Som författare hittar den annars så belevade Adrian Perera en drivkraft i avsky och viljan att sätta dit folk. I sin krönika berättar han om det plågsamma arbetet med senaste romanen.
JAG VET INTE vad jag kommer att säga på scen. Det här är en ny situation för mig, som författare har jag gått från att som debutant velat axla min roll som ansvarsfull opinionsbildare till att nästan fullständigt tappa tron på läsaren och bokbranschen överlag. Att se mina böcker som ett bihang till nyhetsrubriker i hopp om att de ska svara på det som råkar vara den världshotande krisen just nu, och hjälpa en marginell promille att bli bättre mänskor.
Det är inte så att jag inte bryr mig, som mänska bryr jag mig om en hel del. Jag bara råkar veta med mig själv att omsorg inte sporrar mitt skrivande. Det är inte kärlek eller tanken på en bättre morgondag som driver mig. Eller ja, möjligen delvis. Jag kan inte hindra mig själv, jag öppnar dörren för mänskor på stan och har för vana att ställa frågor till folk på ett typiskt feminint sätt. Men jag är under inga omständigheter intresserad av att vara god, tvärtom. Jag är småaktig och avundsjuk, särskilt som konstnär. Jag drivs av min vilja att sätta dit folk.
Jag är småaktig och avundsjuk, särskilt som konstnär. Jag drivs av min vilja att sätta dit folk.
För att citera den amerikanska författaren William Gass, vars böcker jag för övrigt aldrig läst: ”I write because I hate. A lot. Hard. And if someone asks me the inevitable next dumb question Why do you write the way you do? I must answer that I wish to make my hatred acceptable because my hatred is much of me, if not the best part. Writing is a way of making the writer acceptable to the world – every cheap, dumb, nasty thought, every despicable desire, every noble sentiment, every expensive taste.
There isn’t very much satisfaction in getting the world to accept and praise you for things that the world is prepared to praise. The world is prepared to praise only shit. One wants to make sure that the complete self, with all its qualities, is not just accepted but approved … not just approved –whoopeed.”
Det var William Gass det. En 53-åring som bekände inför världen och The Paris Review att han förvrängt sin egen handstil som svar på sin familjesituation, särskilt sina föräldrar. Det som en gång var hans egna barnsliga versaler förvandlades till en kalligrafi, en skrivstil han sedermera uppfattar som skrämmande och taggtrådslik.
JAG TROR INTE att jag ljuger om jag säger att min senaste roman Alla mänskorna har problemen är unik. Nu menar jag inte inom ramen av den finlandssvenska eller ens den svenskspråkiga litteraturen. Det kan den förstås också vara, stora delar av boken utspelar sig trots allt på alla andra språk än svenska. Det talas engelska, finska, och till viss del möjligtvis singalesiska (jag vet inte, jag har svårt för språkinlärning). Det är egentligen lite kul att just Svenska Kulturfonden hör till den här bokens största mecenater med tanke på allt språkligt vänsterprassel, men jag är förstås djupt tacksam för alla instanser som fortsätter stöda mig.
Jag är den enda författaren i världen som kunde ha skrivit Constance som hon är.
Nej, det är inte mängden språk som gör den här romanen unik. Det är huvudkaraktären Constance. Jag är nämligen relativt säker på att jag är den enda författaren i världen som kunde ha skrivit henne som hon är. Hon är långt en intuitiv skapelse. Det här framgick bland annat under språkgranskningen då språkgranskaren kände sig tvungen att fråga vad som egentligen var ”skrivfel” i boken. Mitt svar löd ”det beror på”.
Min dator kraschade när jag försökte överblicka hennes ändringar och kommentarer, de var närmare tusen.
FÖR DEN SOM inte känner till har Constance figurerat i två av mina tidigare romaner, Mamma (2019) och Pappa (2020), och tanken var att hon skulle få den tvivelaktiga äran att agera huvudkaraktär i det som då gick under arbetstiteln Barn.
