Min covid tog aldrig slut

Julia Wiraeus 18 februari, 2022

När alla andra verkade få covid i några dagar, sådär att de låg hemma och tog det lugnt framför tv:n, gick mina symtom aldrig över. Eller över och över, de förändrades som om jag fick en ny sjukdom varje vecka, men tröttheten lämnade aldrig min kropp.

Jag var dubbelvaccinerad och hade varit på besök hos en vän i Kenya i slutet av november 2021. Vi hade badat i ett kristallklart hav, seglat bland mangroveträd och supit oss fulla på Black coffee-konsert i Nairobi. Jag kände att livet var stort, men hade ett molande dåligt samvete.

Under flygresan hem hade vi en lång mellanlandning i Amsterdam. Det här var innan omikron och i ärlighetens namn, hur mycket brydde jag mig om munskyddet? Restriktionerna hade släppt i Sverige och jag var ju vaccinerad. Väl hemma besökte jag en fullsmockad bastu i vinterkylan. Vi var alldeles för många, så bastulaven räckte inte till oss alla. Vi hade inte förbokat men släpptes in ändå, och där satt vi på varandra i den ångande värmen. Min vän viskade att några bekanta till henne, ”anti-vaxxare” satt bakom oss med fickpluntor i händerna. På golvet stod en stadig kvinna och viftade med något slags skynke. Det var tysk ”Auf Guss” med extra luftcirkulation i den trånga bastun. Jag viskade till min vän att jag ville hem.

”Kom igen, jag vill stanna till slutet”, sa hon med bestämd röst.

Kvällen innan hade jag varit på en fullsatt Stadsteater och sett en Norénpjäs, också det utan munskydd.

Kvällen innan hade jag varit på en fullsatt Stadsteater och sett en Norénpjäs, också det utan munskydd. Jag kände oron i kroppen av trängseln, plötsligt var alla så nära, men rösten inom mig sa att jag ju var vaccinerad. Vad var det värsta som kunde hända?

När jag senare kände mig trött och uppmätte 37,3 Celsius (milda makter!) stannade jag hemma från en födelsedagsfest. Febern ökade och min granne frågade om jag ville ta ett antigentest. Jag fnös, jag var ju vaccinerad. När termometern dagen efter visade 38 grader undrade jag om han ändå kunde komma förbi. Chocken var total när plastbiten visade två streck. Hur var det möjligt? Det kanske hade blivit något fel? De där antigentesterna var ju inte att lita på, men givetvis hade plastbiten helt rätt. Jag orkade jobba som vanligt, tog långa promenader och åt tre mål mat om dagen. Vänkören sa att det skulle gå över på ”max en vecka”, ”ta det bara lugnt” sedan ”max två veckor”. Självisoleringen var inga problem, mina grannar handlade mat och jag satt hemma och skrev. Efter en vecka kände jag mig pigg och gick till apoteket och köpte en febertermometer och samma kväll vände allt. Ännu en fest blev inställd.

Chocken var total när plastbiten visade två streck. Hur var det möjligt?

Jag kunde inte förmå mig att gå upp ur sängen eller att (herregud!) tillaga något att äta. Dagarna gick och jag frågade om någon granne hade mat till övers. Det verkade svårt. ”Jag köper hem mat den här veckan” var svaret. Jag hade ändå ingen aptit, men ringde mina pensionerade föräldrar och beklagade mig. Febern steg. 39, 40. Det blev dimmigt. Flera av Stockholms sjukhus hade stabsläge. Nyheterna kom med allt svartare rubriker så jag slutade att både lyssna och äta. Omikron fanns överallt.

Det var becksvart utomhus i princip hela tiden. Efter ett par dagar hämtade min pappa mig, trots att jag hade covid. Både han och jag hade mask OCH skärm. Jag låg på baksätet och kved. Vi var tvungna att stanna flera gånger, precis som på promenaden vi gjorde runt huset för några dagar sedan.

