I FRLGT:s serie av utdrag ur Förlagets böcker bjuder vi här på inledningen till Siiri Enorantas förtrollande ungdomsroman Stormsommar, i svensk översättning av Mattias Huss.
SÅ HÄR GICK det till:
Andrews familj flyttade för pappas jobb till Queensbridge, flygstaden. Och det vidunderligaste i röran av luftskepp, luftballonger, svävare och drakar var kanske ändå Joseph Roy.
Andrew betraktade det på avstånd.
Tills någon knuffade honom mot Josh.
Han gick in mitt bland Sotvingarna på skolgården,
alla stirrade.
Andrew fick en uppgift.
Sedan inträffade ett mord.
Penelope Roy blev galen.
Så kom det sig att Andrew fick kika in i deras värld,
en värld som han inte tillhörde, Joshs värld.
Det var den bästa sommaren som Andrew någonsin hade upplevt.
Det var inte Penelopes bästa sommar.
Sedan inträffade ett mord till.
Och simbassängen fylldes äntligen med vatten.
QUEENSBRIDGE VAR DEN modernaste staden i landet, energirevolutionens vagga, tvåhundratusen invånare i en myllrande myrstack, en stack med flygmyror! Det gällde att se sig om både till vänster och höger när man gick över gatan, och sedan uppåt. Särskilt uppåt. Fotgängarna hade bredbrättade hattar och kraftiga parasoll till skydd mot fallande föremål från skyn. Ibland såg Andrew folk gå med glasögon med speglar som lät dem titta rakt uppåt utan att behöva böja på nacken. För i Queensbridge flög alla som hade pengar — mängder av körfält travades ovanpå varandra och kullerstensgatorna beströddes ideligen med hattar och handskar, puderdosor eller mynt, en potatis som rymt ur säcken, ett flygblad för en danstillställning, en lornjett som gick i bitar, en solfjäder enligt förra säsongens mode. Men framför allt var det slagg som regnade ner, alltså det som indigon förvandlades till när dess energi var förbrukad. Alla släta ytor i centrum var belagda med den blågrå substansen, det var ett klibbigt pulver, som fin sand. Det gick att forma små skulpturer av slaggen, som stod kvar ett ögonblick innan de långsamt sjönk ihop på knä och sedan huvudstupa ner på gatan. Sådant höll förstås bara småbarn på med, inte trettonåriga ynglingar som Andrew, men Andrew hade aldrig någonsin sett bränslekapslar tillverkade av indigo, inte en enda flygande maskin, och i Queensbridge fanns det tusentals och åter tusentals!
Under det halvår som Andrew bott i Queensbridge hade han aldrig vant sig vid det. Andrew vande sig inte vid saker. Varje morgon när sömnen släppte taget tillräckligt för att han skulle minnas var han var, rusade han till fönstret för att se dem igen, de bevingade resenärerna. Även automobilerna var roliga att följa genom fönstret, och hästarna med sina kärror, men flygmaskinerna fick det att pirra i Andrews hårbotten. Hur vinden försökte gripa tag om dem och tvinga dem ur kurs och hur de bara fortsatte framåt däruppe, långt däruppe. Det fanns alla möjliga sorter, från glidflygande trampmaskiner för en person som bara behövde en gnutta indigo, till luftskepp på ofattbart hög höjd som rymde hundra personer och spottade ur sig slagg i en aldrig sinande, solförmörkande ström. Två gånger hade Andrew följt med sin pappa på ett rikshaplan, en knattrade liten maskin som transporterade betalande kunder längs de understa flyglederna, och det hade varit större än att hitta en jättegryta eller se ett stjärnfall reflekteras i tjärnens isspegel om vintern, men i dag kunde han knappt ens tänka på det. Två omskakande saker på samma dag: Herr och fru Roys svävare. Och deras son Josh.
Förmiddagen förlöpte i en tjock dimma, hjärtat dunkade i en konstig rytm och det ringde i öronen så att Andrew inte kunde höra vad mamma sa. Hans sommarlov hade varat i fyra dagar innan han fått höra om planen, fyra långa dagar urvattnade av saknad innan porten till äventyret slogs upp på glänt på den femte! Andrew skulle få följa med sin pappa på arbetskommendering. Väskan packades redan igår, matsäcken var färdig, det fanns inget mer att göra. Ida och Louise surade över att inte få följa med fastän de inte ens riktigt begrep vart pappa och Andrew var på väg. Den nya patienten, flickstackaren som blivit galen, hade tvingats bli vittne till fruktansvärda saker, sett för mycket, hört för mycket, vilken otur. Men myntet hade två sidor, minst, och pappas nya patient hette Penelope Roy. Joshs lillasyster.
