Är kärleken en känsla eller medvetet val? Varje kärlek är unik och därför också inte. Författaren Julia Wickholm undersöker i sin nya bok Kom hit vad kärlek vid första ögonkastet innebär.
EN GÅNG BLEV jag kär på en sekund. Jag hade precis börjat sjuan, det var rast, och han gick över skolgården. Och det var det. Jag visste hans namn och att han gick en klass över mig och det var allt som krävdes. Jag var kär i honom under hela högstadiet utan att vi växlade mer än tio ord med varandra.
Samma sak har hänt flera gånger. Jag har träffat någon och fallit utan att egentligen veta något om personen. Det bara är, helt enkelt. Ganska sällan har känslorna varit besvarade, om jag ens yttrat vad jag känt. Oftast har jag hållit förälskelsen hemlig och beundrat på avstånd, fantiserat om en kärlek som inte bara varit omöjlig, utan fullständigt fiktiv. Att vara kär på avstånd möjliggör ett skapande av den perfekta partnern, och verkligheten är sällan lika rosenskimrande.
Att vara kär på avstånd möjliggör ett skapande av den perfekta partnern.
Till slut blev jag kär i någon som också blev kär i mig. Vi är fortfarande det. Mitt nuvarande förhållande är unikt och känslorna jag känner för honom har ingen annan någonsin känt, varken i det förflutna eller i framtiden. Vi delar ett band som ingen annan kan förstå. Detta är sant, men också en grov överdrift, för så är det för alla älskande.
ALLAS UPPLEVELSE AV kärlek är unik – och därför också inte unik. Kanske är det därför så många berättelser handlar om kärlek, för att vi dels vill gestalta hur det känns, men också för att det är så svårt att förklara och sanningsenligt formulera exakt vad det är som händer när man blir kär. Trots att de flesta av oss någon gång varit nykära eller fått vårt hjärta krossat vill vi ändå skapa nya sätt att förklara dessa känslor på genom böcker, musik, film och tv-serier. Vi vill förmedla och beskriva något som alla redan vet, men på ett nytt sätt. Vi vill så innerligt att folk ska förstå den så obeskrivliga känslan av att vara handlöst förälskad. Ibland finns det inget annat att ta till än rena klyschor. En blixt från en klar himmel, pirret i magen, det bultande hjärtat.
”Romantisk kärlek är det viktigaste och mest spännande som finns” inleder journalisten Dolly Aldertons bok Allt jag vet om kärlek (2018). Det är menat som en provokation, eftersom alla vet att det inte stämmer – det finns de som gärna lever utan en kärleksrelation eller tycker att kärleken till jobbet, barnen eller vännerna är betydligt viktigare än den romantiska. Men för den som älskar, särskilt den som är nykär, är den romantiska kärleken allt.
Men vad är skillnaden på förälskelse och attraktion, och att helt enkelt tycka att nån ser rent platoniskt trevlig ut? I boken All About Love (1999) skriver bell hooks: “Imagine how much easier it would be for us to learn how to love if we began with a shared definition.” Ibland kan vänskap – särskilt i början – kännas lika intensivt som passion, utan att man för den sakens skull vill ligga med eller gifta sig med sin kompis. Kärleken till ett barn, som de flesta med barn säger är större än allt annat, är olik den romantiska kärleken.
Ibland kan vänskap – särskilt i början – kännas lika intensivt som passion, utan att man för den sakens skull vill ligga med eller gifta sig med sin kompis.
Kärlek reduceras ofta till kemikalier i hjärnan eller till en social konstruktion, skriver antropologen Anna Machin i boken Why We Love (2022). Delvis är detta också sant, närmare bestämt genom substanserna oxytocin och dopamin. I sin bok varken vill eller kan Machin ge svar på frågan varför vi blir kära, men hon presenterar tio kapitel där hon undersöker olika faktorer som påverkar diskursen kring kärlek. Kapitlen har namn som Survival, Addiction, Personal och Sacred. Redan dessa rubriker tilltalar mig, för de påminner om hur starkt de första, stora kärlekskänslorna manifesteras: jag kan inte leva utan dig, jag är beroende av dig, du är min, det vi har är heligt.