Hon är på sätt och vis en billiga kopia av min mor, ett sorts bakplåtspappersavtryck av min mammas språkliga manér och kvasi-engelska, singalesinspirerade svenska. Jag stal det av henne, helt utan lov.
Det hände som det så ofta gör i ren desperation. Det var hösten 2020. Allt jag skrev dog på sidan. Jag kämpade med ännu ett Constance-manus, en version där jag höll mig på anständigt avstånd med ett tredje persons-tilltal. Hon sa si, han sa så.
Det sög.
Eller egentligen var det ännu värre: det blev helt okej. Och som alla neurotiska författare med storhetsvansinne vet så kan ”helt okej” si sig i reven.
Så jag gjorde det jag alltid gör när jag hamnar i en svår sits: tappade all självaktning och började panikgråta. Och där, hukad över mitt tangentbord med hjärnan full av osammanhängande svordomar föddes den första meningen i min senaste roman. ”Varför hon dog?”
Resten av boken kom inte av sig själv, det tog flera år.
Resten kom inte av sig själv, det tog flera år. Det faktum att jag diat på lankesiska bröst och haft den barndom jag haft verkade inte medföra något särskilt litterärt försprång, jag kände mig tvärtom oftast fittig och föraktade min USP (unique selling point).
Det kan komma som en överraskning men jag har också gjort en Gass: förvrängt min skrivstil. Jag har gjort den onödigt formell och styv som ett svar på min familjesituation, och för att bevisa att jag sannerligen är mer än ett aktuellt samhällstema. Jag är Författare med stort F.
DET VÄRSTA SOM någonsin hänt mig som författare är Cormac McCarthy och alla andra som skrivit något bra och som jag därav instinktivt känner ett behov att efterapa.
Jag fick omskola mig själv, bli okej med att ta min mor i munnen utan att för den skull hemfalla åt det jag misstänker att alla helst vill veta: vad som hände på riktigt, det vill säga det dokumentära. Constance är nämligen inte min mor. Likt alla andra karaktärer är hon ett amalgam av olika tankar och mänskor, de flesta av dem vita faktiskt. Jag känner två lankeser, det räcker inte för att skapa en karaktär. Jag är, och har alltid varit tvungen att lappa glappen i mina texter med något annat, lite som de gjorde med grod-DNA i Jurassic Park. Det är det som gör det så udda för mig att tala om invandring på scen, för jag vet inte. Jag har inte studerat det här, det inte det som är min grej. Jag försöker aktivt att sluta sikta in mig på nuet när jag skriver, för jag vill bli historisk.
Med det sagt har jag ingen aning vad som händer i min bok. Tyvärr, jag vet inte vad jag ”egentligen ville säga” när jag skrev.
Det är ofrånkomligt, jag är mest arg hela tiden och mitt minne är uselt. Det tar så länge att skriva, varje scen skrivs om, mjä mjä. Saker förändras.
En intention överlever inte mina försök till skönlitterärt skrivande är vad jag försöker säga.
Det kan jag ändå säga att det absolut roligaste med den här boken har varit att få leka med alla inövade floskler och misslyckade försök till humor som tycks höra människan till. Att få slippa den där allvarliga och ansvarfulla scenförfattarrollen och skapa skön konst av Allanballan och kikkelispippelis i vetskap om att jag får truga dem i käften på en krigstraumatiserad invandrarkvinna och frånskild enbarnsmor.
Det är, som man säger i Karis, keikkor och grejer.
__________
Adrian Perera (f.1986) är författare och debuterade med hyllade poesiverket White Monkey 2017. Hans senaste två romaner Mamma och Pappa utkom på Förlaget 2019 och 2020. Den aktuella Alla mänskorna ha problemen är en fristående fortsättning på temat att leva mellan två kulturer. Mera av Adrian och Förlagets andra författare och handplockade skribenter hittar man på FRLGT! (Foto: Dollar Gill)
