Peter Törnroth: Höj temperaturen efter valet

Peter Törnroth
Peter Törnroth

Vad finns det i Sverige att samlas kring efter denna brända jordens valkampanj, frågar kolumnisten Peter Törnroth? Finland har åtminstone den allmänna bastun, där man klär av sig den världsliga uniformen.

INVANDRAREN ÄR INTE sällan den största patrioten, men jag är en ganska dålig invandrare. Undantaget är min blinda kärlek till bastun. Min första sommar i Finland åkte jag ut till en bekants sommarstuga i skärgården. Bastun var nybyggd, med stora fönster som vette ut mot havet. En havsörn flög förbi. Det var ren propaganda. Vi drack Koff eller möjligen Karhu, simmade i havet och veden brann i kaminen. Min kärlek cementerades där och då.

Jag har precis röstat i mitt sjunde svenska val, ett val som lämnar en bränd jord bakom sig. Aldrig har en valrörelse så kraftfullt vägrat att ta några fångar. Att komma hem ska vara en schlager, för att citera Per Hagman, men just nu vet jag inte hur det är med den saken. Sverige skulle behöva något att enas om, men vad finns i vår kultur att samlas kring?

Ibland sägs det rentav att det inte finns någon svensk kultur, vilket förstås inte är sant. Alla svenskar som har bott utomlands vet att den i allra högsta grad existerar, och att man måste assimilera sig lite när man är tillbaka på inhemsk mark igen. En bättre fråga kanske är denna: vad är det bästa med svensk kultur? Jag roade mig för några veckor sedan med att fråga på sociala medier vilka de svenska särdrag vi skryter om för folk från fjärran länder är, de saker som inte är kommersiella som Ikea eller ABBA. Det visade sig vara svårare att få svar än jag hade kunnat tro, även om fika, lagom och midsommar var några exempel som kom upp. I övrigt verkade det svenska självförtroendet vara rätt kört i botten, majoriteten av svaren var saker som vi är dåliga på. Självförakt är inte mycket att hålla i när det blåser. Fika och midsommar finns dessutom även i Finland, i lagom mängder.

Självförakt är inte mycket att hålla i när det blåser.

På motsvarande fråga i Finland brukar folk svara sisu, kalsarikännit (att sitta i underkläderna och dricka i sin ensamhet) och det kanske allra mest kulturbärande, sauna. Och det finns någonting med bastun som är djupt demokratiskt.

NÄR JAG GJORDE min värnplikt i Visby en gång på 1900-talet, rakade vi på uppmaning av håret och gick i uniform. Jag kommer ihåg att jag tänkte två tankar, kanske de enda två jag tänkte de månaderna: dels att jag såg ut som en penis – jag kommer inte på en bättre beskrivning, måtte jag aldrig tappa håret helt – och dels på hur djupt ironiskt det var att detta statliga tvång fick en så utjämnande effekt. Med våra rakade hjässor och gröna uniformer gick det inte att skilja på oss. Vi var oompa-loompier från samhällets alla hörn, satta att sjunga, dansa och skjuta när herr Wonkas anda föll på, och ingen ville veta var du hade köpt din tröja för den hade du fått dig tilldelad.

Man kan ha invändningar mot att kalla den militära tjänsteplikten för ett demokratiskt skolexempel, men vi var jämlikar, fråntagna våra individuella markörer och fördomar. Det gör något med en grupp när man inleder en relation så.

Jag är uppväxt i Solna, i en villa med en bastu i källaren. Jag tror att den och bastun i den lokala simhallen är de enda två jag hade besökt innan jag flyttade till Finland. Medveten om att jag får ignorera några landsändar vågar jag ändå påstå att de flesta svenskar inte heller badar bastu särskilt ofta, ungefär lika ofta som man spelar bowling, och vi är i gemen ungefär lika bra på det. ”Jag gillar att läsa tidningen i bastun”, för att citera en vän. Det motsvarar väl ungefär en bowlingserie på 75 poäng.

Alla mina bostäder i Finland har som kontrast haft en bastu tillgänglig. Alla arbetsplatser jag jobbat på också. Det är en självklar samlingsplats. Folkhemmet 2.0.

Försök att ljuga i en bastu, det är inte lätt.

Jag tror det är ganska enkelt. Det är lätt att komma överens i en bastu, för där inne är vi alla likadana. Rik eller fattig, bonde, präst eller IT-mellanchef, med ölmagar, insjunkna eller hängiga bröst lämnar vi våra världsliga uniformer utanför bastutröskeln och fokuserar på det som räknas. Försök att ljuga i en bastu, det är inte lätt. Man sänker garden och kommer varandra för nära in på livet.

I ETT SVERIGE angripet av identitetspolitik hade det varit intressant att ha en politisk diskussion utan identiteter. Som blanka blad kunde vi svenskar sitta i en bastu och tala om vad vi ska göra när vi går ut igen. Eller bara komma överens om att sitta kvar. Vi kan hålla värmen runt 60 grader eller så, då borde det tom gå att läsa en tidning. Även det en demokratisk handling.

___________

Peter Törnroth (f. 1978) är FRLGT-kolumnist. När han inte jobbar med digitala lösningar ägnar han sig åt musik och karriären som halvprofessionell pappaskämtare och ordlekare på Twitter. Uppvuxen i Solna men bosatt i Helsingfors sedan 2004. (Foto: Kotiharjun Sauna; fotograf och årtal okänd)

   

1 x Scelerisque ullamcorper pretium condimentum montes justo risus lagd i varukorgen.
Fortsätt handla Till kassan