Det finns inte något som en gratis ansiktsbehandling, sa de alla. De hade rätt.
JAG MINNS ATT jag tänkte: Min hy luktar gran. Dyrt.
Det är april 2022, en sen eftermiddag. Jag har fått ett samtal och upprepade gånger frågat: ”Gratis? Hundra procent gratis?”
Det är lätt att konstruera i efterhand, men såhär var det: Jag hade ett jobb som på grund av sin intensitet höll på att ta livet av mig. Alltså bildligt såklart, men det kändes så, som att jag på ett eller annat sätt skulle dö av trötthet den våren. I mina sjukjournaler från den här tiden står det att jag önskar att min buss på vägen till jobbet skulle krocka med en lastbil så att jag fick åka in på intensiven och vila ett tag (läs: vila utan dåligt samvete). Dessutom skulle min bästa vän ha möhippa samma vecka. Har du varit på en möhippa de senaste åren? Ordnat en? It’s a lot.
Alla, inklusive min sambo, sa att det inte finns något som en gratis ansiktsbehandling. Att ingen bara ringer upp en för att ge en något.
Men jag tänkte: jag gör själv mitt bästa för att ta hand om och bemöta andra människor. Andra människors inlärning, andra människors specialbehov, andra människors frågor. Andra människors bekymmer, utbrott, ångest. Andra människors tillfälliga eller mindre tillfälliga sorger. Jag tänkte: kanske kan någon lägga sina händer om mig? Speciellt om de nu ringer och erbjuder ett sådant omhändertagande ”gratis och utan några som helst förpliktelser”.
Så jag tog ansiktsbehandlingen som en gåva från ovan, en paus mitt i det hektiska. Gud hade sett mig och visste vad jag behövde. Jag var värd ett mirakel. God karma liksom. De flesta terapiskolor säger också att man ska vara snäll mot sig själv.
ANSIKTSBEHANDLINGEN ÄGDE RUM rum redan följande dag. Uppe på en enorm våning på Alexandersgatan fick jag sätta mig i en aula som såg ut som mittuppslaget i ett danskt inredningsmagasin. Mörka, robusta möbler bland höga blombuketter. Tak utsmyckade med stuckaturer och golv täckta av tjocka persiska mattor. Det gick inte ihop med att jag skulle bli behandlad gratis. Men jag hade ingen ork att tänka på begravda hundar, tänka kritiskt. Det var så vackert, jag försökte att inte tänka, ville bara känna.
Alla unga kvinnor, som stod bakom betjäningsdisken eller sansat och framåtlutat kom och hämtade klienter från väntrummet, var maskerade i höga hårtofsar och vita, smickrande kostymer. Som lyxiga laboratorieassistenter, robotar från en kliniskt städad framtidsskildring. Alla log väldigt brett. Men istället för en rymdstation i någon Christopher Nolan-film med omvänd kronologi befann vi oss i centrala Helsingfors en vanlig tisdag i april.
Till slut kom min personliga hudsköterska (sju minuter försenad; lagom upptagen specialist, men inom ramen för att inte pissa på mitt schema) och ledde in mig till sitt diplomfyllda rum. Med mjuk röst bad hon mig klä av munskyddet. Omsorgen hade börjat. Färgerna var kliniska men mjuka; ljudet av en bambuflöjt kom ur en söt JBL-högtalare på fönsterbrädan.
Hon betraktade mitt anlete.
”Okej. Just det”, sa hon inspekterande bakom sitt munskydd, och backade sedan eftertänksamt på sin ergonomiska rullpall. ”Vilka tycker du själv är dina kritiska problemområden?”
Jag blev ställd av frågan.
Hon ville såklart höra mina tankar om min hud för att veta vilka lösningar hon skulle erbjuda. Det förstår jag nu, kanske gjorde jag det då också, men inte att det gick så sömlöst? Hon var så rutinerad och jag i kontrast så oförberedd på att plötsligt prestera genom att analysera mitt utseende. Jag hade inte behövt fundera på mitt ansikte på länge. Hur mycket självhat jag än kunde känna i perioder var jag medveten om att ansiktet var mitt minsta problem just då.
Mina egentliga problem stod på rad i frontalloben: Hur ska jag göra så att elev A kommer ihåg minnesregeln och blir godkänd på provet? Hur ska jag lösa det logistiskt så att elev B, som är rädd för att skriva provet i ett fullsatt klassrum, ska få kunna göra det avskilt, i lugn och ro? Varifrån ska jag fixa fram extrauppgifter om elev C inte kommer ihåg sitt studiematerial imorgon heller? Vart ska jag hänvisa elev D som har en förälder som dricker för mycket? Hur ska jag fylla i en brottsanmälan tillsammans med elev F, som blev sexuellt trakasserad på skolvägen igår, om hen nu bestämmer sig för att göra en? Hur ska jag svara till föräldern till elev E så att jag är sanningsenlig men också finkänslig och kan upprätthålla en god och konstruktiv ton oss emellan? Går min sexualundervisning emot elev F:s religion? Hur ska jag få elev G att hållas vaken på lektionerna …
Jag ville helst bara ta på mig munskyddet igen och gå. Men jag ville inte förolämpa min hudsköterska, som gått så många utbildningar som hon stansat upp certifikat på, och som helt tydligt var mitt i den viktiga teoridelen av min ansiktsbehandling.
”Kanske att jag är så torr?” svarade jag.
Först kände jag mig bara tvungen att spela med. Som om det var en lek, som att allt var iscensatt, certifikaten på väggen, hennes kostym, och mitt engagemang för mina yttre attribut. Men när hon lyfte blicken efter att hon antecknat något i sitt lilla block fick hon mig att ta frågan på allvar. Hennes egen perfekta hud blev en auktoritet att ställa mig till svars inför. Att frågan gjorde mig så perplex fick mig att glömma mina elever – något som en modern arbetshandledning nog skulle uppmuntra en att göra på fritiden – och totalt fokusera (läs: projicera) mina problem på min hud.
Jag fortsatte: ”Eller påsarna under ögonen.”
Hon nickade, höll kvar blicken.
”Det är väl egentligen ganska många områden som är problematiska om jag tänker efter,” sa jag lite frågande, för att hon skulle få en ingång att delta i samtalet, men hon teg fortfarande.
Det är väl egentligen ganska många områden som är problematiska om jag tänker efter.
Hennes väntande tystnad fick mig att skämmas.
Både för min uppsyn och för att jag bara ville att någon skulle massera in lite kräm i mina kinder. Skammen över att inte konsumera min tid rätt, effektivt och konstruktivt. Jag hade åldrande föräldrar och en funktionsnedsatt förälders förälder. Jag hade fadderbarn som gråtit i telefonen för att jag inte hunnit komma på deras födelsedag. Jag hade en möhippa som vi planerat i ett och ett halvt år som om några dagar skulle äga rum.
Alltså missförstå mig rätt: skammen var inget nytt. Jag skämdes jämt över att jag var så trött. Över att jag konsumerades så oerhört av ett jobb som jag ansåg meningsfullt. Att jag hittat ett kall efter så många år – efter allt virrande runt Europa, och att jag nu gjorde något annat än skrev halvfärdiga dikter, tog impulsflyg till Berlin och led av mindervärdeskomplex inför förälskelser som inte hade med verkligheten att göra, att jag blivit en person som kom i tid! – men inte fann mig i det. Skammen över att jag nu till synes var vuxen men att ansvaret för mina skyldigheter dränerade mig så totalt att jag hyperventilerade flera gånger under en arbetsdag. Skammen låg i att jag missförstått allt. Hur man skulle vara lärare. Hur man skulle vara en arbetande person. Hur man skulle vara vuxen. Och nu hade jag till och med missuppfattat det här med ansiktsbehandlingen.
”Egentligen är det en fråga som lätt gör en – eller mig – faktiskt ganska ledsen”, sa jag till slut, då hudsköterskan fortfarande verkade se fram emot att jag skulle peka på ytterligare problemområden.
Hon behöll sin ton samlad och jämn, like a pro, och svarade: ”Meningen är såklart inte att göra dig ledsen.”
Hon pausade.
”Men jag undrar – har din hud alltid varit sådär röd, eller har det kommit med åldern?”
MITT TORRA OCH röda ansikte skulle kräva fyra till fem behandlingar. Sen skulle resultaten börja synas. Dessa behandlingar skulle hon sprida ut över ett år, och dessutom ingick en burk serum, lite rengöringsmedel, en återfuktande kräm och ansiktsvatten i paketet. Alla produkter var framställda av Spaniens främsta hudspecialister men tillämpade att passa det finska klimatet.
Hon verkade stolt när hon berättade det. Och med all orsak: Allt gick att ordna, mina problem skulle lösas.
Hon fick det att låta lika enkelt som alla andra, alla som kommunicerat till mig att jag borde lära mig att stressa mindre. Som bekräftat att det första året i branschen alltid bara handlade om att överleva. Som konstaterat att jag inte borde jobba efter klockan 17, bara inte göra det. Egentligen var allt enkelt.
Det var flera som sagt att min utbrändhet var priset jag fick betala om jag ville vara perfekt. Men jag minns det som att jag ville vara trygg. Närvarande och pålitlig. Se till att mina elever fick komma till ett klassrum som de kunde må bra i. Att de kunde få goda förutsättningar att lära sig det som den oerhört krävande läroplanen krävde av dem. För mig var det inte perfektion utan en grundrättighet som alla borde garanteras i skolan. Jag skämdes över att det tog så mycket krafter av mig att säkra dem den rättigheten.
Jag tittade på klockan. Vi hade snart passerat halva behandlingstiden. Hudsköterskan tittade i sina papper och upprepade min ålder. Trettio. Jag kom där och då ihåg en bekant, som också jobbade med hudvård, och som sagt att jag redan var fem år försenad. Anti-age produkter ska man börja använda vid 25. Allt efter det är damage control.
Bara lite till
€23.90PÅ JOBBET GICK det ofta att fake it til you make it. Det var resursbrist och då behövs varje zombie. Med hudsköterskan gick det inte att fejka. Hon satt där och tittade rakt in i – rakt igenom – mina porer.
Jag hörde på min ton att jag började bli defensiv. Men bara lagom så att jag inte skulle såra henne. Hon försäkrade mig igen att jag inte var betalningsskyldig efter den introducerande konsultationen som hon gett, men ville ändå bara visa mig sitt billigaste hudvårdspaket som hon byggt min individuella hudanalys på – ett paket som var populärt bland studerande och pensionärer, berättade hon. Ett helhetspris på endast 1 700 euro.
Jag tjänade inte mycket mer än det efter skatt. När jag sa det tackade min hudsköterska mig för att jag anförtrott henne min ekonomiska situation och såg sådär stolt ut igen. Det fanns nämligen ett avbetalningsprogram: 1 700 euro delat på tre år är inte mycket, lovade hon, även om det inte skulle vända sig ekonomiskt för mig, vilket hon förresten var säker på att det skulle.
Jag tänkte mycket på pengar den våren. Alla pengar jag inte hade. Jag ville fortfarande inte såra henne. Hon lät uppriktig, genuin när hon sa att allt bottnar i hur viktig min hud är för mig, och sen, betänksamt: “Man måste verkligen unna sig själv, man är sitt livs viktigaste person.” Hennes röst som terapeuternas, man måste vara snäll mot sig själv.
Jag kände mig för uppgiven för att ens vara defensiv.
Efter en halvtimmes konsultering rengjorde hudsköterskan – motvilligt? villigt? vad var dealen för henne, hennes förhållanden, levde hon på provision, hade jag berövat henne på hennes lön? – mitt ansikte. Hon smorde in någon grandoftande historia från Malaga över min panna och kinder och tackade för min tid. Jag räknade tiden i lärarmått den våren. Min tid hos hudsköterskan i lärarmått: åtta rättade prov.
MIN HY HADE slutat lukta dyrt lagom till möhippan några dagar senare.
Jag hade slutat fungera lagom till möhippan några dagar senare.
Femton timmar in i tredagarsfesten satt jag inlåst på en toalett och försökte hitta mina egna andetag. Jag skakade så mycket av utmattning och panik att jag knappt fick ur mig att jag inte klarar av mer. Att jag behövde vila. Jag fick avbryta hippan halvvägs, mitt i firandet, och snart därpå min lärarkarriär, som bara precis börjat.
De dåliga nyheterna är att det krävs mer än en ansiktsbehandling när man gått in i väggen.
Men de goda nyheterna: har man råd kan man bränna ut sig helt men täcka över alla synliga tecken. För en god slant eller lång avbetalningstid kan den som är sitt livs viktigaste person vara snäll mot sig själv och unna sig själv damage control. Gran luktar bättre än skam.
___________
Sofia Elie (f. 1991) är skribent och litteraturvetare. Hennes debutroman En gång kände jag utkom på Förlaget våren 2021. Fler kolumner av Sofia hittar du här nedan och på Förlagets innehållssida FRLGT! (Foto: Mathilde Langevin, bildbehandling: Janne Strang)
Bekanta dig med Förlagets aktuella böcker här nedan och läs utdrag ur dem här!
