”… i väntan på grön gubbe medan du själv befinner dig halvvägs över gatan, skall du förstå vad ensamhet är i miljonstaden Berlin”.
I ROMANEN OM en pojke, Nick Hornbys fina bok om ensamhet, försöker den barnlöse Will ragga genom att delta i en samtalsgrupp för ensamstående föräldrar, kallad SPAT (Single Parents Alone Together). Han lyckas i slutändan med raggandet men misslyckas med ensamståendet, och om det finns en sensmoral i Hornbys saga är det kanske att ensamhet är bäst tillsammans med andra. Jag vet inte om Hornby känner till att 11:e november är Singlarnas dag, men meningen med den är väl ungefär detsamma.
Ensamhet har en särskild plats i det finländska samhället.
Jag har funderat en del på hur olika ensamhet, självvald eller inte, ses i Finland och Sverige. Ensamhet har en särskild plats i det finländska samhället, den saknar riktigt stigma. När jag flyttade till Finland läste jag lustfyllt Arto Paasilinnas böcker som har som röd tråd den ensamme finske mannen i sin kosmiskt motarbetade strävan efter inre och yttre frid. Kosmos vinner dock sällan i längden mot den ensamme, ty ensam är stark, och inte sällan belönad i slutet.
UNDER PANDEMIN HAR ensamhet förstås varit centralt, till och med rekommenderat. Men även det ordet har visat sig ha olika innebörder. Många finländare tittade västerut och såg hur de svenska myndigheterna rekommenderade avhållsamhet, avstånd, maskanvändning och annat jox. Inte alls olikt det som kommunicerades i Finland, men där den finländska befolkningen såg en förordning, en sån där regel som är till för att hållas, såg svenskarna i gemen ett förslag. En proposition. En inbjudan till förhandling.
Lyser och lågar
€33.50
Denna olikhet var milt sagt inte helt glasklar för alla i Finland. Under mina år i Helsingfors har jag arbetat på olika firmor, alla med det gemensamt att de har haft verksamhet i både hemlandet och i Sverige. Alla har kämpat med en viss förvirring kring förhållandet mellan orden order och rekommendation. Finländare antar generellt att om någon form av hierarki finns, kommer önskemål som riktas nedåt i den utföras efter bästa förmåga. Det är rentav själva poängen med hierakier, må de vara affärsmässiga, militära eller demokratiskt framvalda. Svenskar däremot har en något mer flexibel syn på det hela, en order är mer av en… ja, rekommendation. Ett förslag, som i konkurrens med andra kan komma att utföras. Eller inte.
MAN KAN GIVETVIS ordna både organisationer och samhällen på olika sätt, utan att målen nödvändigtvis måste skilja sig. En grek förklarade en gång för mig att korruption inte alls egentligen var av ondo, utan endast ett system likt andra. Bara lär dig systemet, som en fotbollsspelare som filmar till sig en frispark. Eller ta den finske affärsman som ofta bilade genom Ryssland och vid frekventa fortkörningar i såväl Finland som Ryssland fick ungefär lika stora böter. Enda skillnaden var att i Ryssland betalades de kontant till polisen på plats. Det kanske inte var direkt lagligt, men väl rekommenderat att ha lite cash med sig i plånboken.
Såväl Sverige som Finland verkar fungera väl, det är först vid kulturellt utbyte som förvirring uppstår.
Jag vet inte om just detta är det bästa sättet att bygga ett samhälle, det är inte heller min poäng. Vad jag menar är att såväl Sverige som Finland verkar fungera väl, trots olika tolkningar av samma ord. Det är först vid kulturellt utbyte som förvirring uppstår.
DET INLEDANDE CITATET i denna krönika kommer från den finlandsvenske författaren Nils-Erik Forsgård som tillbringat många år i Tysklands huvudstad. På den tiden jag var singel bodde jag också ett tag i Berlin och lärde mig snabbt att Ämpelmännschen, den östberlinska och mycket egenartade versionen av Herr Gårman, inte på något sätt rekommenderar något. Ovetande om Forsgårds visdomar gick jag min vana trogen mot rött bara för att stirra rakt in i ensamhet. Tänk hunden Laika. Tre meter bakom mig, kvar på trottoaren, stod en östtysk dam som väste “Gegen rot macht tot” (att gå mot rätt dödar). Därefter gick jag inte mer mot rött. Man bråkar inte med östtyska damer, det rekommenderas inte.
Döm dock av min förvåning när jag bara något år senare flyttade till Helsingfors, bara för att inse att samma preussiska disciplin gällde här. Man gick inte mot rött om man så var den sista människan på jorden. Den sociala pressen att vänta på grönt gjorde mig förvirrad, men tack vare min nyvunna, östtyska fostran kunde jag på någon nivå förstå att nu var det så här vi gjorde i den här stan. Över gatan kommer man till slut ändå, men mindre ensam.
DET FINNS ETT undantag i Paasilinnas romansamling, den sociala bussresan mot stupet i Kollektivt självmord. Vilket för mig tillbaka till finländarnas syn på den svenska covidhanteringen. I Sverige är ensamhet en tragedi, i Finland en komedi, och svenskarna verkar inte ha haft något emot att trängas på bussen.
___________
Peter Törnroth är en svensk IT-kille bosatt i Finland sedan 2004. När han inte pappaskämtar på Twitter eller skriver kolumner för FRLGT spelar han sannolikt gitarr och skriver låtar. Läs mer av Peter och våra andra skribenter och författare här nedan och på FRLGT! (Foto: Ahmed Nishaath, kolorering: Janne Strang)
Peter Törnroth: Att våga hoppas skiljer Sverige från Finland
Peter Törnroth: Höj temperaturen efter valet
Janne Strang: Dricksdebatten handlar om välfärdsstaten
Janne Strang: Inbördeskrig i finska skogar och afghanska berg – och svenska förorter
Laura Klingberg: Sverige är inte längre en förebild för världen
