Quynh Tran bjuder FRLGT:s läsare på en nyskriven, drabbande novell om ung kärlek och avgrundsdjup oro.
Novellen Inga sånger är en ursprungligen en beställning av programmet Radionovellen för Sveriges Radio. Du kan lyssna på novellen uppläst här.
VI VAR OFATTBART kära, vi skulle gifta oss, det var nästa steg. Tidigt kunde vi se det framför oss, bilden av ett fulländat bröllop, vi skulle bara genomföra det, och vi gjorde det. Vi gjorde det verkligen.
Bilarna radade upp sig på parkeringen: Volkswagen, Nissan, Opel – gästerna klev ur och kom emot oss, huttrande, leende. Ingen av dem hade varit på ett vinterbröllop tidigare, vad speciellt, sade de, men det kändes rätt, det passade oss. ”Det passar er.” Så sade de. Vi hade inte ens behövt fundera särskilt länge över gästlistan. Den och den skulle komma, och så var det med det. Bara ett litet bröllop, få inbjudna, och ändå – när allt var över – hade det känts så stort. Vilka fina gäster! Vilka tal! Sådant kan man ju inte rangordna, det är ingen tävling, men Edith, din kusin, överraskade oss alla med ett tal i särklass. Så fort hon tog till orda blev det knäpptyst i salen, till och med barnen höll sig, och trots att hon har gått på universitetet, din kusin, förstod jag nästan allt hon sade. Hon hade skrivit ett tal om skönhet och lidande i vardagen. Om man skulle försöka sammanfatta det hela skulle poängen kanske vara denna: att lidande kan föra människor närmare varandra. ”Lyckan har inga sånger”, sade hon. Inga sånger, inga tankar, ingenting. Och så det där med skönheten i vardagen. Hon sade att det vackra också går att finna i de små detaljerna, i det som ofta går oss förbi, och när jag hörde henne säga det, när jag satt där och lyssnade på Ediths tal om skönhet och lidande i vardagen, insåg jag att det var just detta som du hade försökt få mig att uppfatta och uppskatta under den här tiden. Skönheten i vardagen. Vi hade bott ihop i två år. Jag höll på att vänja mig: rankor runt fönstren, vita bordsdukar, rosorna i vaserna. Gardiner i linne. Du visste vad som var vackert, jag var en amatör; jag behövde öva, jag höll fortfarande på att lära mig när vi gifte oss.
När våren kom hade du blivit gravid med vårt barn. Det är en svår sak att erkänna, men innan vi träffades hade jag länge tvivlat på om det någonsin, över huvud taget, skulle gå att träffa någon. Jag hade hört människor säga det där om att när det händer – när man träffar sin stora kärlek – så kommer det att kännas rätt, det bara gör det, att man på något vis ”blir till i den andras blick.” Jag trodde aldrig på det där – vad då ”blir till”? – men till slut förstod jag. Du blev gravid med vårt barn och vi bestämde oss för att hyra en stuga på landet, bara för ett par veckor, för att fira. Där strövade vi omkring på den österlenska slätten, med ögon bara för varandra, längs stränderna med ekar, under de högt flygande fåglarna i sina formationer. Jag minns hur du tittade på mig. Finurligt. Trånande. Ja, trånande. En sådan kärlek skulle aldrig ta slut. Jag ville ha dig, jag ville behålla dig, men det var också någonting annat. Jag behövde se dig, ditt ansikte, växlingarna i det, tecken på din sorg och glädje. Jag behövde se det. När vi återvände till stan hade det börjat blomma nedanför vår gata. Askar. Hagtorn och gullregn. Ingenting undgick mig; det var som om jag kunde se skarpare. Jag putsade speglarna, jag rengjorde glasen, tvättade golven med såpa. Rosorna i vaserna – jag såg dem mörkna och vissna, jag var där, jag såg det hända; jag var förberedd på allt.