Det lätta, sträva prasslet från smörpappret om syltlöksmackorna, mammas tuggummibubblande talsvada, Louises svettfuktiga tinning, Andrew höll sina små systrar i famnen en efter en. Golvurets tunga visare hade lika gärna kunnat gå baklänges, så sakta släpade sig tiden fram, lika långsamt som solljusets smala pelare på köksmattan. Andrew knäppte iväg en vikt pappersgroda ner på golvet från köksbordet och Ida kom tillbaka med den till honom minst hundra gånger. Och plötsligt var det dags för kramar, och den trånga dammiga gatan förde dem mellan sadeltaken, och hade de nu verkligen fått med sig allt, en färd på några kvarter i hasorna på pappa, en man i filthatt hostade ryckigt när han passerade Andrew, han luktade motorolja och piptobak, en fru tvingades hålla ner sina fladdrande klänningsfållar i luftströmmen med båda händerna — pappa var nervös och gick för snabbt, och sedan, sedan stod den där!
Charlotta-svävaren med sänkt korg och okrossbar vindruta, med plats för sex personer och bara små, små vingar på båda sidor. Ett sådant här plan måste göra av med enorma mängder indigo, men det ingick väl i privilegierna för personalchefen på företaget som producerade indigon. Metallen var gräddfärgad och bänkarna i läder, svävaren doftade av fart och våghalsighet! Den stod parkerad i torghörnet där det fanns gott om plats att landa. Gatans ljud dämpades i Andrews öron. Han vågade knappt kasta en blick på fru Roy som stod lutad mot flygmaskinen. Andrew hade aldrig varit ombord på en sådan flygmaskin, aldrig ens rört vid en. Men några gånger hade han sett hur herr eller fru Roy hämtade Josh från skolan och hur han obekymrat lät sig sväljas av metallkorgen, den strömlinjeformade hemvisten för drömmar och rikedom. Andrew sträckte försiktigt fram handen och strök över motorhuven. Hans fingrar var svettiga och han kunde inte hålla handen stadig. Knappt ens något damm! Han betraktade sin suddiga reflektion i motorhuven och hade velat lägga kinden mot den solvarma metallen. Hur kunde man betrakta ett sådant föremål som något normalt? Fru Roys lågmälda skratt återförde honom till verkligheten. Andrew upphörde aldrig att förvånas över hur andra skötte sina vardagliga bestyr som om världen inte tog andan ur en i varje sekund.
”Jag heter Amanda. Trevligt att träffas”, sa fru Roy och sträckte fram en hand i en röd skinnhandske.
Det var första gången Andrew fick höra hennes förnamn. Handsken kändes mjuk mot huden när han tryckte hennes hand. Hans blick drogs tillbaka till svävaren.
”Den är otroligt vacker”, sa han.
”Det tycker jag också.”
”Ni hade ju inte behövt hämta oss ända härifrån”, sa
pappa, ”vi skulle mycket väl ha kunnat ta ångtåget.” ”Tåget! Vilket årtionde lever ni i egentligen”, utbrast fru Roy.
Nog var svävaren vacker alltid, och farten sedan! Och höjden! De satte sig i framsätet bredvid fru Roy, Andrew mellan henne och pappa, och när motorn vrålade igång för första gången snördes Andrews mage ihop. Han kunde inte hålla tillbaka ett tjut när indigon vaknade till liv i motorns innandöme och började frigöra sin mystiska kraft så att flygmaskinen steg till väders. Andrew hade väntat sig att de skulle gå uppåt i en långsam kurva, men inte då, fru Roy styrde brant uppåt mellan de puttrande mindre svävarna till åtminstone den femte trafikledsnivån. Monument och marknadsstånd krympte nere på marken, trädens grenar var plötsligt nästan inom räckhåll, det gick inte att säga om känslan han kände var skräck eller glädje. De gav sig av. Deras hår fladdrade i vinddraget från det öppna fönstret, fru Roys scarf snärtade Andrew i ansiktet gång på gång, men vad skulle han göra, slaggen sipprade ur avgasröret och staden myllrade nedanför som ett grått töcken. Parasollernas gungande kupor såg lustiga ut uppifrån, solljuset studsade tillbaka upp från fontänernas vattenytor. Nu kunde Andrew titta på husens små dolda trädgårdar som han aldrig hade sett från gatan, tvätten som hängde på tork tvärs över dem, och människornas oskyddade huvuden. Så långt upp var trafiken gles, det var inte många som hade råd med så stora och tunga svävare. Vartenda fordon de mötte var förbluffande. Kajorna fladdrade i trasiga flockar på samma höjd och Andrew höll andan när de flög över en stor skorsten. Queensbridge var en helt annan stad uppifrån sett. Backarna slätades ut när perspektivet skiftade, även de högsta tornen plattades till. Det var omöjligt att föreställa sig att man någonsin hade vidrört stenläggningen där nere med sina skosulor. Tidigare hade Andrew inte förstått att krematoriet faktiskt låg så nära kyrkan, han hade inte fattat hur godtycklig den långsamt växande stadens detaljplan faktiskt var. Många gator var så smala att de bara syntes som fina sprickor i havet av tak, gränderna ledde ingenstans och de frodiga vägrenarna sträckte sig invasivt in över de lugna bilvägarna. De körde förbi den stängselomgärdade Bluebrook-fabriken och fru Roy sa ingenting, men hon betraktade den med ett leende — det var på sätt och vis hennes arbetsplats, indigofabriken vid flodkröken, även om Andrew inte var säker på om viktiga personer som fru Roy någonsin hade något på själva fabriken att göra.
Det var nästan omöjligt att prata i bullret, men pappa försökte ändå. Andrew lyssnade inte. Han häpnade över att pappa talade med främmande människor med en annan röst än hemma, han sa ”alltså” och ”om ni ursäktar” för ofta, trots att han inte väntade på medhåll eller invändningar. Kanske var även pappa lite rädd för Amanda Roy, hennes listiga ögon, röda läppar och säkra händer på svävarens ratt, eller kanske hade också han tänkt tanken att svävaren kunde gå sönder, då skulle de krossas alla tre. Men det skulle nästan vara värt det — milda makter, en maskin som korsar himlen! Andrew log så brett att det kändes i öronen.
Han kände bara ett litet sting av vemod. Han skulle sakna mamma och sina systrar, pappa och han skulle vara borta i flera veckor. Det fanns ingen exakt plan, det berodde på hur galen Penelope Roy faktiskt var och på om pappa kunde få någonting ur henne. Pappa sa att man inte fick kalla hans patienter för galna, och det gjorde Andrew inte heller, men han tänkte det. Det var ingen elak tanke heller, Andrew hade sett ett tiggande barn som saknade båda benen, han hade sett små kulor av kvicksilver fly undan apotekarens fingrar, och en gång när de reste norrut till pappas föräldrar hade han suttit i uterummet och lyssnat till skogen som dundrade i stormen som en flock avgrundsbestar: han förstod att det fanns mycket här i världen som kunde driva en till vansinne. Han kastade en förstulen blick mot fru Roy. Den här kvinnans dotter är galen. Då tittade frun rakt på honom så att han ryckte till i stolen, en riktig fantasiluftgrop.
”Kan du tända en cigarett åt mig?” frågade hon. Andrew såg hur hon tog fram en tändare och ett cigarettfodral ur sin jackficka. Hon saktade inte ens farten och styrde hela tiden med andra handen. De körde bort från staden mot ett glesbebott område och till slut ut på landsbygden. Under dem blev det allt grönare. Järnvägsrälsen försvann i lövverket och en apelgrå ponny sprang efter dem genom sin hage. Fru Roy smusslade upp en cigarett ur asken och satte den mellan läpparna. Hon räckte tändaren till Andrew.
”Varsågod”, sa hon och böjde sig mot honom.
Han visste inte vad han skulle göra. Rodnaden började vid halsen och rörde sig uppåt. Amanda Roy sneglade otåligt på honom och han famlade med tändaren med klumpiga fingrar. Pappas hand sträcktes fram bakom honom för att skydda den fladdrande lågan. Andrew tyckte inte att det borde vara tillåtet att tända en cigarett åt en vuxen, främmande fru, inte för att han var riktigt säker på vad som skulle vara så fel med det heller. Fru Roy log men tackade inte. Hon drog in röken i sina lungor så att glöden blossade i rasande orange.
Den här kvinnan kan flyga. Den här kvinnans dotter är galen. Den här kvinnans son är en läckerbit. Och Andrew överlämnade sig åt luftströmmens välbekanta fläktande mot ansiktet och åt draget i svängarna, och blundade när han tröttades ut.
__________
Siiri Enoranta är en av Finlands främsta ungdomsboksförfattare. Stormsommar blandar herrgårdsroman med spekulativ fiktion och skolelevsdrama. Boken nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Läs flera utdrag ur Förlagets aktuella böcker här nedan och på FRLGT.
Annika Sandelin: Ett kapitel ur När farmor flög
Johanna Holmström: Utdrag ur Handbok i klardrömmar
Maria Turtschaninoff: Utdrag ur Arvejord
Ulla-Lena Lundberg: Utdrag ur Lyser och lågar
Quynh Tran: Ett kapitel ur ’Skugga och svalka’
