Det är femtiotal i världen, filmstjärnornas tid, men i den leriga byn i Österbotten är allt som det alltid har varit. En familj flyttar hem från Kanada men återkomsten blir inte som de har hoppats. Ann-Luise Bertells tredje roman Glöm bort din saknad är en sinnlig uppväxtberättelse ur familjens dotter Marlenes perspektiv. Vi bjuder här på ett kapitel ur boken kallat Undersökningen.
Det var någonting med hur jag gick. Snett på något sätt. Jag försökte alltid gå precis som alla andra, sätta den ena foten framför den andra, och svänga med armarna, lagom mycket. Inte för mycket. Farmor sade en gång då jag hälsade på Sigurd att jag måste sluta svänga med armarna så mycket då jag gick på vägen. Hon kände genast igen mig då hon såg mig på vägen, med skolväskan på min ena axel. ”Är det inte bra att du känner igen mig?” frågade jag, men farmor svarade: ”Du ser så högfärdig ut.” Mitt nyckelben värkte ibland, då det regnade mycket eller då det bytte väderlek. Mamma sade att det skulle växa bort, bara jag blev större, men folk stirrade på mig då de såg mig.
”Tänk inte så mycket på det”, sade mamma, ”du tänker alldeles för mycket. Det är inget fel på dig eller på ditt nyckelben och ändå går du så där snett.” Jag ville gå rakt. Jag såg att människor såg mig, fast jag nuförtiden hade helt vanliga kläder, med smutsiga förkläden och stickade tröjor och såg ut som alla andra. Jag log förstås inte. Jag ville inte le. Jag mötte alla människornas ögon. Jag mötte deras ögon för att se in i deras inre. Vem de var där inuti. Vad de gjorde i sängarna.
Vi hade tretusentjugofem steg till folkskolan. Det var en gråmålad stor byggnad mitt i byn, med åtta fönster på rad. Från första stund hade jag kommit på kant med lärarinnan, Karin, hon tyckte inte om mig och ville att jag skulle se ner, men jag gjorde inte det. Jag bara fortsatte att se in i hennes stålgrå ögon och till sist såg hon utåt genom fönstret och suckade djupt. Hon ville kuva mig, men jag hade en sten inuti mig. På lektionerna talade hon med stark röst att jag bott i Amerika och därför borde veta saker, men jag visste inte. Hon klagade på att jag var otrevlig och att jag var klumpig i gymnastiken. På lektionerna försökte hon tvinga mig till att hoppa över den där bocken och klättra upp i repen och sådant som jag inte kunde på grund av mitt nyckelben. Hon påstod att jag var lat, eller ynklig, men det är två skilda saker.
Lärarinnan ringde till mamma, jag var hemma och kunde höra allt. Mamma berättade att jag fallit ur sängen, från kojen på båten, och flugit in i sängen mitt emot. Det hade varit lite stormigt ute på Atlanten. Lärarinnan talade om allt jag inte kunde göra i gymnastiken, som om det var livets nödvändigaste övningar. Jag visste redan mera än hon om vad som var nödvändigt, men det kunde jag inte säga. Jag skulle skickas till en läkare.
Lärarinnan var övertygad om att jag borde undersökas, eftersom det aldrig gjorts. Jag borde ha ett intyg om jag inte kunde vara med på redskapsgymnastiken. Mamma tyckte det var onödigt men bokade tid till läkarmottagningen och följde med mig dit. Jag var otroligt nyfiken, jag kunde nästan inte vänta tills dagen kom. Vi fick vänta i ett stort väntrum och till sist kom en sköterska och sade mitt namn. Läkaren hette Hagman och tog mig i hand, hans hand var fuktig och lite kall. Han hade ljusa ögon och håret kammat i en rak bena, jag kunde se nästan varje hårstrå.
Doktor Hagman lyssnade på mammas förklaringar och sedan bad han mig att ta av mig alla mina kläder. Jag gjorde som han sade och han beordrade mig att stå rakt framför honom så att han skulle kunna se på alla mina ben och leder. Han granskade mig mycket noggrant, min hud började genast bränna under hans blick. Mamma satt på stolen bredvid Hagmans skrivbord, hon sade ingenting. Det var sällan jag var naken ens för mig själv, bara i bastun.