DU VAKNADE TIDIGT en lördagsmorgon. Du pussade mig på kinden och gick ut för att köpa bröd. Du hade klippt dig. Ditt svarta, blanka hår i en mjuk page. Byxor med strukna veck. Det var som vanligt, som det hade varit under de fyra månaderna sedan vi gifte oss, du skulle bara ut en sväng, du skulle köpa vårt favoritbröd; det ljusa med solrosfrön och aprikos, och jag sov vidare, dagen hade knappt börjat, du skulle vara tillbaka när jag vaknade och vi skulle äta frukost tillsammans.
Resten av dagen, så som den faktiskt utspelade sig, kommer jag ihåg som om det hände igår. Morgontimmarna: ljuden och ljuset. Jag går upp och öppnar fönstret. Jag känner kylan mot armarna. Jag har försökt ringa dig, jag har skrivit till dig på Messenger och du har inte sett det, men det är likt dig, inga notifikationer, du har fortfarande inte kommit tillbaka och jag tar det med ro, tar på mig hörlurarna, sätter på musiken – something happens and I’m head over heels, I never find out ’til I’m head over heels – sätter på kaffe, tänker på det som en fin gest, att välkomna dig med doften av nykokt kaffe när du stiger innanför dörren. Jag vankar av och an i lägenheten, inte oroligt – lugnt och fint! Jag klipper mina naglar vid det öppna fönstret, blåser ner dem från fönsterblecket, de tre våningarna ner, jag tittar ut mot gatan, på människorna och deras åtaganden; fyllda matkassar, en hund i koppel, ungdomar. En stilla lördagsmorgon som knappt har börjat. Jag byter låt. Plockar undan kläderna som ligger utspridda, dina och mina kläder, enstaka plagg bara, det är knappt ansträngande, jag gör det för nöjes skull, nästan som en dans – små danssteg över golvet! – när jag tänker på dig. Snart är du hemma…
Klockan är redan 10. Kanske har du stött på någon bekant, någon släkting, fastnat i ett samtal. Kanske har du fått punktering på cykeln och gått med den till verkstan och fastnat där, fastnat i en kö, man kan ju fastna av många anledningar, det händer alla, att man fastnar. Jag går in på Google Maps och skriver in adressen till konditoriet. 31 minuter till fots via Sankt Knuts väg. 9 minuter med bil via Nobelvägen och Industrigatan. Jag har ringt en gång och skrivit en gång och du har fortfarande inte sett det. Jag skriver till dig igen. Jag byter låt, jag dricker kaffe. Det är knappt morgon längre. Jag stirrar på mitt armbandsur, följer sekundvisaren, tills jag till slut bestämmer mig: jag kan inte bara sitta här och vänta, som en hund! Jag klär på mig och går ut.
På väg till parkeringshuset: vita blommor, rosa blommor, ljusröda, mörkröda, svarta blommor. Jag lyssnar på spellistan med filmmusik, hörlurarna stänger allt ute; vinden, ljuden från gatan, jag hör inte ens mina egna fotsteg.
Sedan sitter jag där, bland bilarna i bilkön: Volkswagen, Toyota, Opel. Jag sitter där i vår bil, på Nobelvägen. Det har tagit mig över tio minuter att köra hundra meter, tio minuter att ta mig ut från Sofielundsvägen till Falkenbergsgatan, sedan Ystadsgatan med först ett övergångsställe och strax därefter trafikljus, sedan hit till Nobelvägen. Äntligen på Nobelvägen med de dubbla filerna – här går det alltid undan, det nästan spritter i mig, vardagens äventyr, hinner jag tänka. Vardagens äventyr. Vad som helst kan hända… Jag borde ha tittat efter om cykeln var kvar, för om den var det, ja, då kanske du har gått på en promenad! En lång promenad… Du skulle bara köpa bröd, det var som vanligt, du gjorde som du brukar göra, men ändå: jag borde ha frågat dig om din dag, om du hade några andra planer. Lyssnade jag inte efter ordentligt? Men jag sov ju… Älskling! Jag sov! Du sade till mig att sova! Du har fortfarande inte sett mitt meddelande på Messenger. Jag tar av mig hörlurarna. Vevar ner fönstret och lyssnar.