KÄRLEK VID FÖRSTA ögonkastet är det största temat i min nya bok Kom hit. Nittonåriga Liv har varit singel i två månader efter att hennes ex gjorde slut, och är fortfarande i läkningsfasen när hon får syn på Shirin och blir kär, direkt. Sekunden hon ser henne. Hon vet inte varför och kan inte förklara det, men känslan är verklig och bränner, den bara är. Hennes ex är som bortblåst, nu finns bara Shirin.
Det må vara hybris att jämföra sig själv med Shakespeare, men jag tänker ändå dra en liten parallell till Romeo och Julia. Liksom huvudpersonen i min bok har Romeo känslor för en annan (Rosalind) när han träffar Julia, men i ögonblicket han ser henne är Rosalind som bortblåst ur hans tankar. Ersatt med en helt ny person och en känsla som ter sig helt ny. Eller är det kanske samma känsla, samma attraktion, som bara förflyttat sig, som bytt mottagare? När vi faller för någon ny samtidigt som vi sörjer en nyligen avslutad relation brukar det kallas för ett rebound. Är Julia eventuellt Romeos rebound?
Ibland kan en rebound också fungera som ett slags mellanrum och inte alls ha med kärlek att göra, utan sex. Att ligga med någon ny när man blivit dumpad kan ses som att avsluta ett kapitel för att kunna börja om på nytt. Kanske blir man kär i rebounden, kanske inte, men exet som krossade ens hjärta är åtminstone inte längre den senaste man vidrörde intimt. Lika underbart som det är att vara kär (särskilt när den kärleken är besvarad!), lika fruktansvärt smärtsamt är det att bli lämnad, eller att få det bekräftat att känslorna inte är besvarade. Man vill med alla medel sluta vara kär i den som inte är kär tillbaka.
Lika underbart som det är att vara kär, lika fruktansvärt smärtsamt är det att bli lämnad.
I boken Så skapas känslor – hjärnans hemliga liv (2018), diskuterar professor i psykologi Lisa Feldman Barnett ursprunget till känslor – vår hjärna – på ett hisnande sätt. Kärlek ägnar hon så pass lite utrymme att ordet inte finns med i bokens register (där bland annat depression, dödsångest, marsvin och Hanks, Tom finns med). Hon frågar rakt ut: är kärlek en känsla? ”Kärlek […] är en känsla så länge vi håller med om att dess instanser fungerar som en känsla.” Det är omöjligt att förutse när en ny känsla kommer att ta över i en tillvaro som till synes känns så stabil. En känsla som kan få oss att ställa frågor som ”vad är det som händer, varför känner jag såhär?” Är det kanske så att vi själva väljer att bli kära, även om vi vill se det som att det är något som händer oss? Det menar åtminstone M. Scott Peck i boken The Road Less Traveled (1978), där han skriver att definitionen av kärlek är att kärlek är en viljehandling. ”We do not have to love. We choose to love.” Men borde vi inte isåfall också kunna välja bort kärleken? Hur skönt det hade varit att kunna knäppa i fingrarna för att sluta älska den som inte älskar tillbaka! Kanske är det så att vi väljer att falla, men om vi tar steget ut över stupet så är det omöjligt att klättra upp igen. Att välja kärleken är att välja en avgrund.
Vi vet aldrig vem vi en dag kanske träffar och väljer att falla handlöst för, medvetet eller omedvetet. Eller ännu värre, vi kan inte veta om de personer som den vi själva nu älskar en dag kanske träffar. Förälskelse och attraktion kommer och går, och för dem som lever i ett förhållande finns alltid valet att falla, eller hålla sig kvar vid det som är nu. Men kanske är det också det som är charmen med kärlek, att den kan vara allt från flyktig, passionerad och abrupt till bestående, växande och trygg. Och så länge vi älskar kommer vi också att skriva om den känslan, den underbara, smärtsamma kärleken.
__________
Julia Wickholm (f.1987) är genusvetare och bibliotekspedagog. Hon debuterade med ungdomsromanen Olivia för alltid på Förlaget 2019. Nu är hon aktuell med ungdomsromanen Kom hit. Mera av Julia och våra andra författare hittar man här nedan och på FRLGT! (Foto: Yuris Alhumaydy)
