Jag skrev tidigare om mina intryck av den omtumlande upplevelse som bokmässan i Göteborg kan vara. Helsingfors kändes mycket mer hanterlig – avstånden mellan programpunkterna var kortare, människomassan var inte lika ogenomtränglig och så var det ju bekanta ansikten precis överallt! 

Att det finns stor uppskattning och ett brett intresse för finlandssvensk litteratur blev också tydligt. De svenskspråkiga scenerna Fiskehamnen och Blåbärslandet var välbesökta och särskilt när storstjärnor som Kjell Westö, Monika Fagerholm eller Sanna Tahvanainen uppträdde var det svårt att ens hitta sittplats. 

Som författare var det allra roligaste att få delta i samtal om ämnen man kanske inte vanligtvis diskuterar, och dessutom med människor man vanligtvis inte pratar med. Det öppnar för nya tankegångar och bekräftar att det man själv skrivit faktiskt kan ha en relevans för samhället och för läsarna. Jag ska här dela med mig av några resonemang från de de olika samtalen jag fick delta i i år. 

1) Vad händer när barnen är sjuka och ditt hem inte ser ut som de senaste inredningstrenderna, när chefen och omgivningen ställer orimliga krav? Matilda Gyllenberg och Markus Andersén i ett samtal om utmaningen att skilja det rimliga från det orimliga. Intervjuare: Solveig Arle. 

Temat för dagen var krav, och vi är många som kämpar med alldeles för höga krav på bland annat ett vackert och städat hem, välartade barn, ett givande jobb och så träning för maratonloppet ovanpå alltihop. Jag vet att det är sant, och att det är relevant. 

Nyligen publicerades den första finländska undersökningen någonsin om utmattningssyndrom bland småbarnsföräldrar. Det visade sig att hälften av dem har upplevt utbrändhet, att mammor löper större risk än pappor att bli utbrända och att burnout åtminstone delvis bidrar till att man inte ens försöker få flera barn. Så här säger forskaren om orsaken till föräldrautmattning: 

“Den mest betydande faktorn som bidrar till utmattning är att föräldrar upplever ett utomstående prestationstryck. Risken för utmattning växer ytterligare om föräldern har som vana att ställa alltför höga krav på sig själv. Enligt forskningen är en sådan dubbelperfektionism den största risken för att en förälder ska uppleva utmattning.”

Den här forskningsnyheten rapporterades på Yle som så, att man hade besökt en familj där mamman varit så utbränd att hon hade varit tvungen att vara ifrån sina barn helt och hållet en tid för att vila upp sig. Men det var också talande att bilderna från familjens hem var som tagna ur en inredningstidskrift. Fräscha blommor på borden, rena vita ytor och noggrant utvalda designmöbler. Det kunde ha varit en bildsättning till min roman Det lungsjuka huset där en liknande, lätt neurotisk familjesituation är central. 

Huvudpersonen i min bok ställer orimligt höga krav på sig själv som förälder. Hon är rädd att vara en dålig mamma på grund av den cynism och misstänksamhet hon lider av, och är ibland till och med sadistisk mot sin egen dotter. Hon är uppenbart missnöjd med sin situation, känner sig inlåst i hemmet och har inte jobbat sedan barnet föddes. Samtidigt är hon rädd att hennes missnöje ska smitta av sig. Hon vill vara en bohemisk och tillåtande förälder, men är fånge av sin perfektionism som inte klarar av fläckar på sofforna eller sand på golvet. Föräldraskapet har blivit en prestation som hon är fånge i, trots att hon genomskådar sig själv och inser att det inte är hållbart. 

Jag hoppas att hennes stränghet mot sig själv kunde hjälpa romanens läsare att bli lite snällare mot sig själva. Att lätta på de krav som vi just nu diskuterar. För när det gäller de här kraven är det vanligt att säga att det ställs krav på just kvinnor. Alternativt att samhället ställer krav på kvinnor. Men jag undrar om det inte är kvinnorna själva som ställer sina egna hiskeligt höga krav. Man är så formad av sociala medier och hur alla andra har det, alla resor, all träning, all inredning, alla som gör kreativa saker med sina barn, att man lätt krossas under pressen. 

