Ambivalens är outhärdligt. Människor är allt snabbare på att döma ut varandra och bilda tvära, kompromisslösa åsikter. Varför är det så svårt att se nyanser hos personer och fenomen? Är det för att vi egentligen inte talar om den andra, utan behöver berätta något om oss själva?
FÖR TIO ÅR sedan satt jag på en workshop för journalister där konsulten med konsultens iver förklarade hur det skrivna och tryckta ordet snart kommer att försvinna ur offentligheten och ersättas av enbart digitala kanaler där vi badar i ljud, bilder och video. ”Ingen kommer att läsa något längre, och det är inte ett hot, det är en möjlighet!” Cheferna fick något vått och futuristiskt i blicken. Anekdoter om illitterata ungdomar som aldrig öppnar en bok eller tidning men ääälskar Youtube fick stå som bevis för konsultens vision – och som grund för många omvälvande beslut.
Som konsulter ofta har, hade också denna både rätt och fel.
Som konsulter ofta har, hade också denna både rätt och fel. Javisst, ljudfiler och video har tagit över stora delar av det digitala rummet, men nej, det betyder inte att det skrivna ordet trängts bort eller är på väg att försvinna. Inte heller läsande eller trycksaker, vare sig böcker eller tidningar. Men att hålla två på ytan motstridiga saker i huvudet samtidigt verkar inte vara en mänsklig bravur.
Så medan man på tidningen satte igång utvecklingen av nya digitala kanaler började man också – som för att ge konsultens enögda dystopi en extra knuff – försämra kvaliteten på flaggskeppsprodukten, den tryckta dagstidningen. Avsikten var att ge en liten nudge till läsarnas migration från det dyra pappret till nätsidorna och mobilappen. Dessvärre var de digitala kanalerna fortfarande i barnaskor, folk var ännu inte vana att betala för digitala innehåll och många läsare tyckte förstås om sin prassliga morgontidning. Men nu hade man alltså beslutat att framtiden redan var här, om så med våld. Det ledde förstås till kris som slutade med massuppsägningar, rekordförluster och ryktesskador, många panikartade chefsbyten, omorganisationer och en störtande spiral som det tagit bättre delen av decenniet att räta ut.
DE HÄR MINNENA kom till mig då jag tidigare i veckan gjorde misstaget att försöka lyssna på en podcast där Kanye West var gäst. Vår generations självutnämnda geni inledde snacket med sin nyfunna övertygelse att det enda som skolor egentligen borde lära ut är ingenjörskonst och teknologi. Historia, språk och humaniora är onödigt, tyckte han, och dessutom är de lögnaktiga. Enligt ”Ye” är nämligen historia bara subjektiva tolkningar och överlag borde man inte fokusera så mycket på det förflutna utan på framtiden. Vart West till slut hamnade i sina intellektuella irrfärder vet jag inte då jag av ren självbevarelsedrift var tvungen att trycka stoppknappen innan öronen började blöda av stegrad puls.
Hundra dagar hemma
€25.40Vad ”Jeezy” tycker om bildning är tyvärr inte helt irrelevant eller ofarligt. Hans olika infall och konspirationsteorier – som blivit sjukare för varje vecka – når tiotals miljoner följare och fans, som uppenbart inte heller kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Argumentet är att Kanyes erkänt storartade bidrag till popmusiken gjort honom kompetent att bedöma grundskolans läroplan.
Samma kladdiga tankefenomen går igen hos andra många framstående egomaniker i den aktuella offentligheten. Särskilt ”vår tids da Vinci” teknologientreprenören Elon Musk har under senaste året (eller kanske åren) gått från allmänt omtyckt och beundrad altruist och visionär till en radikaliserad och snarstucken tech bro. Hans fans verkar ändå blunda för det moraliska förfallet – eller har de också själv radikaliserats? – och hundratusentals lajkar automatiskt alla hans infantila tweets.
Elons fans verkar ändå blunda helt för det moraliska förfallet – eller har de också själv radikaliserats?
Ja, Elon Musk kan uppenbart framställa sjukt läckra och effektiva elbilar och få en fjärrstyrd rymdraket att landa på en femöring men i övrigt är han, som författaren Will Saletan uttryckte det ”en mental 12-åring som inte verkar ha en aning om vad han gett sig in i”. Saletan avsåg Musks nyliga uppköp av mikrobloggen Twitter – till det vansinniga priset av 44 miljarder dollar – och det faktum att han omedelbart gav sparken åt bolagets hela ledning och styrelse. Men Saletan kunde lika gärna ha avsett vilket som helst av Musks massiva klavertramp vare sig inom geopolitik, samhällsfilosofi eller kommunikationsteori.
I oktober gjorde sig sydafrikanen efter ett påstått telefonsamtal med Putin till propagandist för Rysslands rätt att annektera delar av Ukraina genom folkomröstningar. Att det ockuperade Donbas är rikt på malmer som krävs för framställning av bilbatterier, och krigsföring gör malmbrytning svårt, är kanske en förklaring till hans trevande ”fredsmäklande”, men om något var uppenbart var det att Musk blivit en i raden av blåögda västerlänningar som låtit sig duperas av Putins spinn. Musk är inte ensam om att falla för hans kyliga charm. Många andra tuffingar som Steven Seagal, Gerard Depardieu, Oliver Stone och inte minst George W Bush – som 2001 såg ”själen hos en kristen man” i Putins ögon – har lurats att tro att de insett något djupsinnigt efter att ha lyssnat på KGB-mästarens klagosånger. Musk börjar framstå allt mindre som renässansgeniet da Vinci och allt mer som bilfabrikören och kända antisemiten Henry Ford.