Mina ben och armar var ännu bruna från sommaren, min mage var platt. Mina bröstvårtor hade börjat puta ut och jag hade alldeles nyligen känt två små klumpar som gjorde ont då jag tryckte på dem där inuti. Hagman sade, efter att han granskat mig också bakifrån, att ”lite sned är hon nog”, men ”inte oroväckande”. Han kom fram till mig, ställde sig mot mig med ryggen mot min mamma och började känna ingående på mina nyckelben. Hans fuktiga händer var överallt på mina axlar, hals, haka. Han tryckte och klämde med tummarna, men det gjorde inte särskilt ont. Sedan sade han att nyckelbenet kanske haft en spricka, men det var nog allt som det skulle. Jag hade blivit fuktig under Hagmans händer, svetten hade slagit ut. Just då jag tänkte att undersökningen var avslutad lade Hagman sina tummar på mina bröstklumpar och sade: ”Och här har det börjat växa, trots att hon bara är nio år. Tidigt utvecklad minsann.” Det rev till som en eld mellan mina ben, då han rörde vid mina bröst, jag förstod inte vad som hände, jag måste ta ett steg utåt för att inte trilla omkull. ”Och snart växer håret ut också”, sade han och rörde hastigt med två fingrar på mitt ställe där elden fanns. Fingrarna gjorde elden ännu värre, jag tänkte att nu svimmar jag väl. Han skrattade lågt och såg in i mina.
Hagman gick bort till handfatet och tvättade sina händer noggrant, han sade till sist att jag kunde klä på mig och att allt var bra med mig, jag kunde delta i gymnastiken som alla andra. Mitt nyckelben var friskt, men hade fått sig en törn av stormen. Hagman skrattade högt. ”Hon kommer nog att bli omtyckt av pojkarna, ni behöver inte vara oroliga för hennes nyckelben”, sade han och mamma log lite artigt. Mamma tackade för undersökningen och jag kämpade med mina darrande händer och mina kläder att få på dem, och att ta mig ut från läkarmottagningen innan någon hann märka vad som hänt. Hade mamma verkligen inte märkt något? Varför sade hon inget? Var det för att Hagman stod med ryggen mot henne? Hagmans ögon följde mig ut. Det bodde en eld inuti mig, det behövdes bara fuktiga ögon och händer för att driva fram den. Jag måste ha något allvarligt fel.
På vägen ut vände sig mamma mot mig och sade: ”Det där kunde vem som helst ha undersökt. Din mommo lika bra.” Hon talade med arg röst, som om det var mitt fel. Mamma hade säkert inte märkt något, vi var ändå där för att undersöka mitt nyckelben.
Många, många kvällar låg jag vaken och tänkte på Hagmans händer på min kropp och hans ögon då han såg på mig. Det var så pinsamt, så konstigt och samtidigt så skönt, att låta mina egna händer stanna på de ställen som han rört vid och tänka att det var han. Tänka på vad mera han kunde ha gjort.
Min lärarinna Karin frågade en hel del om undersökningen, det var nästan så jag tänkte att hon misstänkte något, att det syntes på mig vad jag varit med om. Men jag skulle vara med i gymnastiken som vanligt. Jag bestämde att jag skulle vara stolt över mitt nyckelben och min snedhet, det påminde mig om varifrån jag kom. Havet. Och jag tänkte att jag snart skulle ha samlat så mycket mod att jag skulle börja skolka från gymnastiken.
__________
Ann-Luise Bertell (f. 1971) är skådespelare, författare, regissör och teaterchef på Wasa Teater. Hon debuterade som poet 1997 och har sedan dess skrivit poesi, prosa, en bilderbok och dramatik. Hennes första roman Vänd om min längtan erhöll Choraeuspriset och Svenska Yles litteraturpris 2016. Romanen Heiman (2019) nominerades till Finlandiapriset och Runebergspriset. Glöm bort din saknad (2022) är hennes tredje roman. På torsdag 10.3 2022 intervjuas hon av Yukiko Duke i författarsamtalsserien Förlaget Live på vår Facebook.
Vänd om min längtan
€24.30
Bombträdgården
€25.70
tecknar snö
€24.90
Äldre män
€31.50
In transit
€30.90