När jag väl kommit fram till byn där jag blev vuxen, följde en och en halv månad i vertikalt sängläge. Jag fick minimala soppor, men drack desto mer vätska som gjorde att jag sprang på toa, dygnet runt. Jag led hursomhelst av insomni och slumrade bara till vid enstaka tillfällen och då oftast på förmiddagen. För det mesta lyssnade jag på samma låtlista, om och om igen. Björn Afzelius Älska Mej Nu och Kasevas Tyhjää. De både låtarna var så sorgliga och vackra på samma gång. Björn sjöng om att vara kär, Asko om att bli dumpad.

Jag gick ut på terrassen på nätterna för att kyla min kuddar och täcken. Jag frossade och svettades om vartannat. Min mens hade slutat komma. Jag knaprade febernedsättande tills jag kom till universitetssjukhuset i staden och fick veta att mina levervärden var ”väldigt avvikande.” Veckan efter skulle en homeopat min mamma övertalade mig att gå till, kalla mitt organ för ”skrumplever.” Hans klinik låg i byn där alla kände alla och Stina Wollter var den lokala kändisen som syntes till nästan dagligen. Här fanns både en ekologisk butik och ett kafé, men det spelade ingen roll. Jag kunde ju varken äta eller dricka, utan att kräkas och firade nyår med att äta potatissoppa i sängen medan fyrverkerierna smällde. Gott fucking nytt år. Jag orkade inte stå upp och duscha eller borsta tänderna. Jag satt på en plaststol som hamnat hos mina föräldrar efter att min farmors syster dog på 90-talet. Den var till för sjuka som behövde hjälp med att tvättas. Nu var jag också sjuk och behövde hjälp.

I journalen skrev hon att jag led av sviterna av covid. Jag fick sömnmediciner utskrivna: propavan, imovane och atarax, ingenting fungerade.

Läkarna skyllde på paracetamolet efter min egen inrådan. Först ville de inte alls lyssna och avfärdade min teori, för att någon dag senare helt vara övertygade om att jag förätit mig på Alvedon, trots att ingen frågade hur mycket jag ätit. Den unga läkaren sa på skämt att jag kunde få jobb på sjukhuset när jag påpekade fakta. I journalen skrev hon att jag led av sviterna av covid. Jag fick sömnmediciner utskrivna: propavan, imovane och atarax, ingenting fungerade. På nätterna låg jag och tänkte på min sjukdom. Jag orkade inte ha kontakt med omvärlden. Hur skulle allt sammanfattas i ett kort sms? Jag ville gömma mig. Till slut blev jag uppmanad att söka vård i min ”hemkommun Stockholm”.

Jag var trött på vården, trött på eviga telefonköer och ville bara må bättre när jag slog numret till en ayurvedisk läkare jag blivit rekommenderad. Sangeeta svarade och hade en tid redan veckan efter. Hon var liten och späd med minimala fingrar och tog emot mig på sin lediga dag. Hon påminde mig om Kerala, men framförallt om Indien som jag under långa perioder kallat för mitt hem. Hon lärde mig andningsövningar och gav mig ashwaganda, tulsi och andra örter jag ätit så mycket av i mitt tidigare liv. Vi la oss på golvet och andades tillsammans och den följande tiden djupandades jag så mycket jag bara orkade. Det var under vissa dagar mina enda sysselsättning. Jag hoppades att obehindrat kunna ta en promenad till ekobutiken.

Efter tre veckor via snigelposten och en söndrig fax (90-talet ringde och sa hej) kom min remiss fram till min vårdcentral eller hälsostation i Bagarmossen. Det visade sig att leverproverna återigen var ur skick, trots att jag inte rört paracetamolet.

Jag orkade inte ens sitta under hela vårt 45 minuter långa samtal.

När jag inte fick tid till en läkare blev jag erbjuden en tid till en terapeut som sa sig vara specialiserad på sömn. Kunde jag komma digitalt fick jag tid samma dag. Jag satt där med mobilen i handen och lyssnade på kvinnans föreläsning om mörkläggning i rummet, dagliga rutiner och att inte tillbringa tid i sängen när man inte sov. Om jag nämnde något om min covid sa hon barskt att ämnet var sömn och inget annat. Jag orkade inte ens sitta under hela vårt 45 minuter långa samtal. Mina problem var betydligt större. När jag slutade hade jag lärt mig mer om sömn från en Expressen-artikel.

