FRLGT bjuder på ett utdrag ur författaren Johan Bargums nya novellsamling Äldre män som utkom i februari 2022. Det här kapitlet är hämtat ur novellen Julafton.
Pappa hade en mängd bilar i sina dagar. Det var limousiner medan firman gick bra, Humber Pullman, Rover 800, Mercedes av olika modeller. Med tiden blev hans bilar allt mindre och anspråkslösare. Den sista, en Mazda 323, köpte jag av honom två månader före hans död. Han sa att han inte behövde den, men jag tror han i själva verket vid det laget inte hade råd ens med den. Jag hade nyss fått ett litet stipendium, det räckte mer än väl. Några gånger har jag försökt göra mig av med Mazdan. I en bilhandel påpekade försäljaren att han säljer bilar, inte skrot, och smålog vänligt. Det gjorde mig faktiskt lite sårad. Och sen har det inte blivit av.
Det finns ganska mycket här i livet som inte blir av.
Det hade snöat på Mazdan. Någon hade slängt ett tomt cigarrettpaket på bilens tak. Jag putsade bort snön och skrapade isen från vindrutorna.
Jag var på väg till flygplatsen.
Älbört hade ringt. Linjen var en aning knastrig men jag kände igen hans röst. Han lät trött. Han ville fatta sig kort. Mamma hade dött. Hon hade varit sjuk en tid, och nu var hon död.
Men det fanns någonting hon ville att jag skulle ha. Han hade business i Frankfurt, han tänkte ta en sväng över Helsingfors på hemvägen, kunde vi ses på flygplatsen?
Jag vred om nyckeln. Det hördes ett nödrop under motorhuven, men bilen startade.
Det stormade och snöade; en vägg av sneda, vita streck framför vindrutan. Trafiken höll promenadfart, slingrande köer mot utfartslederna. Bilradion knastrade och hostade, någonstans i bakgrunden sjöng Abba The Winner Takes It All. Bilens värmeaggregat verkade trasigt. Jag satt och frös och insåg att jag hade startat för sent och aldrig skulle hinna fram i tid.
Någonting hon ville att jag skulle ha?
Vid Forsbyrondellen hade en liten Fiat krockat med en lyktstolpe. En ung kvinna stod bredvid bilen, höll en pojke i handen och såg sig hjälplöst omkring.
Men också hans plan var försenat.
Jag ställde mig i ankomsthallen bredvid träskulpturen som påminner om en jättekromosom – stora, svarvade björkfigurer pekar åt olika håll – och väntade. Människor vandrade förbi med sina kappsäckar i släptåg, varför ser alla som är ute och reser så bekymrade ut? En ung kvinna klädd i overall styrde ljudlöst fram på en orange eltruck. Folk köade framför parkeringsautomaten, folk anlände, folk kramades.
Jag stod där i över en timme och väntade.
När han sedan kom kände jag genast igen honom. Han hade egentligen inte förändrats. Han hade åldrats, grått hår, rynkor i pannan och kring ögonen. Men han var fortfarande rak i ryggen och bred över axlarna, solbränd, fyrkantig haka och buskiga ögonbryn.
Han hade en läderportfölj i ena handen och en svart shoppingväska i den andra. Jag gick fram till honom. Vi skakade hand.
– Du har vuxit sen senast, sa han och log.
Vi slog oss ner på Picnic-kaféet mittemot; stora, gula skyltar, have a tasty break, grab a hot coffee; plastbord, plaststolar, gula lampor.
Han ville bara ha ett glas vatten. Jag tog en cappuccino.
Han ställde shoppingväskan på bordet. Han kastade en blick på sitt armbandsur. Det hade snöat också i Frankfurt. De hade suttit en timme i planet och väntat. Nu hade han fått lite bråttom, han måste checka in på planet hem inom en timme.
– Och där väntar ett stort, väldigt tomt hus, sa han.
En flygvärdinna i mörkblå promenaddräkt och blårandig scarf slog sig ned vid bordet intill. Hon lade en bukett röda tulpaner på bordet framför sig. Hon hade solglasögon. Hon tog fram en näsduk och torkade sig på kinderna.
Nåja, sa han och drog upp blixtlåset på shoppingväskan. Där låg urnan.
– Jag ville inte lägga den på posten, jag tror hon inte hade
tyckt om det.
En teveskärm som hängde i taket gav goda råd om hur man
planterar azaleor.
– Jag valde en liten urna, sa han, jag ville ha den som handbagage, inte bland alla kappsäckar.
Han satt och teg en stund, och tittade på urnan.
– Det är din mammas önskemål att du sprider ut askan. Var du gör det spelar ingen roll.
Varför hon ville det var han inte säker på. Hon hade varit illa däran de sista veckorna. Cancer i tjocktarmen. En av de sista dagarna hade hon med ens ett ögonblick verkat förunderligt vaken och närvarande, och förkunnat att detta var hennes allra sista vilja, ifall Älbört inte hade någonting emot det.
– Och det har du inte?
Älbört tittade bort mot en kines som högljutt pratade sitt stackatospråk i mobilen.
– Man ska respektera en döende människas vilja. Och jag bryr mig inte om gravar.
Flygvärdinnan reste sig och gick. Hon lämnade tulpanerna efter sig.
Det var en sak till. Det fanns ett arv. Hon var delägare i Älbörts firma. Deras hus var i hennes namn. Nu tänkte Älbört sälja både firman och huset. Dessutom hade mamma börjat måla på äldre dagar, små akvareller, de blev populära, de gick åt.
– Jag undersöker hur beskattningen ska skötas.
Han skrev upp mitt bankkonto på sin biljett.
– Det blir mycket pengar.
Han tittade på klockan. Han reste sig och gav urnan en liten klapp.
– Sköt om henne.
Sedan gick han. Jag fick behålla shoppingväskan. Han var lika hjulbent som förr.
__________
Johan Bargum debuterade 1965 och har sedan dess skrivit ett tjugotal romaner och novellsamlingar – och utöver det även dramatik. Hans senaste novellsamling Äldre män utkom på Förlaget vintern 2022. Hör Bargum diskutera boken med Wivan Nygård-Fagerudd på Förlaget Live den 3 mars.