DEN KANADENSISKA PSYKOLOGEN och turnerande föreläsaren Jordan B. Peterson är en annan kontroversiell personlighet och tänkare som för både anhängare och motståndare framstår som en moralisk monolit. När han i oktober besökte Helsingfors och Stockholm var det fulla hus med unga män, många från den neokonservativa högern, som ville ta en selfie med den välklädda profeten. Lika många hade på förhand dömt ut allt vad han skulle komma att säga.
När Peterson först steg till kändisskap var det via inspelade föreläsningar på universitetet och videobloggar där han drog fascinerande linjer mellan jungska arketyper i livet, i Bibeln och i Disneysagor. Han uttalade sig kunnigt och passionerat om klassisk litteratur och människans existentiella villkor. Men i takt med att den kanadensiska regeringen under Justin Trudeau drev igenom världens kanske mest progressiva politiska agenda radikaliserades också Peterson – åt andra hållet.
För inte länge sedan talade Peterson ännu knivskarpt och belevat i olika podcaster om vikten och behovet av politisk balans. Försonande förklarade han hur anhängare av olika politiska inriktningar besitter olika psykologiska färdigheter och egenheter, som bidrar till samhällsdebatten och utvecklingen. Fem år senare är Peterson en surmulen och argsint farbror som ser reds under the bed överallt, och älskar att provocera med stockkonservativa argument för evolutionärt baserad könsordning. Men någonstans bakom anti-woke-poseringarna finns det fortfarande kvar briljanta existentiella insikter och formuleringar om livets mening, och vad det innebär att vara människa. Och allt det filosofiskt spännande kastar många på vänsterkanten sorglöst ut med badvattnet, eftersom man nu en gång för alla bestämt sig för att Peterson är toxic.
I kulturkrigets skyttegravar finns inga gråzoner eller ambivalens. Och det är synd, för med svart-vita glasögon både ser och tänker man sämre.
MAN KAN RADA upp en lång räcka kändisprofiler som delar folks meningar, men som vi skulle tjäna på att bedöma med mindre blind beundran eller hat. Jag tänker till exempel statsminister Sanna Marin som för många högergubbar bara är en ytterligare kommunist från Tavastland, en inkompetent kassaflicka som borde avsättas på studs. Lika obstinata framstår hennes beundrare som verkar helt oförmögna att se hennes misstag. Men sättet hon sammanblandar sina roller som minister och Instagraminfluencer är inte särskilt lyckat. Och behandlingen av kulturlivet under pandemin borde hon ännu straffas för – för att inte tala om försöket att sätta hela folket i hemarrest. Varför är det så oerhört svårt att skilja det goda från det onda, eller dåliga, och inse att ingen är perfekt, eller en djävul?
Varför är det så oerhört svårt att skilja det goda från det onda, eller dåliga, och inse att ingen är perfekt, eller en djävul?
Men på tal om djävlar så kommer ju nog Donald Trump väldigt nära. Så låt oss försöka se något gott också i denna vandrande samling av psykiska defekter och förkastliga karaktärsdrag. Trump har ju misslyckats med i stort sett allt han någonsin försökt sig på, inklusive att vara president och framför allt människa. Men han är en väldigt effektiv kommunikatör och underhållande reality-tv-personlighet. Så pass bra var Trump på tv att en jättestor del av amerikaner fortfarande tror att den framgångsrika affärsmogulen som han spelade i The Apprentice var han själv.
FRAMTIDEN ÄR INTE antingen det ena eller det andra utan allt på en gång. Väldigt få saker är bara bra eller dåliga, goda eller onda, och det är inte mycket mer än lättja och bekvämlighet som gör att vi stämplar varandra och dömer ut saker.
Var har vi egentligen lärt oss att det är tufft och modigt att inta en rigid och kompromisslöss hållning, att höja sig själv och fälla entydiga domar? Kanske handlar det mer om att berätta något om oss själva än om den halmgubbe vi ofta dömer? I Uppenbarelsebokens tredje kapitel skriver den Heliga Anden brev till olika församlingar, och formuleringen till ängeln för församlingen i Laodicea har blivit ett klassiskt citat: ”Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm!” skriver den koleriska Anden och fortsätter: ”Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall ska jag spy ut dig ur min mun.” Svart eller vitt, välj! Avslöja någonting om dig själv!
Anden hade varit nöjd med mediekonsulten. Ut med pappret, in med paddan! Och få skulle väl betala en konsult för en timmes ”å ena sidan och andra sidan”. Ambivalens är outhärdlig.
Men faktum är att vi fortfarande besöker teatern trots att det finns bio. Att vi går på bio trots att vi har tv hemma. Att vi tittar på tv trots att det finns internet. Många lyssnar ännu på både lp:n och streaming, och vi njuter av böcker i både ljud- och textform. Idag har också tidningen jag jobbade på riktigt snygga hemsidor och en fungerande app, och deras flaggskepp seglar hem till många prenumeranter varje morgon.
____________
Janne Strang är kolumnist och kurator för Förlagets innehållssidor FRLGT.