Jag ringde en gammal kollega som jag visste hade postcovid som gav mig sanningens ord. Det var bara att skaffa hemtjänst, rollator och andra hjälpmedel till hemmet med en gång. ”Inte leva i förnekelse, tillfrisknandet kan ta flera år”. Hon uppmanade mig att läsa på i olika Facebookgrupper. Jag lät ändå bli och låg förlamad kvar i min säng och tyckte synd om mig själv. Jag var 38 år och hade flyttat hem till mina föräldrar.

Det var samma visa från nästan alla i vänkören. ”Fruktansvärt, vidrigt, hemskt”. ”Du av alla människor, det hade jag aldrig trott”. Någon sa att jag var spetälsk, på skämt, fast på allvar. Jag blev såklart ledsen, men sa ingenting trots att jag ville skrika att mitt liv ser ut så här just nu. Att jag inte var död än, men i sanningens namn planerade jag redan min begravning. Hur den skulle vara digital så att mina vänner runt om i världen skulle kunna vara med. Arja Saijonmaas Jag vill tacka livet skulle spelas. Den som hon sjöng på Olof Palmes begravning. Ändå hade jag mest hopp, precis som Arja.

Fruktansvärt var det i krig, inte om man som jag hade gratis vård, i ett i och för sig dysfunktionellt vårdsystem. För jag blev inlagd till slut, och hamnade på Södersjukhuset med 39,5 i feber och kaskadkräkningar som aldrig upphörde. Det mesta jag minns var hur jag låg och darrade när två undersköterskor försökte ta blodprov i mina fötter utan att lyckas. Då hade de redan försökt med armarna och händerna. Blodproven gjorde djävulskt ont när sköterskorna inte hittade några vener och det gjorde de sällan. Jag hade blåmärken över hela kroppen redan efter ett par dagar.

Jag blev inlagd till slut, hamnade på Södersjukhuset med 39,5 i feber och kaskadkräkningar som aldrig upphörde.

Min tilldelade undersköterska sa åt mig att inte ringa i klockan och förklarade att mina medpatienter var betydligt sjukare än jag var. ”Det finns de som har syresättning tolv”. Hon gav mig underlägg som jag efter hand förstod var till för dem som kissade i sängen. Efter ett par dagar tog jag mod till mig och frågade varför de låg där på nattduksbordet och fick ett mummel till svar. Jag var ju inte dement med inkontinensbesvär, utan låg och kräktes om nätterna. Det kanske inte var så stor skillnad när vi alla led av covid, i någon form.

Jag hade ändå min finska sköterska som hjälpte mig, för det var så det funkade. Allt var etniskt uppdelat. Det fanns latinoundersköterskor (jag är jävig!), swahiligänget (proffsiga, men fåordiga), de arabiska (i majoritet) och allsköns andra bakgrunder. Det blev allt mer uppenbart när jag flyttade upp några våningar och kunde se Årstaviken. Det var som ett himmelrike efter bottenvåningen där jag bara såg en tom väg.

I början hade jag eget rum, men när man testat mina kräkningar och insett att de inte smittade, flyttades jag till ett fyrbäddsrum. Jag var skräckslagen, men blev omedelbart vän med en medpatient, Leonie. Hon satt i rullstol med en syrgastub i knäet. Hon var späd som en fågelunge och stirrade rakt fram utan att möta min blick. Tydligen hade hon gråstarr och pratade hela tiden om sitt diplomatliv. ”Jag är så trött på min andning och på att det ska vara så här”, sa hon. De vänliga sjukvårdarna nickade. Jag var också trött på min sjuka kropp som slutat fungera.

De vänliga sjukvårdarna nickade. Jag var också trött på min sjuka kropp som slutat fungera.