Det har kommit mycket direkt feedback från läsare och lejonparten av kommentarerna har varit från kvinnor som känt igen sig i min beskrivning av allt som skaver i familjelivet. Det har varit skönt för mig, som innan boken kom ut var rädd dels för att alla skulle tro att jag skriver om mig själv, dels för att folk skulle tycka att jag var galen som gav uttryck för mindre rosenröda sidor av föräldraskapet. 

2) Romanens möjligheter. Monika Fagerholm, aktuell med nya romanen Vem dödade bambi? samtalar med Matilda Gyllenberg, debutant och aktuell med Det lungsjuka huset om kvinnors utsatthet, värnlöshet och makt. Om romanens möjligheter, skrivandet och vad det kan göra med en människa. Intervjuare: Philip Teir.

Monika Fagerholms nya roman Vem dödade Bambi? och min bok Det lungsjuka huset har några viktiga beröringspunkter. Båda handlar om hur brott och oförrätter i det förflutna sipprar in i nutiden och påverkar oss ännu idag. Båda handlar också om en tystnadskultur som ofta råder, inte bara på små orter men också i samhället i stort. Där det som blir för smärtsamt inte pratas om, fast det är exakt de sakerna vi absolut borde prata om. Se bara på metoo-rörelsen, hur mycket som kunde förändras på en kort tid bara för att vi äntligen vågade börja prata.

I Det lungsjuka huset är det en främmande kvinna som kommer körande i husvagn tillsammans med sin lilla son rakt in i ett välordnat villaområde, trettio år före berättelsens nutid. Småningom framkommer det att kvinnan och sonen försvann under mystiska omständigheter. Monikas bok kretsar kring en gruppvåldtäkt som ägt rum tiotals år tidigare med följder in i nutiden. När berättelsens huvudperson, en av förövarna vill erkänna vad han gjort, får han inte tillåtelse till det. Samhällets mäktiga vill sopa brottet under mattan. 

Jag tror inte att det är en slump att många filmer, tv-serier och böcker utspelar sig i småstadsmiljö. När det finns färre människor blir de så mycket tydligare karaktärer, och makten mer personifierad. Det är lite som en Agatha Christie-deckare där det bara finns tio personer i huset, och en av dem måste vara mördaren. Småstaden kan också användas som en symbol för andra sammanhang i liten skala som var och en av oss ingår i; fotbollslaget, skolan, familjen. 

Monika Fagerholm var min mentor då jag skrev Det lungsjuka huset. Hon lärde mig sin metod – intuitivt skrivande – som handlar om att hitta en röst och en värld och därefter låta texten flöda och historien bära, utan att planera handlingen, och istället tro på att handlingen infinner sig. Det gjorde den också. Monikas uppfattning är att eftersom vi är människor har vi dramaturgin i själva blodet och cellerna och ryggraden. Berättelsen dyker alltid upp. 

Senare har jag också märkt att skrivande, särskilt det intuitiva skrivandet, är en rätt psykoterapeutisk sysselsättning. Först långt efteråt har jag noterat lager i boken som varit olika lager av mig själv. Monika var också väldigt viktig när det gällde att ingjuta en tro på att jag faktiskt har något att berätta, och att jag ska göra det. 

3) Om längtan, oro och dåliga feminister (finns de?). Hur har litterära kvinnorgestalters längtan förändrats under historiens gång och vad är det som triggar friktionen mellan yttre krav och inre vilja? Ett samtal om feminism och romanfigurer med utgångspunkt i höstens böcker med Matilda Gyllenberg och Ylva Perera. Intervjuare: Anna Lindholm. 

När vi talar om kvinnliga romangestalter finns det i min bok tre kvinnor som är centrala. De är jaget i boken, samt Hild och Oldemor. De är väldigt olika varandra, men har också något gemensamt: sin stora ensamhet. I centrum står jagberättaren, en kvinna som har flyttat till ett hus tillsammans med sin man John och deras dotter. Huset har tillhört mannens farföräldrar, och kvinnan kastar bort alla deras gamla saker och köper allt nytt istället. Hon renoverar som en furie samtidigt som hon tappar bort sig själv. Det är som om hon glömt allt hon drömde om som ung och istället går upp i heminredning och föräldraskap, fast det inte alls ligger för henne. Hon läser på om barnuppfostran och skäms över att inte klara av att vara en varm och närvarande förälder. 

Det är då den andra kvinnan, Hild, kommer in i berättelsen. Hon är allt som jagberättaren inte kan vara – generös och full av tillförsikt, djupt förälskad i sitt barn, en naturkraft, men alldeles ensam och utan skyddsnät. Det söker hon nu hos Oldefar, Johns farfar, som tidigare lovat att hjälpa Hild, om hon nån gång behövde det. 

Och så har vi då den tredje kvinnan Oldemor, Johns farmor, som ägnade sitt liv åt att samla på och vårda de föremål som jagpersonen slänger ut. Oldemor står för den gamla generationens kvinnor, hon var också hemmafru och också missnöjd, men hennes kön och samhällsklass förbjöd henne att uttrycka det på annat sätt än att behandla folk på ett överlägset och surt sätt. Oldemor hör också till dem som tycker att den norska kvinnan i husvagnen borde köras bort från platsen så fort som möjligt. 

Jag-berättaren längtar bort, medan Hild längtar hem, mest av allt vill hon höra hemma och höra till. Oldemor längtar efter ett liv utanför hemmets väggar. Alla tre är lika ensamma. 

Att längta bort och längta hem är faktiskt typiska drag för just kvinnliga romangestalter, trots att de kan tyckas vara allmänmänskliga fenomen oberoende av kön. Det slår mig att historien är full av kvinnliga huvudpersoner som framför allt präglas av en längtan bort eller hem. 

Nora i Ibsens Ett dockhem längtar bort ur sitt förljugna äktenskap och lämnar i slutet man och barn, vilket väckte stor uppståndelse och debatt vid urpremiären i slutet av 1800-talet. Anne på Grönkulla, liksom Kulla Gulla, längtar hem, två föräldralösa barn som via kärleksfulla fosterhem hittar sin plats i världen och slutligen också hittar kärleken och bildar familj, hittar tillhörighet i livet. Mrs Dalloway längtade bort. Hennes liv i det viktorianska England var begränsat och bundet till hemmet, det mest spännande hon fick företa sig var att handla blommor och dekorera huset, och ordna middagar för sin mans betydelsefulla gäster.

Scarlett O’ Hara längtade först bort men sedan hem, då den kärlek hon trott var trygg och tråkig visade sig vara den enda sanna, men då hade han redan förlorat intresset för henne och hon förlorade honom – men gården Tara fanns kvar som en livförsäkring. På samma sätt längtar Elena Greco i Neapelkvartetten både bort och hem – till varje pris bort från det våldsamma, fattiga och mörka uppväxtkvarteret, men när kvarteret överges föds en ny längtan efter tillhörighet, medan det är mycket svårare än hon kunde tro att accepteras i den bildade klassen som annat än en hustru. En jämlik kan hon aldrig bli.

Och Lena Anderssons Ester i Egenmäktigt förfarande är bildad och kompetent, verbalt stringent och begåvad, men det enda hon längtar efter är att få komma hem till sin älskade Hugos famn, och han ska göra henne till den hon borde vara. 

I litteraturen är det alltså ofta så att kvinnor längtar efter frihet eller trygghet. Att det är svårt att kombinera de här två. Men så är det nog också för män. Jag tänker på ett slags medelålderskris som många drabbas av, då man har lärt sig vad ens trygga, vanliga liv går ut på och vill ut efter nya äventyr och den stora friheten. 

I verkligheten är det ju inte heller så att hemmet nödvändigtvis är en trygg plats att vistas på för en kvinna, vi vet ju att hemmet är den farligaste platsen, den där hon är mest benägen att bli utsatt för våld. 

Om dåliga feminister: Jag har ganska svårt att omfatta det här, att man borde uppfylla några kriterier för att kvala in som en god feminist. Jag menar att vi alla gör så gott vi kan för att försöka skapa en jämställd värld. Men det är slående att när det gäller familjer, så är vi hemskt rädda för politik.

Det upprepas ofta att varje familj själv måste få bestämma hur den vill ta ut föräldraledigheten och hur den vill bygga upp sin tillvaro, men sen råkar det sig bara så att den absoluta majoriteten av alla familjer väljer på precis samma sätt, och den klassiska kvinnorollen där mamman är mera hemma och sköter barn går vidare och vidare i generationerna.