Jag sitter i vår Ford Focus på Nobelvägen och lyssnar till ljudet som jag har anat hela tiden men först nu – när hörlurarna är av och fönstret är öppet – hör tydligt. Det är inte kvarterets vanliga ljud, inte sorlet som kommer av prat och skratt och ungdomars springande, inte fågelskrän, inte de små, urskiljbara ljuden. Det jag hör är ett enda mullrande. Det är som om det kommer långt bortifrån men jag hör det där jag sitter, jag känner det – ljudet av bilar på tomgång. Jag sträcker på mig, sätter mig upp i sätet, låter armen hänga ned utanför fönstret, jag tittar ut, tittar framåt, bakåt, och allt jag ser är bilar, långa rader av bilar, gröna bilar, bruna, svarta, grå, röda, vita bilar på rad på Nobelvägens fyra filer, hela vägen, ända fram till korsningen, tills vägen kröker sig, och i motsatt riktning, förbi Södervärn, ända bort till Dalaplan. Bilar på tomgång. Jag sätter på radion, byter till nyheter, byter till klassisk musik, men ljudet skär genom allt, jag känner det i bröstet, inte längre ett ljud, mer som ett stilla skalv, en orolig, oavbruten basgång, ständigt, omärkligt skiftande, jag känner det i mitt bröst, i sätena: plastiga vibrationer från instrumentbrädan. Snälla nån… Varför händer det här just nu… Alla bilar… Jag vill bara hålla om dig…
Jag är precis intill den lilla gräsplätten vid korsningen, redan nu sitter tre killar där på en filt. Jag ser deras munnar gå. Och munnarna till höger, på gatan utanför kiosken. Jag kommer på mig själv med att lyssna efter dig, jag tror att jag ska kunna höra din röst genom tomgångsmullret, genom människornas samtal, att det skulle kunna vara ett möjligt slut på det här, ifall jag bara hörde din röst och fick syn på dig, det skulle vara du, av ett mirakel skulle du dyka upp från ingenstans och jag skulle hålla mig sansad, inte berätta om min oro, inte beskylla dig för någonting, bara uttrycka min glädje över att du är här, mitt framför mig på gatan, nej, inte så, inte säga så mycket, bara att du kan gå upp till lägenheten, vår lägenhet, att jag bara behöver parkera först, så fort den här kön löser upp sig, eller nej, inte så, kanske ska jag hitta på någonting, att jag har ett ärende: jag är på väg någonstans, jag ska bara fixa en grej men jag kommer snart tillbaka, jag är strax hemma, jag älskar dig, älskling, vi ses sen.
Picknicksällskapet skålar med sina plastglas, äter jordgubbar, någon tar fram en bok, och vi står fortfarande stilla. Jag har googlat flera gånger och det enda som står att läsa är en kort notis i Sydsvenskan: ”Stopp i trafiken, köer i stora delar av centrala Malmö.” Jag har testat med olika sökord: ”trafikstockning + malmö”, ”trafikstopp”, ”bilkö”, till och med på olika språk, och nu, klockan 11:43, dyker det äntligen upp något nytt. På Trafikverkets hemsida – en rubrik med stora, svarta bokstäver: MED ANLEDNING AV SITUATIONEN I CENTRALA MALMÖ OCH LUND. Det står att man inte vet vad som har föranlett bilköerna men att det antagligen kan knytas till flera slumpmässiga men i tid sammanhängande händelser: olyckor, varav två lastbilskollisioner, många vägarbeten. Alla bussar inställda, invånare uppmanas att ta tåget eller cykla.
