kafé i centrum, steg min vän plötsligt upp och frågade om jag kanske ville ta en liten promenad med honom? Javisst, gärna. Sedan tillade han att det var smartklockan som påpekat att det var dags för honom att sträcka på benen. Kanske ville han genuint promenera i det vackra höstvädret med mig, men jag märkte att jag blev lite förolämpad.
Under senare år har allt fler människor fäst smartklockor runt handleden och trätt Ouraringar på fingret. Avsikten med smartprylarna är att främja hälsan men jag märker att väldigt många som använder dem ofta redan har rätt sunda levnadsvanor, och väldigt få tränar målmedvetet för en större idrottsprestation som ett maratonlopp. För mig känns det helt obegripligt att frivilligt låta övervaka kroppen och dess vardagliga funktioner med sådan otrolig pietet.
Jag är övertygad om att den här typen av optimeringsbeteende bara skapar ytterligare stress.
Smartprylarna är en del av den stora wellnesstrenden där man dricker råjuice för att optimera intaget av näringsämnen, frenetiskt ska nå upp till minst tiotusen steg per dag och kompulsivt övervakar sina sömnkvalitet. Själv är jag övertygad om att den här typen av optimeringsbeteende leder till ett osunt förhållande till mat och skapar ytterligare stress i en redan stressfylld vardag. Ärligt talat tycker jag det är oroväckande att man har så dålig koll på sitt eget mående att man behöver en smartpryl för att påminna sig om att hålla pauser under arbetsdagen. Jag undrar också om inte glädjen och välmåendet av en god nattsömn lätt kan förvandlas till ett upplevt misslyckande om Oura råkar konstatera att man inte fått tillräckligt lång och djup REM-sömn.
I JULI PUBLICERADE tidskriften The Atlantic en artikel som handlade om stora men poänglösa målsättningar. I artikeln nämns bland andra en viss Jessy Larios som en dag bestämde sig för att iklädd en björndräkt promenera från Los Angeles till New York. Enligt Larios, också är känd under pseudonymen Bearsun, fattade han beslutet bara för att det kändes som ett skojigt projekt. Men varför anstränga sig så utan någon djupare motivering? Artikelns skribent Gloria Liu menar att stora poänglösa projekt av det här slaget är ett perfekt sätt att protestera mot all den optimering, finjustering och övervakning som ekorrhjulet vi lever i består av. Att slösa med sin tid är en nästan subversiv handling.
Poänglösa projekt är ett perfekt sätt att protestera mot ekorrhjulet.
Medan många ägnar sina liv åt att tjäna pengar och uppnå prestige, och andra försöker bättra sig genom att sluta röka eller avlägsna tillsatt socker från sin kost, är avsikten med de poänglösa projekten inget utöver projektet självt, och att ha kul. Att tjäna pengar eller att fimpa cigaretten har längre gående syften, men är inte särskilt kul. Enligt vetenskapsjournalisten Catherine Price hjälper så kallade poänglösa projekt oss att upptäcka saker som vi verkligen tycker om. Dessutom ger de hjärnan en välbehövd paus.
Ayelet Fishbach, professor i beteendevetenskap vid University of Chicago, säger i artikeln att poänglösa projekt också kan fungera som en sorts försäkring. Under perioder då vi upplever att vi misslyckats med något i livet, till exempel på jobbet, kan de poänglösa projekten bjuda en känsla av att framgång. Kanske Jessy Larios inte var särskilt duktig i sitt jobb som försäkringsförsäljare men åtminstone lyckades han promenera hela vägen genom USA. Och enligt hans Instagramkonto har Bearsun redan ett nytt poänglöst projekt på gång: för bara några dagar sedan meddelade Larios att han har som avsikt att löpa tillbaka från New York till Los Angeles.
SJÄLV HAR JAG ännu inte riktigt hittat på ett lämpligt poänglöst men roligt projekt att slösa min tid på, men att promenera längs med samtliga gator i Göteborg känns inte som en omöjlig tanke. Och om du ser mig gå där med en Garmin runt handleden eller Oura på fingret så var snäll och fråga vad i helvete jag riktigt sysslar med.
____________
Laura Klingberg är en finlandssvensk journalist och kolumnist bosatt i Göteborg. Läs mer av Laura och våra andra skribenter och författare på FRLGT och här nedan! (Foto: Belinda Fewings)