Våra blickar möttes aldrig, men jag hörde henne prata spanska och swahili med undersköterskorna. Jambo, karibou, asante, hej, välkommen och tack, exakt de tre turistorden jag också lärde mig månaden innan jag blev sjuk. På den där turistön som påminde om Zanzibar, men i själva verket gränsade till Somalia, där jag suttit på de höga taken i Old town med min dator och drömt mig bort. Jag blev arg på mig själv. Varför levde jag aldrig i nuet?

Utöver Leonie fanns mest dementa patienter som skrek på nätterna. I början visste jag inte om en kvinna i rummet mittemot skrek ”he is my son eller ta mig härifrån”, men efter ett par dagar insåg jag att det antagligen var det senare.

Sjukvårdspersonalen var lika proffsiga som maskiner. De lyfte sköra gamlingar med millimeterprecision och klagade aldrig över att halva sjukhuset var fullt av covidpatienter.

Nancy som väckte mig varje morgon klockan 5 och stack mig i foten för dagens blodprov lyckades aldrig missa en ven (till skillnad från många andra). Argentinska Karina berättade hur hon börjat studera till läkare, men att livet ville annat. Så var det även för mig. Livet ville annat än vad jag själv ville. Vi funderade tillsammans över mina symtom och hur det hängde ihop med covid. Spred det sig till magen? Hon sprang ner till kiosken för att ge variation till mitt evigt tilltagande vätskebehov. Sjukhusets egna blåbärs- och nyponsoppa var det enda jag åt och drack, så jag behövde omväxling. Då var en Pucko eller energidryck en våt dröm. Det var slangar överallt och jag hade hela tiden dropp instucken i armen och gick runt som en zombie i alltför stora sjukhuskläder. Mitt hår hade fått dreads som inte gick att borsta ut. Sjukdomen gjorde hårstråna spröda och det blev inte bättre av att hela tiden vara sängliggande. För det mesta hade jag hörlurar i öronen med samma låtlista på repeat.

Läkarna syntes bara till under sin dagliga rond, där olika ansikten ställde liknande frågor och ännu fler blodprov beställdes. Mina symtom hade förändrats, men ingen annan diagnos kommit till. I journalen stod det istället vad jag åt och drack.

Till slut fick jag nog, framförallt var det den äckliga maten där allt på den menyn smakade gummi och kanske för att Leonie en dag utbrast ”du är ju frisk, vad gör du här?”. Jag stod upp i vårt rum, hon satt i rullstol och de andra patienterna låg i sina sängar. För en blixtsekund kände jag mig urstark och gick direkt till min sköterska Adam och bad om att få bli utskriven.

Jag bad om att få bli utskriven. Överläkaren var inte särskilt svårövertalad. Det var ett beslut hon senare skulle komma att ångra.

Överläkaren var inte särskilt svårövertalad, sjukhuset var ju trots allt överfullt med covidpatienter. Jag var en av dem, men av den mildare sorten. Det var ett beslut hon senare skulle komma att ångra.

Min snart 72-årige pappa hämtade mig och bar alla mina väskor genom receptionen där liv och död möttes. Barnvagnar och oroliga anhöriga som kanske skulle ta ett sista farväl.

Stockholmstrafiken stod som vanligt stilla, men jag njöt av friheten. Pappa flyttade in på min bäddsoffa. Det blev bara så, för hur skulle jag annars klara mig? Han blev efter flera år som pensionär en personlig assistent och fanns där dygnet runt. Han var min butler som städade, lagade mat, tvättade och handlade för mig, sin vuxna dotter. Han köpte kardemummabullar och fastlagsbullar till sig själv, medan jag fick en kantbit. Mer klarade jag inte av. Jag klarade inte heller av att lyfta upp mig ur badkaret. Det lyckades till slut, men ett andra försök gjorde jag aldrig. Jag tänkte att min kollega kanske hade rätt. Det var bara att sluta drömma. Ge upp och skaffa hemtjänst och hjälpmedel hemma. Jag var inte ensam om att aldrig tillfrisknat från underliga covidsymtom. När jag kände mig ledsen och uppgiven sa min pappa att jag nog ”skulle få chansen och hjälpa honom”.