Tiden går. Vi rör oss framåt. En meter, två meter i taget… Den oändliga kön tryckande bakifrån, och mottrafiken, lika långsam. Jag har stängt av motorn, det är det enda rätta, det är så sällan ens tur och när det faktiskt är det rör man sig knappt, en billängd i bästa fall, och sedan är det tillbaka till väntan. Oväsendet… Lukten och värmen från avgaserna… Folk sitter och trycker med motorerna igång, trycker på sina tutor… De har verkligen gått in för det, att tuta. Under morgonen var det mycket tystare, om någon tutade hajade man till för det betydde någonting, att någon ville nåt, men det blev värre och värre, och nu, många timmar senare, har de tappat det, man ser det på dem, jag ser en på andra sidan refugen, hon bara stirrar framför sig, helt död i blicken, och hon tutar… Hon pressar med hela armen så att handen ser ut att försvinna in i ratten, hon gör det ihärdigt, i långa stötar, med korta pauser emellan. Vilken dåre… Jag vill också göra det! Jag vill inget hellre! Jag har en tutknapp på vardera sida om ratten, jag har aldrig använt dem men nu får jag lust att trycka in båda samtidigt, så att de fastnar, så att plasten spricker, jag vill sticka ut huvudet genom fönstret och skrika men jag gör ingenting, jag kan bara hålla ut, och då, när jag sitter där och inte gör någonting, mitt i galenskapen, kommer jag att tänka på det din kusin hade sagt i sitt bröllopstal. Vad var det, ”skönheten i vardagen”? Vad är det? Det finns ingenting vackert med det här; inga toner, ingen rytm, bara ett ofattbart oljud, och allt jag kan göra är att vänta.
Timmarna går. Ingen av oss kommer ur första växeln, jag vet att alla håller på med samma sak: ettan, friläge, fotbroms, handbroms, väntan. Jag ser mig omkring, jag tittar bakåt, mot baksätet med de gröna filtarna. Vad skönt det hade varit att lägga sig ner där, eller ännu bättre: att lägga sig i sängen där hemma, bredvid dig, men jag är verkligen fast här, det enda jag kan göra nu är att vänta, det har inte hänt dig nåt, det här är ett av de där ögonblicken i livet man kommer skratta åt när man är gammal, jag kommer se tillbaka på det och tänka: ”Hur kunde jag vara så orolig?” Det är lugnt, jag är så lugn.
Jag ser ansiktena i mottrafiken, enerverande långsamt passerande, man måste stå ut med dem, var och en av dem; deras bilar och ansikten som dyker upp och dröjer sig kvar. På en timme möter jag tre stycken; två kombin och en suv; två ensamma män; en slätrakad, en skäggig, och en mamma. Hennes två små lockiga barn sitter i baksätet, den ena spelar på sin telefon, den andra ser på. Då och då tittar de upp från skärmen, tittar ut genom fönstret. Åh – barnen! Hur ska det gå för dig och din lilla mage? Tänk om jag fick prata med dig… Lyssna på dig… Tänk om jag bara kunde befinna mig två, tre, ja, kanske fyra-fem timmar in i framtiden, då allt det här är över och vi är hemma igen och du har berättat vad du har haft för dig – någonting behagligt; en plan du har gjort upp långt på förhand, som du har nämnt för mig men som jag har glömt.
Timmarna går. Vi passerar pizza- och falafelhaken; uteserveringarna med plaststolarna och måsarna. Folk strömmar till från de närliggande kvarteren. Hela kvällen på Nobelvägen: matgästerna ute i det fria, måsarna, jag i min Ford Focus. Vid ett tillfälle cirklar en helikopter ovanför oss. Jag följer den med blicken, först lågt, sedan högt över taken, och jag kan inte annat än le, jag vet inte hur länge jag gör det, sitter där helt stilla och ler – nästan poserande, som om jag blev fotograferad – mot himlen och den där helikoptern som till slut, efter vem vet hur lång tid, försvinner som en liten prick ovanför butikernas neonskyltar.
