I ett politiskt splittrat Sverige där varje liten icke-fråga görs till blockpolitik har Marin lyckats med det till synes omöjliga – hon har på ett nästan rörande sätt enat den svenska debatten i åsikten att hon inte har gjort något fel.
Det finns en liten film på Youtube, en sketch som jag har sett säkert 30 gånger, dock utan att någonsin har letat upp den själv. The world in flames heter den, under en halvminut går vi från att se ett krigshärjat Europa under andra världskriget, varpå det klipps till tre män i tajta, blågula kläder som spelar pingis och hoppar på en trampolin. ”Kalle, Kalle, Kalle” och ”Olle, Olle, Olle” skanderar de och alla finländare tycker att det är hysteriskt roligt. Om vi bortser från de homofobiska associationerna är det väl också det. Men bara i Finland. I Sverige tappar filmen sin komiska superkraft. Det är som om de underliggande antaganden som krävs inte finns tillgängliga, men jag inbillar mig att det nästan är ännu viktigare att ingen i Sverige vet vilka Kummeli är. Och hur skulle de veta det?
Alla länder har sin egen kulturella gryta, full av namn och händelser som alla vet om, och vars värde ligger just i att de allra flesta är bekväma med dem. ”Invalidos!” utropar svensken i trygg förvissning om att alla vet precis vad som avses, och även jag har mot bättre vetande visat klipp från gamla svenska humorprogram för – i bästa fall – artigt leende finländare. Skrattar gör de inte. Det är som om de inte ens har sett Lorry. Eller Nilecity.
Lyser och lågar
€33.50”Du har inte några nyare referenser?” tänker du som läser nu. Dessvärre är kulturell identitet lite som mjukvara, och min uppdaterades senast i början av 2000-talet. Allt oftare finner jag mig i situationer där svenska referenser flyger över mitt huvud.
Detta tänker jag på när jag ser hur nyheten om Sanna Marins festande når Sverige. På många sätt är det ett vackert mottagande. I ett politiskt splittrat landskap, där varje liten icke-fråga görs till blockpolitik, där allt och inget går att käbbla om, har Marin lyckats med det till synes omöjliga – hon har på ett nästan rörande sätt enat den svenska debatten om att hon inte har gjort något fel. Hon har träffat vänner, druckit alkohol, dansat och haft roligt. Vem kan ha invändningar mot det? Ingen. På frågor från journalister svarar hon ”jag har inte gjort något olagligt” och jag skulle gärna se henne tillägga ”och heller inget omoraliskt”. För det har hon inte.
Så varför skaver partygate? Politik är förstås ett svar. Moralism är ett annat.
Så varför skaver partygate? Varför råder det inte lika bedövande enighet i Finland? Politik är förstås ett svar, det är val även i Finland om ett drygt halvt år. Moralism är ett annat, eller konservatism om man är mer välvillig. Dessa saker kräver dock sammanhang. Man måste ha ett hum om vilka Alma och Janita Autio med flera är för att kunna ha en åsikt om Marins sällskap, man måste veta vad Marin tidigare har anklagats för av sina politiska motståndare för att smeknamnet ”Bile-Sanna” ska få någon mening. För då handlar det inte längre bara om en kväll på stan. Då handlar konflikten om hur Sanna Marin själv och hela Finland ser, eller borde se, på statsministerrollen.
Om Marin ska kritiseras för något alls är det inte att hon har varit ute och haft roligt, utan för att hon inte verkar ha förstått att risken att dessa filmer skulle spridas vidare var stor. Det är inte alls omöjligt att vad vi ser just nu är ett uppbrott där privata filmer från fester med en statsminister släpps ut för alla att se, men nu verkar det trots allt inte ha varit önskat. Konflikten blir då mellan dels en äldre generation som nog tycker att en statsminister ska få festa och dricka, men att ämbetets integritet kräver att man i så fall säkrar att videomaterialet inte sprids ut okontrollerat, dels en yngre generation som själv festar och sprider sina videor, och inte bryr sig om huruvida det kablas ut förbi de 92 närmaste vännerna. Inget av dessa två läger har nödvändigtvis fel, men Marin verkar ha fastnat mitt emellan och oviljan att välja fot är inte särskilt klädsam.
Marin verkar ha fastnat mitt emellan parterna i debatten, och oviljan att välja fot är inte särskilt klädsam.
Inget av detta spelar förstås någon roll i Sverige. Utan sammanhang kan Sanna Marin förbli konungarikets mest populära politiker, och Magdalena Andersson begår nästan tjänstefel om hon inte bjuder in Marin till den svenska valspurten. Hon kommer säkert gärna, jag har hört att det finns bra nattklubbar även i Sverige.
Och förhoppningsvis kan hon ena landet i fler frågor än bara dans, sång och glädje.
____________
Peter Törnroth (f. 1978) är IT-kille, FRLGT-kolumnist, hobbymusiker och halvprofessionell pappaskämtare på Twitter. Uppvuxen i Solna men bosatt i Helsingfors sedan 2004. (Foto:
