Hannele Mikaela Taivassalo: Hej, undergång!

Hannele Mikaela Taivassalo 28 februari, 2023

Framtiden, vad vet vi om den. Ingenting.
Men den kommer ändå, den är obeveklig.

NÄR JAG SER på de litteraturdiskussioner vi har både inom vår egen kultur och ute i världen så handlar det just nu mycket om vad framtiden kommer att innebära för litteraturen. Ja, det finns till och med en utbredd rädsla över att vi författare är en utdöende art, och då förstås också boken, så som vi känner den.

Den är inte långsökt, rädslan.

Det här är förstås förknippat med det digitala genombrottet, eller kanske vi ska kalla det The Digital Hostile Takeover, för litteraturens som för filmens och musikens del. Det digitala formatet är inte ett problem i sig, det går utmärkt att ta till sig böcker på olika sätt – det är de nya villkor vi har för litteraturen och vad den gör med litteraturen som är problemet. Vi har sålt ut – nej, gett bort – litteraturen till en obekant marknad som varken är rättvis eller transparent.

Vi har sålt ut – nej, gett bort – litteraturen till en obekant marknad som varken är rättvis eller transparent.

Det är inte enbart ersättningarna för till exempel ljudboken som är ett problem: för en såld ljudbok får författaren i snitt en femtedel av det hen får för den tryckta boken. Om författaren får någonting över huvud taget, alltså. Om boken alls finns som ljudbok, alltså.

Hur ljudbokstjänsterna styr vilka av de befintliga ljudböckerna som synliggörs är ett problem: det du inte ser förblir oläst, helt enkelt eftersom du inte ens vet om att det finns. Men ännu mer osynliga blir de böcker som inte alls existerar i ljudbokstjänsten.

EKVATIONEN ÄR ENKEL och precis den som många av oss fruktade: om majoriteten av läsarna flyttar över till ljudbokstjänsterna så finns alltså inte de böcker som endast kommer ut i pappersform för den delen av läsarna som i första hand söker upp eller möter sin litteratur som ljudböcker. Det betyder att det som var marginellt marginaliseras ytterligare, det betyder också att en ännu större del av litteraturen marginaliseras. Bästsäljarlitteraturen syns mest och har blivit normen: prisböcker, underhållningslitteratur, populära genrer och författare.

Det betyder att det som var marginellt marginaliseras ytterligare, det betyder också att en ännu större del av litteraturen marginaliseras.

De här tendenserna har funnits länge, men just nu är gapet mellan marginal och bästsäljare ett svart hål. Det finns inte riktigt någonting där emellan. Mittemellanlitteraturen, till exempel den litterära prosan som tidigare kanske var normen, har förflyttats till marginalen också den.

Förlagen, också våra finlandssvenska förlag, formar sig ständigt efter villkoren och gör det inte enklare för författarna och litteraturen. De säljande genrerna och författarna dominerar alltmer både i synlighet och titlar – och åtminstone på finskt håll också gällande arvoden och avtal – medan utgivningen i övrigt slimmas. Det urval av vilka böcker som blir till ljudböcker görs redan av förlagen: de man förväntar sig att inte klarar sig i ljudbokskonkurrensen stannar kvar på pappret. Min senaste roman kommer inte alls ut som ljudbok på originalspråket svenska. Det är inte längre bara poesin (som för övrigt ju passar utmärkt i uppläsningsform!) och essän som inte är tillgängliga för den som lyssnar på ljudböcker.

Alla behöver inte vara bästsäljare, alla kan inte vara det, men om litteraturen som trängs där i marginalen inte har läsare – varför ska vi skriva då? Många författare frågar sig redan det, och stirrar in i det svarta hålet, avgrunden.

MEN DÄR SKA vi inte bli kvar och stirra! Jag är inte optimist, men efter alla dessa avgrunder jag stått och stirrat i under mina år i livet och litteraturen tänker jag att man har förlorat först när man förlorat hoppet. Också ett hopp om hopp är tillräckligt, konstaterade jag för inte så länge sedan vid mitt personliga, egna avgrund. När man är desperat så är det viktigt.

Så vad ska vi göra?

Det räcker inte med att vi som arbetar med konst försöker rädda oss själva eller vår konst, det är världen omkring som måste välja vad den vill förlora.

Den som i riksdagsvalet vill rösta för ett demokratiskt och tänkande samhälle kan med fördel också lägga sin röst där det finns en praktisk handlingsplan för konsten och kulturen. Och från listan stryka alla som talar om guldkanter och varm uppskattning, det räcker inte.

Det måste finnas uttalade politiska strategier också för litteraturen och konsten. Och en förståelse för vad konst är och hur fältet fungerar.

Den nationella nivån på utbildning, innovation och nytänkande korrelerar också helt klart med huruvida vi stöder kulturen – är en kulturstat – eller inte. Den sjunkande läskompetensen räddas inte av att vi enbart sätter in förstahjälpinsatser och konstgjord andning genom kampanjer och momentana satsningar inom utbildningen. Det måste vara mera långsiktigt och holistiskt än så. Det måste finnas uttalade politiska strategier också för litteraturen och konsten. Och en förståelse för vad konst är och hur fältet fungerar. Och ett intresse att ta hand om och trygga ett livskraftigt konstfält.

DEN ALLMÄNNA ATTITYDEN till kultur och bildning måste omförhandlas. Konstens status måste höjas politiskt. Det finns inga genvägar till ett bildat samhälle. Det behövs en kulturpolitik och en klar handlingsplan med målsättningar, stödåtgärder och politisk påtryckning, lagstiftning och påverkan av marknaden till förmån för till exempel den konst som nu ska anpassa sig till en digitaliserad värd. För saker förändras, det är naturligt, samhället måste bara anpassa sig till det och på bästa sätt bädda för framtiden. Varför inte sänka mervärdesskatten på böcker till noll som i Norge? Varför inte reglera verksamheten för strömnings- och delningstjänster så att det inte heller digitalt är möjligt att sälja böcker på annat sätt än per bok, inte till en tjänst som ger användaren tillgång till allt? Den lösningen är inte hållbar, den utarmar både författare och förlag, och därmed diversiteten och litteraturen som helhet.

Den allmänna attityden till kultur och bildning måste omförhandlas.

Det här är inte mina personliga krav, det är instiftat i vår grundlag, för vårt samhälle. Låt mig igen citera mitt favoritställe i Grundlagen, 2 Kap. 16 §:

”Vetenskapens, konstens och den högsta utbildningens frihet är tryggad.”

Frihet för konsten, vetenskapen och bildningen är också att möjliggöra allt det som existerar utanför de hårda marknadsvillkoren. Vi behöver allt det som vägrar anpassa sig. Och vi behöver att det når ut till människorna och att det har sitt värde.

Det behövs bröd och skådespel, det behövs handling och konsekvenstänkande. Behåll dina guldkanter och festtal. Gör vår framtid i stället.

__________

Hannele Mikaela Taivassalo är författare och ordförande i Finlands svenska författareförening rf, aktuell med sin elfte roman Det förflutna återvänder (Förlaget, 2023). Fler kulturpolitiska ställningstaganden och andra aktuella texter av våra författare och kolumnister hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto: Alexa)