Det har varit en grådaskig dag. Först efter middagstid lättar molnen. Människorna går ut ur sina bilar, stryker håret från pannorna. Jag gör också det: kliver ur bilen, sträcker på mig, tar några planlösa steg. På andra sidan vägen, utanför apoteket, ser jag en kvinna sitta hukande, en stråle rinner nedför asfalten under hennes öppna bildörr. Av någon anledning börjar jag då gå bakåt i kön, mot Södervärn. Folk står lutade mot sina bilar med ansiktet riktat mot solen. De börjar prata med mig när jag går förbi dem, om det som kan ha hänt, ingen vet någonting, men vi är överens om att det måste vara allvarligt, annars hade inte trafiken varit lamslagen i så många timmar. Någon nämner en buss som har vält, vägarbeten, en naturkatastrof, men ingen vet någonting, vi säger bara orden – ”olycka”, ”katastrof” – och så pratar vi om annat. De frågar mig om vad jag gör, inte i livet utan i dag, just nu, och jag svarar automatiskt, jag säger samma sak till dem alla:
”Jag letar efter min fru.”
”Jag vet inte.”
”Jag vet inte var hon är.”
Jag går längre bak i kön. Jag ser in i människors bilar. Ett par ynglingar fipplar med stereon, antagligen försöker de ratta in den lokala radiostationen. De svär. Den ena slår på instrumentbrädan. ”Kukens hus”, säger han.
Under timmen som följer går jag genom en skur av tutningar, skrik och skratt, parfymer och bensinlukt. Jag stryker med handen över bilarnas plåt. En gammal kvinna halvligger i baksätet med benen över det nedvikta framsätet, dricker vin, mer fokuserat än lustfyllt. Jag ser människor sova lutade mot ratten, och för ett ögonblick ser jag ditt sovande ansikte för min inre syn, ditt svarta hår i en knut för natten. Du har inte sett mitt meddelande, du har lämnat telefonen hemma, det har jag insett för länge sen, men vad är det som har hänt? Tänk om du har råkat ut för nåt, tänk om du behöver mig just nu, du och din lilla mage! Borde jag lämna bilen och rusa bort till Värnhem och hoppas på att du är kvar där, att du av någon anledning skulle ana att jag är på väg? Men nej, nej, du har bara råkat glömma telefonen hemma! Det är allt! Jag kan inte lämna bilen här bara för det! Vem gör så? Vad skulle det säga om mig? Jag vet inte ens om den står kvar där jag lämnade den, nu när jag har gått så här långt; nästan ända bort till Dalaplan! Vad håller jag på med? Jag måste gå tillbaka och sätta mig igen, sätta igång motorn, det är det enda jag kan göra, annars kommer du försvinna ifrån mig för evigt.
Tiden går. Jag rör mig sakta tillbaka mot bilen. Halvvägs stannar jag till bakom en Corolla – en ljusbrun sedan från tidigt 80-tal, med bastant kofångare i matt, svart plast – med blinkande bromsljus. Det tänds och släcks, tänds och släcks. Jag försöker få ögonkontakt med föraren genom backspegeln, det är en äldre man med markerade polisonger, en arabisk man, eller sydamerikan. Av vad som verkar vara en tvångsmässig rastlöshet har han ingenting annat för sig än att trycka på bromspedalen, trycka och släppa, trots att vi inte har rört oss på en hel timme. Jag vet inte varför jag stannar till just här, bakom den här mannens bil, det är bara en vanlig bil, ett vanligt bromsljus, men jag står kvar en lång stund, bakom bilen och det blinkande röda ljuset.
_____________
Quynh Tran (f. 1989) är finlandssvensk författare och arbetar som psykolog i Malmö. Hans debutroman Skugga och svalka utkom hösten 2021 och belönades med Svenska Yles litteraturpris, Runebergspriset och Borås tidnings debutantpris. Flera noveller av Förlagets författare hittar du FRLGT/noveller. (Foto: Nelson Ndongala, bildbehandling Janne Strang)