Min mamma skickade tandpetare till mig, jag skickade tillbaka dem och sa att jag hade viktigare behov. Tandhälsan var inte prioriterad. Pappa och jag gick runt mitt hus, men vi var tvungna att ta tre sittpauser på 300 meter långa promenaden. En morgon åkte frukostgröten upp och höll på att komma i hans ansikte. Han rörde inte en min. ”Om jag inte blir frisk får du följa med mig till ett ayurvediskt sjukhus i Kerala”, sa jag. Han nickade, men rörde inte en min nu heller. ”Hur länge kommer du att orka ta hand om mig?”, frågade jag med en ynklig röst. ”Jag orkar”, svarade han, utan att röra en min nu heller.

Så höll det på vecka efter vecka, medan jag spydde och sov om vartannat. Jag hade fortfarande samma diagnos och saknade vårdplan. Jag var ”under utredning” sades det och hade ju självmant lämnat det stora sjukhuset.

”Hur länge kommer du att orka ta hand om mig?” frågade jag med en ynklig röst. ”Jag orkar” svarade pappa, utan att röra en min nu heller.

Sent en kväll såg jag överläkarens nummer på min mobiltelefon. ”Jag är orolig för dig”, sa hon när jag berättade hur jag kräktes. ”Jag skulle aldrig ha släppt iväg dig om jag vetat hur det skulle bli”, fortsatte hon

Jag ville ändå inte tillbaka till det överfulla sjukhuset med fängelsemat. Hur kunde en sån viktig del som maten vi stoppar i oss, sjabblas bort? Jag förstod inte. Det enda jag ville var att bli frisk. Läkaren hade en god nyhet. Hon hade hittat något som kanske kunde lindra.

”Jag vill att du ska få känna hur det är att må bra”.

Redan nästa dag kände jag hur kortisontabletterna nästlade in sig i mina organ. Jag gick ut med soporna för första gången på tre månader och tog en långpromenad iklädd täckkjol i februarikylan, men insåg snabbt att jag var överklädd. Ingen annan hade vinterkläder. Jag hade ju knappt varit utomhus på tre månader. Spypåsen från sjukhuset låg tryggt i innerfickan. Jag mötte min tränare från gymmet som frågade om jag skulle komma på Animal Flow. Det kändes som ett tidigare liv.

Min överläkare hade sagt att jag skulle vara försiktig och varnade mig för att jag kunde bli beroende av mina läkemedel.

”Du ska inte äta dem så länge”

”Min barndomsvän dog av en överdos fentanyl, så jag vet” intygade jag.

Jo tack, mitt hjärta dunkade som om jag tagit tjack redan första natten. Jag låg vaken och skrev den här texten.

Jo tack, mitt hjärta dunkade som om jag tagit tjack redan första natten. Jag låg vaken och skrev den här texten. Tänkte återigen på livet innan jag blev sjuk. Går det nånsin att förbereda sig?

Dagen efter flyttade pappa hem till sig. Jag saknade honom med en gång, vem vill inte ha en butler? I journalen stod det fortfarande bara att jag led av covid-19, men jag visste att sjukdomen spridit sig till mina organ. Binjurarna, levern och tarmarna. Kroppen hade hamnat i uppror, men varför visste ingen. Jag var fortfarande under utredning och hade blivit lovad morfin om de inte skulle behöva söva ner mig. Läkarna ville utesluta andra sjukdomar, men för mig spelade det ingen roll. Jag hade börjat vänja mig vid ovissheten. Det fanns sällan svar och det var inte särskilt hemskt. Däremot visste jag att aldrig underskatta en pandemi igen.

__________

Julia Wiræus är journalist bosatt i Stockholm. Hennes reportagebok från Indien ’De kallade henne Delhi Braveheart’ utkom på Förlaget 2017.