Det talas väldigt mycket om utseende, skönhet och plastikkirurgi i Sverige just nu, skriver journalisten Laura Klingberg från Göteborg, som sett nya dokumentärserien Under kniven.
I september gav den hyllade serietecknaren Liv Strömquist ut boken Inne i spegelsalen om skönheten som ouppnåeligt ideal. Senare under hösten skrev Åsa Linderborg om hur hon undviker att uppträda i tv för att ingen ska se hur gammal hon blivit. Andra uppskattade debattörer hakade på om sina egna nojor kring utseende och att åldras, och den 12:e januari hade SVT:s dokumentärserie Under kniven premiär.
Ett Stockholmsfenomen, tänker kanske någon, men faktum är att rätt så många skyltfönster också i centrala Göteborg gör reklam för diverse skönhetsbehandlingar och -ingrepp. Hur många svenskar som faktiskt opererar sig är oklart eftersom det inte förs någon statistik över antalet plastikkirurgiska ingrepp. Dessutom är det många som reser exempelvis till Baltikum eller Turkiet för att operera sig billigare. Förutom operationer verkar också andra avancerade ansiktsbehandlingar som injektioner och kemisk peeling ha stor efterfrågan.
Svenskar verkar inte särskilt missnöjda med sitt utseende, men däremot är många extremt besatta av ungdomlighet.
Ur mitt perspektiv framstår inte svenskar egentligen som särskilt missnöjda med sina utseenden, däremot är många extremt besatta av ungdomlighet. Att radikalt ändra på sitt utseende är sist och slutligen ett marginellt fenomen, de flesta verkar längta efter små subtila korrigeringar. Mitt ansikte, men i lite förbättrad version – man injicerar lite botox och fillers för att inte se så trött och sliten ut, avlägsnar lager av död hud med hjälp av syror och använder diverse serum för att minska porerna. Lyster, naturlig glow, ett fräscht fejs helt enkelt.
Inledningsvis upplevde jag den här diskussionen som väldigt tröttsam och avlägsen – så fjantigt att vara så besatt av sitt eget utseende, liksom, särskilt som det dessutom ofta är konventionellt snygga och redan framgångsrika personer som sörjer sina rynkor ljudligt. Men efter att ha tittat igenom SVT:s fyrdelade dokumentärserie Under kniven har jag ändrat åsikt: artificiella skönhetsideal är inte ett helt oskyldigt fenomen. Det är något som har gått riktigt snett då en helt vanlig 17-årig tjej huvudsakligen ser fram emot att bli myndig för att äntligen kunna boka en konsultation med en plastikkirurg. Så egentligen välkomnar jag nu diskussionen om skönhetsideal och varför det är så himla viktigt att se ungdomlig och åtråvärd ut i Sverige.
Efter att ha tittat igenom SVT:s fyrdelade dokumentärserie Under kniven har jag ändrat åsikt: artificiella skönhetsideal är inte ett helt oskyldigt fenomen.
Huvudpersonen i Under kniven är journalisten Erik Galli, som hela sitt liv varit besatt av ”det perfekta utseendet” och under senaste tio år låtit skönhetsoperera sig i hemlighet. Galli har hyllats för sin ärlighet i serien, men jag tycker inte det är särskilt modigt eller banbrytande att erkänna att man stundvis känner sig ful och oroar sig över att man inte duger. Det är också svårt för mig att känna sympati för en person som gråter framför kameran över att han inte vågat erkänna för sina föräldrar att han låtit operera sig – flera gånger dessutom. Däremot gör Galli tittaren en stor tjänst då han bevisar att utseendefixering och förvrängd självbild inte är något som enbart drabbar kvinnor.
Utseende är de facto en form av socialt kapital. Erica Åberg, forskare i ekonomisk sociologi vid Åbo universitet, är specialiserad på skönhetsideal och samhälleliga normer kring utseende. Många känner säkert till Pierre Bourdieus teorier om symboliskt kapital dit han räknar saker som bildning, nätverk, personliga dygder mm. Under 2010-talet har samhällsforskare börjat betrakta också utseende som en form av socialt kapital. Skönhet är helt enkelt en statusmarkör och att vara snygg är en fördel exempelvis i yrkeslivet. Åberg kallar det estetiskt kapital i sin doktorsavhandling.
Under 2010-talet har forskare börjat betrakta också utseende som en form av socialt kapital.
Det finns också ett väldigt tydligt klassperspektiv i den diskussion som nu förs i Sverige. Attityderna gentemot plastikkirurgi, fillers och botox kanske blivit mer avslappnade, men det är en väldigt snäv sorts resultat som är socialt accepterade. Att operera sig är okej så länge ingreppen knappt går att upptäcka och resultaten ser så att säga naturliga ut. Kvinnor som uttryckligen vill ha stora bröst, smal midja och fyllig röv betraktas som lite blåsta och ofina. Överdrivet stora läppar och väldigt prominenta kindben är inte heller riktigt okej. För varför skulle någon vilja se ut på det sättet? Man gör en tydlig skillnad mellan dem som opererar sig för att synas, och dem som gör det för att bevara och försäkra sin samhälleliga status.
Så då har vi hamnat i ett läge där man dels skäms för sina rynkor, men bestämmer man sig för att göra något åt saken bör man vara extremt försiktig, så att resultatet inte blir alltför uppenbart. Som Galli vid upprepade tillfällen i serien påpekar, är det många kända personer i Sverige som genomgått någon form av diskreta ingrepp, men endast ett fåtal som vågar erkänna det öppet.
Man gör tydlig skillnad mellan dem som opererar sig för att synas, och dem som gör det för att bevara och försäkra sin samhälleliga status.
Uppfattningen om utseendefixerade svenskar är en typisk finsk fördom, och även finlandssvenska skribenter, åtminstone Anna-Lena Laurén i DN och Lena Skogberg i HBL, har tagit ställning till den här svenska kulturdebatten. Jag tolkar bådas budskap mer eller mindre som att det finns viktigare saker i livet än utseendet. Samtidigt är grejen med Åbergs forskning att hon lyckas visa att finländare är betydligt mer utseendefixerade än vi kanske tror eller inser. Då undrar jag när finländare ska våga ta debatten och erkänna att också vi är lika ytliga och besatta av skönhet.
__________
Laura Klingberg är finlandssvensk journalist bosatt i Göteborg. Läs mer av Laura och våra andra kolumnister på FRLGT via artikellänkarna nedan. (Foto: Fares Hamouche)
