Om man inte upplever sitt arbete meningsfullt är det dags att byta jobb eller leta efter mening på annat håll. Istället sliter vi ofta allt hårdare, men upplever sällan större betydelse eller tacksamhet för det.
Det finns något sorts grundläggande systemfel i sättet vi jobbar och hur vi förhåller oss till arbete i industrialiserade länder. Väldigt få av mina vänner eller kolleger avskyr sitt yrke eller hatar att jobba så där i allmänhet. Däremot mår nästan alla psykiskt dåligt och så gott som varje 30–40-åring jag känner har antingen varit utbränd eller befinner sig nära en bristningspunkt, bara en bit ifrån att rejält gå in i väggen. Psykofarmaka och terapi är väsentliga delar av den kollektiva erfarenheten av att tillhöra millenialgenerationen.
Många är i en prekär position på arbetsmarknaden och de lyckligt lottade av oss som belönats med en fast anställning är ändå rädda för att förlora den regelbundna inkomstkällan. Det här innebär att vi försöker behaga och imponera alla. Vi är ständigt tillgängliga via Slack och smarttelefon. Vi jobbar övertid och loggar in på fritiden för att klara av arbetsbördan och deadlines. Och oroväckande ofta leder våra chefer med dåligt exempel – många av dem gör överdrivet långa dagar, svarar på meddelanden utanför arbetstid och jobbar hemifrån medan de är sjuka.
Den som jobbar hårt premieras sällan med något annat än ännu mer jobb.
Precis som många andra på sistone har också jag kommit fram till att det här är bedrövligt och framför allt lönlöst. Den som jobbar hårt premieras sällan med något annat än ännu mer jobb. Och även om jag kanske älskar mitt jobb är det naivt att tro att känslan är ömsesidig. ”Din arbetsgivare är inte din vän” sade en före detta kollega i samband med omfattande samarbetsförhandlingar och han har rätt.
Filosofen Andrew Jameton myntade under 1980-talet begreppet samvetsstress eller etisk stress. Det här var ett fenomen han upptäckte bland sjukskötare, som blev psykiskt belastade av att ständigt behöva ta ställning till diverse etiska dilemman i sitt arbete. På 1990-talet vidareutvecklade psykiatern Jonathan Shay begreppet moral injury, ungefär samvetsskada, medan han jobbade med krigsveteraner. Att bevittna eller själv orsaka skador som på ett fundamentalt sätt strider mot de egna moraliska uppfattningarna skapar symtom som liknar posttraumatisk stress.
Under 2020-talet har man fört fram etisk stress och samvetsskador som möjliga förklaringar till det stora avhoppet i arbetslivet.
Under 2020-talet har man fört fram etisk stress och samvetsskador som möjliga förklaringar till det stora avhoppet i arbetslivet. Det handlar inte enbart om vårdpersonal som fått nog under pandemin eller individer som blivit svårt traumatiserade av sina arbetsuppdrag. Också människor som jobbar inom kunskapsintensiva och kreativa branscher drabbas av de här tillstånden. Man upplever helt enkelt att jobbet inte är meningsfullt eller tillfredsställande – i praktiken motsvarar arbetet inte våra förväntningar.
Särskilt unga vuxna, millenialer och zoomers, verkar längta efter jobb som känns viktiga. Man vill bidra till ett bättre samhälle och uppleva att det man gör är betydelsefullt. För många blir yrket en grundläggande del av identiteten. När jag till exempel presenterar mig för nya människor finns epitetet journalist med bland de första orden som kommer ut ur min mun. Jag märker samma tendens bland akademiker och konstnärer. Yrket definierar oss och vi definierar oss via vårt yrke.
Kombinationen av osäkra arbetsutsikter och yrket som en central del av den egna identiteten innebär en särskilt stor risk för utbrändhet.
Kombinationen av osäkra arbetsutsikter och yrket som en central del av den egna identiteten innebär en särskilt stor risk för utbrändhet. Många av oss har internaliserat att vi ska vara tacksamma för att vi fått jobb i den bransch vi vill arbeta inom – även om jobbet gör en olycklig. Precis som HBL:s kulturchef Fredrik Sonck skrev i en krönika i januari måste minimikravet vara att det senare 2000-talets arbetsliv inte bara blir uthärdligt, utan också behagligt, roligt och meningsfullt. Särskilt om vi ska jobba allt längre då den förväntade livslängden stiger.
Ett behagligt och roligt arbetsliv skapas inte med hjälp av spelkonsoler, myshörnor och mood managers på kontoret. Och vad som upplevs som meningsfullt är givetvis högst subjektivt. Jag förstår att åtta timmars arbetstid i tiderna var en stor seger för arbetarrörelsen, men arbetslivet idag ser väldigt annorlunda ut än det gjorde 1917. Vi behöver politiker och arbetsgivare som är redo att experimentera med nya sätt att jobba, ge större autonomi och flexibilitet till arbetstagarna och verkligen bry sig om välbefinnandet hos sina anställda.
För min egen del tänker jag härefter prestera mindre, njuta mera och leta efter någon sorts mening i livet också utanför jobbet. Och egentligen är det mina chefer och uppdragsgivare som ska vara tacksamma för att just jag jobbar för dem.
__________
Laura Klingberg är finlandssvensk journalist och regelbunden kolumnist för FRLGT bosatt i Göteborg. Kolla också hennes veckobrev Irrevocable. (Foto: Dominik Bednarz)
